5 timmar och 5 minuter kvar ...

N Y Å R S L Ö F T E   2012 > 2013

Nyårsafton och ett tämligen utslitet vinterväder, snöslask, snorglingt, fuktmjukt och allmänt surt. Ett tillstånd i denna eftermiddag som inte är helt olikt det politiska klimatet i landet: vi vet att det kommer att ljusna men ser just nu inga insipprande solstrimmor i decemberdiset.

Vi har våra traditioner på denna vändplats: att blicka bakåt, att skåda framåt. Av året, åren, som gått borde vi ha en del lärdom att hämta, erfarenheter som kan hjälpa oss att hantera de prövningar vi går till mötes i det kommande året. Och: dessa nyårslöften som skall utfärdas på det personliga planet, på den gemensamma planeten. Helst bör löftena vara till nytta och glädje inte bara för en själv utan även så för andra.

Så nu är det dags att avyttra ett nyårslöfte. Organdonation, får det bli. Jag lovar att min kropp står till omvärldens förfogande när hjärtat slutat slå, med den lilla reservationen att löftet kanske inte kommer att uppfyllas 2013. Men om, till er tjänst, kära medmänniskor. Ta vad som finns och behövs, resten går i ugnen.

Vilken vettig tanke är det inte att något av en själv kan komma andra till glädje och nytta! Och att veta att på sätt och vis lever om inte hela jag, så i alla fall något av mig vidare – mina lungor, lilla njuren eller kanske till och med själva hjärtat ännu en stund på Jorden.

Gott Nytt slut & En god Ny start!

PS. Det är bara att fylla i en blankett och så slipper man grubbla mer på nyårslöfte för 2013! Om även du blir inspirerad, kolla www.donationsradet.se

N y å r s d i k t

Ett nytt år kommer sällan ensamt,

i släptåg hänger alla de föregående

dagarna, som snäckor trädda

på ett snöre av vind, fyllda av

bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett

med årsringens sigill; efter några månader

kan man köpa det nyss nya årets almanacka

till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel

för att vi skall försonas med gnistregnet

från nyårsraketerna som försöker överträffa Karlavagnen,

medan champagneklirret alltmer låter som någons hemväg

över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,

precis som julen nyss gjorde oss till barn

– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser sin längtan

tillfälligt gå i uppfyllelse medan

vi vuxna ser till att de levande

ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det

som vi inte vill skall hända, inte skall hända,

att det nya årets morgnar skall vara lika skinande nya som oliverna

innan de landat i Quattro Stagioni-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,

som att oförmodade leenden kommer att dyka upp

i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,

att vårdagjämningen, att den blomstertid,

att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas av den

alltid lika aktuella frågan:

Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?

        Bengt Berg

Några hundradelar i Athen, december 2012

Det finns en sorg i luften, 
liksom en aning av våren.

Vart tog taxistationerna vägen?

Vem minns inte forna tiders taxi-stationer, dessa numer alldeles alltför sällsynta och med hällristningar jämbördiga. Det kunde vara en lillstuga som fungerade som kommunikationscentral för både nödvändiga sjukhusbesök och mera lättfärdiga utflykter sent om kvällen. Minns den i Torsby, vägg i vägg med Lindströms konditori, med flera bilar uppställda och inte minst var denna och liknande stationer ett nav för både skvaller, nyheter och transporter av folk och fä.
   Just denna, en gång i Torsby vid Nya Torget belägna station, blev med tiden en aldrig använd sommarstuga uppe på en tallklädd skogskulle, ditfraktad med hjälp av slit, släp, skratt, tårar, förbannelser, böner, bönder - och en stubbrytare.
   O tempora, o mores!

En seglats på livets hav

Peter Curman debuterade som poet i mitten av 1960-talet med samlingen OBS! Viktigt och har sedan dess utgivit en rad diktsamlingar. Men han har också hunnit spela en oerhört viktig roll som ”en kulturens dynamiske fontän” genom att före ut litteraturen inom landet (var med och bildade Författarcentrum; som ordförande för Sveriges Författarförbund; som kulturchef i Stockholms-Tidningen och senare Aftonbladet; som initiativtagare till författarkryssningar i Östersjön och Svarta havet; liksom till översättarcentrumen i Visby och på Rhodos; och mycket mer!), med andra ord en veritabel brobyggare mellan olika språk och kulturer.

