På vår- och vägkanten
Det kräver sin tid.
Bör kräva sin tid.
Men det går så fort.
Nu blommar kabbelekan,
björklöven slår ut,
eken vägrar.
Och spoven, punktlig
som på känn, lockar
och varnar.
Intill sopsäckarna vid kanten av E18
står maskrosorna som tidsinställda
bomber, väntande på lift.
Allt är redan förbi, också nästa
års vitsippsbacke är snart skiftande i lila,
men rotstockarna är ekgamla.
Så låt oss dröja en stund,
titta på molnen som drar fram
däruppe, fyllda av nystuvad förmiddag.
Sedan är det dags för refrängen,
den muntra refrängen som lär oss
att börja om på nytt och på nytt!
Bengt Berg
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar