Ett nytt filmavtal, tack! Eller vädja till Mamma Staten...

Det behövs en frustande debatt och en rejäl batalj men vilka är det som drar på sig de kastade handskarna. Om nu marknaden infinner sig i ena ringhörnan och de folkvalda i den andra så lär det bara bli ännu några ronder av skuggboxning. I detta lönsamhetens tidevarv där den glupande konkurrensen nödtorftigt draperar sina monopolmuskler är begrepp som mångfald, kvalitet och demokratisk tillgänglighet enbart slag i luften. Eftersom kulturens nödvändighet knappast utgjorde den hetaste frågan i sistlidna riksdagsval får vi nu fightas med en molande, malande ”den som lever får se-känsla” också inför filmen som konstform och filmavtalets vara eller inte vara.

Filmavtalet innebär att en viss procent av intäkterna från biobiljetter går till att finansiera ny film och även att tv-bolagen är med och betalar. Det är en bra ordning, men den nya tekniken gör att vi ser på film i allt fler medier och därmed har avtalsknuten dragits åt. Just nu verkar läget helt låst. Filmproducenterna, biografägarna, bredbandsleverantörerna och de andra inblandade har inte kunnat komma överens om finansieringen av framtidens svenskproducerade film. Flera viktiga aktörer har hoppat av förhandlingarna. Om inte branschen och regeringen hittar en utväg är det illa. Katten på råttan, råttan på repet – alla vill tjäna pengar, få vill bidra!

När vi får allt fler sätt att se på film är det rimligt att även aktörerna bakom dessa är med och betalar. Däremot är de krav som har rests i förhandlingarna på att bredbandsbolagen ska blockera nedladdning inte rimliga. Vi motsätter oss sådana försök att låta privata företag agera polis. Vänsterpartiet vill att fildelningen ska släppas fri och att bra ersättningssystem till upphovsmännen tas fram. Upphovsrätten ska användas i kommersiella sammanhang, inte för att jaga privatpersoner.

De digitala bibliotek som vi vill inrätta är ett sådant system. Det innebär bibliotek på internet där man fritt kan ladda ned till exempel film. De som producerat, författat, komponerat och spelat in det som sprids ska få en statligt finansierad ersättning för detta. Ett sådant ersättningssystem innebär ett konstruktivt sätt att ta sig an fildelningsfrågan. Det skulle också kunna bidra till att lösa en del av knutarna i filmavtalsfrågan genom att filmproducenterna skulle få ersättning tack vare fildelning, snarare än trots fildelning.

Det är naturligtvis upp till parterna om de vill gå med på ett avtal eller ej, men vi politiker har ett ansvar att skapa så goda förutsättningar som möjligt för ett fungerande avtal. Det är ett ansvar som den nuvarande regeringen inte lever upp till. Om det slutgiltigt visar sig att avtalsvägen inte fungerar måste vi överväga om staten ska ta ett större direkt ansvar för att få fram medel till filmproduktion.

Filmen är en demokratisk kulturform som absolut måste ges visningsutrymme över hela landet, också på mindre orter i Norrlands inland, lika väl som på kulturella oaser i storstadsregionerna, de som finns i förorter som Kärrtorp och Rosengård.
Vänsterpartiet har tidigare påtalat nödvändigheten av stöd för dessa biografers digitalisering och krävt en snabbare utdelning av stödet för att undvika filmens sotdöd i ”det övriga Sverige”. Samarbetet med Folkets Bio, Hus och Parker är också väldigt viktiga för kvalitetsfilmens plats på den alltmer amerikaniserade och kommersialiserade filmduken – och därmed ett alternativ till SF:s distributionsmonopol.

När kulturpolitiken ersätts av marknadsanpassning, konstnärlig mångfald blir strömlinjeformad enfald och sänkta skatter framstår som det främsta argumentet för satsning på konst och kultur, ja då blir det som det nu är: en evig väntan på att något ska hända!

Men vik hädan tvivel och uppgivenhet! Vänsterpartiet pekar i Kulturkompassen, vårt ambitiösa kulturprogram, också på filmen som just den gränslösa och samtidsspeglande konstform som den är. Här bara några axplock:
Vi vill se att kvinnliga filmskapare ges rättmätigt utrymme när pengar fördelas via offentliga finansiärer – enligt målen för ett jämställt bidragssystem.
Vi vill bidra till produktionssamarbete mellan de nordiska länderna, höja barn-, dokumentär- och kortfilmens status, och förstås ta ett ansvar för nya, goda svenska långfilmer.
Vi vill satsa också på regionala filmcentra och främja tillväxten av nya, yngre filmskapare. Filmen är ett medium som appellerar till ungdomen och därför kan bidra till vårt samhälles kulturella tillväxt.


Bengt Berg, kulturpolitisk talesman för Vänsterpartiet