En särskild plats i Curmans hjärta har Grekland haft, ett land där han i yngre dagar jobbade som reseledare och som han gärna återvänder till också i dessa kristider. Han var med om att efter juntans fall bilda den svenk-grekiska kommittén för kulturellt samarbete, som nyligen hade en nytändningsmöte på Svenska institutet i Athén efter att en tid ha legat i träda.

En av dikterna i Curmans nya diktsamling, Till rors, heter ”Historisk kidnapping” och handlar helt enkelt om kulturstöld i stor skala:

/---/ den som kidnappade skulpturerna på Parthenon

begick marmormord.

Rester av skulpturerna sitter kvar

Medan de borthuggna delarna är inlåsta i British Museum.

Men också skulpturer av marmor kan blöda av längtan.

Det nybyggda museet vid Akropolis fot väntar på dem:

Genom tredje våningens panoramafönster

Flyter hela Parthenon in.

Men inga skulpturer.

En gång i tiden hette det att det personliga är politiskt, något som sannerligen präglar denna till sidantalet tunna men till halten tunga diktbok. Curman ryggar varken för klarspråk när det gäller storpolitiska tilldragelser som den arabiska våren (”Tahirtorget”) eller det omänskliga kriget i Syrien där den svenska politikermakten lugnt betraktar blodbadet från åskådarläktaren (”Medborgarplatsen”). Och vid sidan av detta, poetens eget liv som präglas av fysisk smärta och en befriande galghumor, som i dikten ”Vinteroffer”, slutraderna:

Först förnekar du smärtan.

Den är bara en tillfällig gäst som snart ska ge sig iväg.

Men sedan förstår du att den kommit för att stann

Alltså: ingen fred men en ständig terrorbalans

Mellan förträngning och smärta.

Till rors heter alltså detta viktiga inlägg i hur det är att vara människa i den stora världen 2012 och samtidigt att vistas i sin kropp som inte alltid hänger med i samma tempo som diktjaget manar på. Tyvärr lever vi i nyhetnotisernas tidevarv, medan kändisskalet brusar på Niagara-nivå. I ett annat kultur- och samhällsklimat skulle man samlas runt skalden, som står där på sitt eget torg och berättar både om hur det är att vara människa och hur det är ställt med vår arma värld.

                                                                                         Bengt Berg

Bokens väg på hälleberget

På skrivbordet ligger två skrifter från Statens offentliga utredningar. Den tunnare på 380 sidor heter Läsarnas marknad, marknadens läsare, en forskningsantologi om bokläsandets villkor i ett starkt förändrat medielandskap. Den andra, nästan dubbelt så tjocka luntan, utgör den emotsedda litteraturutredningen, Läsandets kultur. Hopslagna ger dessa skrifter en hyfsad kartbild av bokens plats och läsandets tillstånd i Sverige.

Vilka är då orosmolnen över bokhyllan/laptopen och vilka är hindren som gör att bokläsandets nödvändighet inte omfattas av oss alla?

Mycket av det som utredarna lyfter fram är sedan länge känt, som att icke-läsandet går hand i hand med ens plats i klasstrappan och att den kulturella skiktningen likt en skugga följer den orättfärdiga samhällsutvecklingen. De som tidigare läst mycket läser nu ännu mer, pojkar läser mindre än flickor, LO-anställda och i hyresområden boende likaså. Bristande läsförståelse gör att var femte europé och var sjätte svensk har problem med att klara sig i samhället och därmed heller inte kan delta i det demokratiska samhällsbygget. Utan språk är du ingen!

De åtgärder som utredningen dammat av är också de av gammalt känt märke: läsfrämjande åtgärder för att minska ”läsklyftorna”, extra satsning på barn- och ungdomars skolbibliotek med utbildade bibliotekarier. Det behövdes uppenbarligen något års utredningsarbete och tusen finstilta sidor för att göra det uppenbart att regeringens nedmontering av lässtimulans (som En bok för alla, Läs för mig pappa, Kultur i arbetslivet, arbetsplatsbibliotek) för just de nu utpekade grupperna faktiskt var dåliga åtgärder. Sedan 2006 och den borgerliga regeringens tillträde har massvis med biblioteksfilialer, bokbussar och stöd till riktade kulturinsatser lagts ned.  Och i skolan håller de humanistiska ämnenas ställning hela tiden på att nedprioriteras.

