O
Och jag ska fatta mig kort, börjar han.
För att
göra sina siffror begripliga, tänder han
overheadapparaten. Det hjälper honom men knappast
oss. Vi sitter i skuggan. Han håller på precis så länge
som vi fruktat.
Då och
då går nån i publiken ut för att byta
kalsonger. Det är stolsätena! Och vi blir fler och
fler i ensamheten. Det enda vi har att ty oss till
är murens fall och de döda ideologierna.
Nu byter
han blad. Vi nyper oss i armen för att
konstatera att vi lever – en klen tröst.
Så blir
det en kort paus och korridoren fylls.
Plastmuggarna töms. Små köer bildas utanför
de två toaletterna. Därinne är det svalt som i en
vägkyrka. Dock, efter spolningen guppar den lilla
bruna kulan retfullt på vattnet.
Vad gör
man med skammen? Väntar tills
vattenbehållaren finner fyllas? Och någon i kön
därutanför kreverar i sin pissnöd? Låta en liten
toapappersbit singla ner i holken? Eller helt enkelt
gå ut, blottande sitt livs stora skam och hemlighet.
Snart är
rasten slut. Det är inte bara i honom
som språket pågår, utan också i oss. Med eller utan
overheadapparat.
o
Orden kommer och språket går: demokrati,
medinflytande, könsroll, koncept, resursfördelning,
marknadsandel och så vidare.
Det som
består när trenden vänt är det som orden
försökte dölja: verkligheten. Typ.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar