Det omöjliga alfabetet: P / p

P

Pucken, lika svart inuti som på ytan, är en utmärkt

symbol för vårt nordiska vemod. Den finns där, ofrånkomlig

och avundsvärd, som själva förutsättningen för spelets, ja,

hela existensens idé. Det gäller att både bevara, hantera och

bli av med den. Slippa ifrån den om så bara för en kort sekund.

   Ishockey har därför på norra halvklotet blivit den rituella

tillställning som vi alla behöver, ett nödtorftigt surrogat för

regndansen i det inre av Amazonas, där stammen pyntar sig

till fest med aska och henna och låter sina kroppars rörelser

och rytm riva ner det regn som hela tiden är den fenomenala

djungelgrönskans amma.

   En jämförelse mellan en ishockeymatch och regndans visar för

taigafolkens vidkommande ett rätt torftigt resultat vad gäller själva

nederbörden: på sin höjd en ynka näsblodpöl intill sargkanten …

   Men målvaktsmaskerna är skräckinjagande och dräkternas

färgglädje sprakar. Inte heller tredjefemmans krigsdans efter ett

mål, går av för hackor – innan den stora avunden sätter in:

lagkamraternas hämningslösa attack mot målgöraren som lyckats

placera det nordiska vemodet i nätmaskorna och som några sekunder

senare ligger underst i den hög av medspelare som gör allt som finns

i deras makt för att trycka in målgöraren i den konstfrusna inlandsisens

digitala tjäle.

p

”Pilens fader är tanken: hur utvidgar jag min räckvidd?

Över denna flod, denna sjö, detta berg?

   Kontrasten mellan människans ideella kapacitet att

röra sig på måfå genom såväl jordiska som överjordiska

sfärer och hennes fysiska begränsningar är grunden till

all mänsklig tragedi. Det är motsägelsen mellan makt

och vanmakt som är tudelningen av det mänskliga varat.

Till hälften betvingad, till hälften inburad är människan.”

(Paul Klee, ur Pedagogisk skissbok. Om den moderna konsten)