+

Men om vi riktar kompassnålen mot nya djärva mål, var hamnar vi då? Om vi för en stund vidgar litteraturbegreppet till att inte bara omfatta läsandets individuella nödvändighet, utan också till att inbegripa det omätbara, men omistliga, värde som kulturen och litteraturen har mellan medborgarna, i det offentliga rummet.: hur det icke-kommersiella, demokratiska spelrummet hela tiden håller på att marginaliseras av vinstmaximeringens överhöghet, när starka ekonomiska intressen helt enkelt köper sig en plats i solen. Trottoaren uppgår i skyltfönstret vars enda syfte är att locka in konsumenter till kassadisken…

+

I avsnitten om litteraturproduktion och bokdistribution pekar utredarna på de negativa konsekvenser som en alltför dominerande mediekoncern, läs Bonniers, har. Därför förordas fortsatt litteraturstöd till mindre förlag med nödvändig och våghalsig utgivning. (Det är ingen tillfällighet att det är Tranan, det lilla men kosmopolitiska förlaget på Söder, som ger ut årets Nobelpristagare, kinesen Mo Yan.)

Utredningen lyfter även fram vikten av internationella brobyggen, något som det nu styrande kulturministeriet mer än väl behöver höra. Den kulturella delen i biståndet till utvecklingsländerna har helt sonika tagits bort! Få investeringen torde vara så fruktbara som de på kulturområdet. För en Säpo-kväll med James Bond-tema kunde man skapa livaktiga och bestående kontakter mellan olika länder, språk och kulturer. Utrikesministern må twittra som en lärka över den arabiska vårens bruk av mobiltelefoner, men han bidrar knappast med möjliga resurser för kontakt mellan svenska och arabiska författare på den humanistiska globaliseringens arena.

+

Det ”läslyft” som Litteraturutredningen proklamerar är lika vällovligt som ofinansierat. Utredningen drar sig inte för att betala lässtimulansen med pengar hämtade ur folkbildningens spargrisar, i stället för att rikta sin anmodan till det finansdepartement som i alltför hög grad lägger sordin på kulturministeriet och de facto bestämmer kulturens villkor i vårt land (exempel på detta är de långbänksuttänjda scenkonstpensionerna, ett annat den nyligen demonstrerade TV-licensreträtten).

Den moderna teknikens intåg i bokvärlden innebär också stora utmaningar, som måste lösas: samma moms för e-böcker som för dem man kan bläddra i, digitala bibliotek och annat som finns i gränslandet mellan medborgerlig tillgänglighet och kulturskaparnas upphovsrätt.

Litteraturutredningen och forskningsantologin tillhandahåller en brukbar karta över Bok- och läslandet Sverige, men det behövs en kompass riktad också mot dem som finns i maktens allt djupare skuggor.  Det är i dessa skuggor som vanmakt, utanförkänsla och desperation växer.

Huruvida läsandet utvecklas till ett demokratiskt och för alla tillgängligt kulturmönster eller förpassas in i den marknad som regeras och regleras av starka ekonomiska krafter återstår att se. Med andra ord: också den kulturella kampen fortsätter!

                                                                  Bengt Berg, författare och riksdagsman (V)

Vietnam var nära, nära som ett löfte

Det var på fackeltågens och den glödande solidaritetens tid. Snön knarrade under skosulan och rimfrostens trumpeter ur våra strupar och ropen SLUTA BOMBA I VIETNAM!

Det har gått 45 år sedan Petter Bergman skrev sin klassiska dikt "Den 20 december 1967" om den sedermera legendariska demonstrationen mot den amerikanska ambassaden då beriden polis gick till motattack och Jan Myrdal, Sköld Peter Mattis och de andra fanns med; slutstrofen lyder:

Hästarna kastar långa skuggor, men vi

måste öva oss alltmer i det mänskliga.

För vi är ljuset som ger skuggan skugga

men också ljuset som ger ljuset ljus.

Vårdkasar i ett hotat land. Vårt land. Sverige.

Följande vinter demonstrerade Olof Palme sida vid sid med Nordvietnams ambassadör i Stockholm och detta förorsakade sibiriska diplomatiska kontakter med det stora landet i väster.

Och det är 40 år sedan Olof Palme höll sitt klassiska köksbordstal med anledning av amerikanernas julbombning av Hanoi och Nordvietnam.

Det är samma vintermörker som vi vadar fram genom nu, med nya krig och nytt blod som lämnar människornas kroppar. Men det har blivit så tyst, var är vi? 

Vart i hela fridens namn har vi tagit vägen, kamrater?

Mozart fryser, men bara lite

Mozart är smått förtvivlad
där han sitter på sin rangliga pinnstol
i en lindrigt uppvärmd kammare
på Malungsskogen; han saknar
duvorna som viftade hej-hej
utanför fönstret när han var i Gävle,
han minns den ljuvliga värmen från vattenburet
element: han kunde knata runt i kortkalsonger,
titta ut på kvällshimlen och nynna lätt för sig själv,
så jäkla kravlöst, som en obedd nåd!

Vid dagens slut I

Är det inte så att vi bär med oss olika grundackord. Det kan vara stadens ljud och brus som strömmade mot en redan i moderslivet, eller kustlandskapets öppna horisont, många känner igen sig det uppodlade kulturlandskapet- För mig är det skogen som gäller, dit återvänder jag utan annan mening än att vara där. Utan krav, bara uppgå i det doftrike som skogen inbjudertill. Skogen väntar, tålmodig och ibland utmanande.

Skogen är fattigmans päls, sades det förr.

Skogen var ett nödårens skafferi, där man kunde hitta

om inte annat så bark till brödet, man satte ut snaror och grävde fångstgropar,

man plockade bär och örter.

Men skogen har också gett material för husbygge, handaslöjd och bränsle.

Och skogen har genom tiderna varit en viktig arbetsplats

för dem som gjorde jobbet – och en stor inkomstkälla för dem som ägde råvaran.

Skogen är vår gemensamma gröna lunga, ett välbehövligt andningshål

för stressade storstadsmänniskor.

Skogen är också vår nordliga katedral, där finns källan för stillhet och kontemplation.

I varje människa bor en skog, befolkad av liv och röster, av historia

och susande hemligheter. Vi är en skog av skogar, komna av skog, på väg att tids nog förskogas: Av skog är du kommen …

+

Och all denna nytta, denna kunskap, denna glädje som skogen bjuder på!

Artrikedomen, dofterna, gammelskogens berättelse om det förgångna.

Eller enbusken, som segt och trofast klänger ihop sig på de torra och näringsfattiga åsarna.

Enen, med ett så vackert namn på latin: Juniperus communis.

Enens barr och kvistar i äldre dagar, upphackade och strödda på golvet

– för hälsan, färgen och doften

+

I början av september, för drygt 30 år sedan, är jag ute i skogen, på bärplockning. Det är en obeskrivligt vacker sensommardag i norra Värmland, kaffekorgen står där på en mossbelupen stubbe, fylld med nybakade bullar, termos och min egen längtan: snart!

Då säger Sara, tre år:

– Jag vill vara ett träd som aldrig ska fällas… Vill du vara en gren?

Ja, vad svarar man på en sådan fråga?

– Jo, en gren vill jag vara, en gren på det träd som aldrig ska fällas.

Petrarca på Medis

Mötte Petrarca i duggregnet, 
han så lite förvånad ut
som om han väntat sig snö 
i stället för duggregn.
När han korsade Medborgarplatsen 
flög plötsligt
en flock duvor upp, 
var och en med ett kristalliskt risgryn i näbben: 
som på en given signal öppnade de alla
och lät risgrynen dala mot diktaren 
som böjde på nacken
i ödmjuk tacksamhet. 
Plötsligt vilade en viss empati 
över det annars lite novemberdystra torget...

   (noterat 22/11 2012, kl 12, 47)

No ve mb er

Det är rimfrost på dansbanans tak

Myren står grå mot svart, sångsvanarnas

krafsande i dyn är bortom nyss

Var det här som tangon halkade,

var det förra eller sommaren innan den?

