Vi ger varandra solen!

Bengt Berg

Vi ger varandra solen!

1

Övervintringens tid och på dessa breddgrader endast enstaka strövargar

Fårflockarna har dragit in till städerna, lämnat pälsen åt storviltsjägare,

lantliga pälsfabrikanter eller helt sonika kråkorna

Vargarna, ytterst förvandlade, förvanskade

har intagit sina platser vid podiet

varifrån de sänder ut vetenskapliga vittringar mot framtiden

som de försöker finfördela i lämpliga doser för den församlade allmänheten

(d.v.s. ett statistiskt genomsnitt av den svenska valmanskåren).

Lagom skrämmande är profetiorna – det får inte lukta blod,

får inte lukta något alls, syntetiskt som en ostmacka på tåget

eller ett prinskorvknippe i ICA-frysen: Innehållet

får absolut inte läcka ut, det har blivit praxis – i möjligaste mån …

Blodet är rött och hett, alltför närbesläktat med själva livspulsen

Men  k y l a n  och  m ö r k r e t , framtidens radarpar

i den arktiskt mörka, kallt kärnkraftslösa vinternatten!

Vargarna ylar bortom skogsranden, varnande, värnande

den starkes rätt, den mätta magens rätt att vara mätt

            : och du skall vandra i arbetslöshetens mörker

            : du skall hungra och huttra

            : du skall treva dig fram genom dödsskuggans dal

– så lyder texten i vargarnas Västerås, schakalernas Stockholm, gamarnas Göteborg

Alla dessa falska skinn! Alla dessa blandekonomiska får i ulvakläder,

All denna förvandlings- och förvanskningskonst

Och socialdemokraternas löntagardans

på moderaternas slaka framtidslina!

– Varg i veum, varg i veum …

2

Rom byggdes inte på en dag

Kärnkraften avvecklas inte under en natt

Tusen och åter tusentals år tar det

att tillnärmelsevis sudda ut de spöklika spår

som vi tillåtit uppstå på vår samtids samvete

I urminnes tid

fyllde solen våra kroppar

med kraft och värme, vargskinnsmännen

drog solen ur flintstenen, tvingade elden ur träet

– gnistor i mörkret, gnistor i ljuset  

Deras solhjul rullar ännu på klippan!

3

(motsång; medsols)

De syntetiska vargarna

glömmer att våra kroppar är kraft,

att våra liv är levande och att inte ens döden

förmår stympa handen mellan våra kroppar

De försöker få oss att inte behövas

annat än som varuframställare

och varukonsumenter, vi blir siffror

i databankernas fjärrskådande, framtidsstyrande maktcentraler,

vi blir förintade viljor, bortsprungna barn i skogar

där trädens namn för länge sedan är glömda

De utnämner oss till lyckliga glada trygga

De döljer makten inom sig, de kastar slipsen

och säger ”du” och låter oss bära löjets skimmer på våra läppar

De låter våldet spinna i oss som en katt med indragna klor

beredd att störta över näbbmusungen

och leka den till döds

D e  bygger  v å r t  samhälle där vi slår vanmaktens knogar

blodiga mot varann i stället för att fläta fingrarna samman

till en lång seg vilja av senor kött och blod

De bygger våra boningar mot höjder vi aldrig skall uppnå

men sänker våra kroppar i glömskans mull

när produktionspulsen upphört att följa lönsamhetens kronometrar

De föser oss så tätt samman

att vi inte får plats för att spänna ut vår innersta viljas vingar

4

Våra barn

följer fortfarande

fjärilens fladdrande flykt

– hur länge till?

Jorden, luften,

vattnet, solen

En människa på två ben,

i hennes ådror brusar livets sång

Jorden är hennes stora hem, himlen

det väldiga stjärnetaket, marken

under henne är golvet ur vilket

hon gräver fram födan

Vindarna – väggar

och vattnet den rytm

som en gång vaggade livet

från minsta ägg

bortom puls och tid

Fåglarnas sång kostar örat intet

Solens värme flödar över, forsarnas

dånande kraft, vågornas vaggande vila

Utgångspunktens enkla konturer

5

Runt om reser sig ur arbetet samhällen

och vi befolkar dem med våra liv, nedärvda

från samlarstammarna och jaktfolken

Ur bergen hämtar vi malmen, ur vattnen

lyfter vi de silversprattlande fiskarna, ur skogen

hämtar vi ved för värme och fartyg och böcker

Ur hjärnan växer redskapen fram som möjliggör tid

och oförbrukade krafter, som förmår befria människan

men också binda henne till tingens ordning och maktens bojor

Ur människan stiger både människa och icke-människa,

ur natten bryter dagen fram, ur dagen natten

6

Vargskinnet beskyller oss för att hysa känslor

Som husdjur i våra kroppar, förvånas över

att vi vågar vara människor – inte bara idag

utan också imorgon och om hundra

och hundra och tusen år och än längre

De vill inte inse

att vi ser med deras ögon

som ännu inte är födda, utan att sänka blicken

Att också deras barnbarnsbarns händer

ropar efter verktyg och arbete

precis som våra tankar törstar efter hav

som saknar kärnvapenbärande u-båtar

och stränder utan oljedränkta ejdrar, att vi

nu kräver full insyn i cancerjournalerna

och att vi vägrar godta bortförklaringsmodellen:

den drunknar ej som hängas skall …

De kan inte förstå

att våra fötter   m i n n s   gräset daggvått,

mjukt mellan kropp och jord,

mellan rymd och det minsta jordeliv

Att våra kroppar fortfarande värms

av samma sol som på bronsåldersfolkens tid

De fattar inte

att gubben med sparkstöttingen

hellre återser en vägglus från 30-talet

än uthärdar tanken på den högst osannolika läckan

i ett av 80-talets kärnkraftverk

7

Vi vill inte lägga våra efterkommandes liv

i andra händer än våra egna

Vi vill äga våra händer och våra verktyg

nu, och i framtiden