Om detta tiger tallen

Vägen leder inte framåt, den går

sin egen väg, genom dagen, förbi

tallen, myren och dansbanan

En oskriven dikt i november

Tänkte så som så och si sådär                                           

Att något nytt jag skriva skulle

En novemberdikt kan hända

En oskriven rad att fylla i

Bokstav för bokstav, ord för ord

En mening utan mening kanske

Och en med lite mening mitt uti

En dikt som just nyss inte fanns

Det är den dikten som ni just nu hör

Vilken ära är det inte att läsa den för er

Så torrt den knastrar ut i munnen

Som tallkottar inne i en kakelugn

Nu kom i alla fall en liten bild

En pust av värme ut i rummet

Men hur blir det sen med denna dikt

Som nu nått fram till rad nr 16?

Allhelgona det är och höst så grå

November är en härlig månad

Kravlös, färglös utan dramatik

Ännu ingen tjäle mot en tappad spik!

Se där ett rim det kom i rättan tid

För nu är dikten nästan slut

Nu lyfter dikten av sig själv mot taket

Äntligen är denna prövning slut: titt ut!                                            

En dag i Säffle – med mycket höst, och även tröst!

HÖST ÖVER SÄFFLE … OCH OSS ALLA

Det är höst, oktoberfredag och jag far söderut, längs Fryken och stillheten. De värmländska riksdagsledamöterna är inbjudna till Säffle, där vi i den vackra Trätäljarummet blir påminda om den utsatthet som landsbygdens kommuner lever i och som plötsligt gör sig påmind: Volvo Bussar AB tänker förlägga verksamheten till Polen och nästan 400 anställda hotas av uppsägning.

I bilen lyssnar jag på radions nyheter som vet berätta att Volvo Personbilar byter högsta chef med tanke på bristande resultat/försäljning i Kina och jag hör nye VD:n Håkan Samuelsson säga något i stil med att han är optimistisk för framtiden då tillsvidareanställningarna tillhandahåller passande "verktyg" för att anpassa sysselsättning till produktionen, vilket i klartext betyder att osäkra arbetsvillkor möjliggör det multinationella företagets krav på vinst och avkastning.

Själv är Samuelsson misstänkt för mutbrott i Tyskland från den tid han vad VD för tyska buss- och lastbilstillverkaren MAN: ”För tre år sen uppdagades muthärvan. MAN-försäljare mutade bland annat lastbilskunder för att öka sin försäljning framför allt i Afrika och i Asien. Flera chefer fick avgå och dömdes senare för inblandning i härvan. 

Åklagare i München bekräftar för Svenska Dagbladet att dom nu utreder misstankar mot den förre vd:n, som alltså i går presenterades som ny chef för Volvo personvagnar. ” (Enligt Sveriges Radios hemsida)

Säffle är en av sexton kommuner i Värmland, alla utom Karlstad, kanske Hammarö, har sjunkande befolkningssiffror och när varselvågen, som det nya begreppet är, kommer så riskerar folk att förlora jobbet över en natt. Arbetslösheten i Säffle ligger på över 10% (764 personer) och för ungdomar på 28%. Kommunalrådet, en sympatisk och lätt desillusionerad centerpartist, Daniel Bäckström, besvärjer kommunens nya formel: SÄFFLE VÅGAR LEDA HÅLLBAR UTVECKLING.

Och man ställer sig frågan: Hur lätt väger inte hållbarheten i ena vågskålen, när kapitalet lägger lönsamheten i den andra!                             

Eftersom jag själv menar att kulturen kan vara en nog så viktig faktor i kristider, både för att öka sammanhållningen och för att delge omvärlden de rimliga krav som medborgarna i ett land har rätt att ställa, tar jag mig en liten runda.
Jag går till biblioteket där det sjuder av aktivitet inför morgondagens bokmässa, då drygt 40 lokala författare och bokskapare medverkar och har utställningsbord. Det är fascinerande att se hur den lokala kulturen hela tiden finns också utanför de skarpa strålkastarna...




Till det mycket sympatiska Röda rummet på Västra Storgatan 12, en bokhandel med en alldeles fantastisk atmosfär och en ung, alert man bakom disken: Johan Söderman.

Jag hösttröstköper en bunt franska filmer, De 400 slagen, och en box Louis Malle-klassiker.

Vilken tillgång är inte denna oas för en stad som Säffle, med fina barnböcker, musik och en plats att träffas på.

Och på hemvägen får det bli kaffe och morotskaka på GRÖN KO, också det värt mer än ett besök – många.

Kraften hämtas ur vattnet och pengarna tar samma väg – bort!

En strålande dag helt enkelt, som gjord för solekonomi. Inbjuden till Höljes och kraftverksdammens 50-årskalas bär det iväg norröver. Vi tar vägen över Nyskoga, Bograngen och Letafors, som en gång i fornstörre dagar var Värmlands nordligaste bruk.

Det är ett storlaget landskap som Nordvärmland bjuder på: vajande granskog och blånande berg, glittrande vatten och stänk av gult i lövgläntorna. Värst mycket folk ser man dock inte till denna septembermorgon. Vi möter på sin höjd fem bilar på tolv mil.

Inte är det någon konst att bli smått framtidsmelankolisk. Den så kallade utvecklingen har slagit följe med Klarälven söderut, och med den råvaran och arbetskraften. Kvar blir avveckling, Till Salu-skyltar och slytillväxt i det som alltmer blivit ett Loppis-land.

Men som sagt, det vankas varm korv med bröd och visning av bergakungens sal. Vi monterar på oss blå Fortum-hjälmar och självlysande västar innan vi körs ner i underjorden. Vi blir väl omhändertagna och golven ser riktigt nybonade ut.

Uppe på krönet skall den 400 meter breda dammen, som byggdes under fem års tid mellan 1957-62, få ytterligare en dammlucka inlagd. Anläggningens dimensioner kommer ytterligare att vidgas. Arbetet pågår och beräknas vara slutfört fram till 2015.

Det norska vatten som Trysilelva förser den 12 km långa Höljesdammen med utgör inte mindre än 270 miljoner kubikmeter, det är i detta vackert blåskimrande vatten som guldfiskarna ynglar av sig! För med hjälp av en fallhöjd på 88 meter förvandlas vatten till guld, till enorma penningsummor i andra räkenskaper, än kommunens årsrapport. För där hamnar just ingenting, förutom kommunalskatten från de tre dataskärmsövervakarna som behövs för att hålla anläggningen igång, plus de sex vid ett annat ställe och säkert några till.

Nej, de enorma ekonomiska summor som skapas här i den nordvärmländska vildmarken hamnar i Fortums bokslut – och i statens kassa, sedan fastighetsskatten är utplockad. Inte en spänn till den trakt och det folk som släpper till naturen och fiskevattnen. Så är det förstås i hela riket: de sju skogslänen – från Värmland och norrut – bidrar med runt 90 % av elproduktionen från vattenkraft.

Om vi tittar över de blånande bergen och ser på den norska modellen, konstaterar stortinget att vattenkraften är en nationell resurs med stark lokal tillhörighet. Detta medför i sin tur att de norska vattenkraftkommunerna får sin beskärda del av kakan, vilket Sveriges 174 kraftverkskommuner inte får. Varje år strömmar 6,5 miljarder norska kronor tillbaka motströms till kommunerna, medan det i Sverige bara handlar om 110 miljoner svenska kronor. Dessutom: i Norge går fastighetsskatten till kommunala budgeten, liksom det för övrigt gör också i Finland, Tyskland, Österrike, Frankrike … Så varför inte i Sverige? Hur länge ska vi stå där med mössan i hand och tacka för bidrag till en eller annan laxtrappa?

I tider av klimathot och miljökatastrofer höjs med nödvändighet horisonten en bit ovan våra kortsiktiga konsumtionsbehov. Man pratar om solekonomi, under vars parasoll såväl sol och vind, som vatten och biobränsle ska rymmas.

Göran Hult, som är Fortums forsknings- och utvecklingschef, varnar i en debattartikel för att vattenkraften riskerar att skattas ihjäl, särskilt den småskaliga elproduktionen. Det är en rörande omtanke av jätten Fortum, men icke desto mindre värd att beakta.

Hur vore det om forskningen – i småskalighetens namn – kunde få fram små flyttbara och temporära energiutvinningsstationer att tas i bruk under högvattensflöden. Vi är många som sörjer all den förlorade energi som vårfloden också nu i början av september – bjuder på. Tänk att kunna sätta ut en ”motstånd” i forsen och få bygdens lampor att energisnålt lysa i höstmörkret!                     

                                                                 

Bengt Berg, riksdagsman för Vänsterpartiet