Stig Torstensson, till minne

Skådespelaren, historieberättaren och värmlänningen Stig Torstensson har lämnat det jordiska i en ålder av 79 år. 

Så här skriver hans tre barn: ”Vår älskade pappa lämnade oss igår på sin födelsedag.

Han drabbades av Cancer för en tid sedan. Mot slutet tröstade han oss med orden:

- Jag är ledsen över min sjukdom men jag är så nöjd med mitt liv.

Vi saknar och beundrar en kärleksfull pappa, en fin skådespelare, en fantastisk historieberättare.

Lyckliga vi som har fått så många roliga år tillsammans med honom.”

Moa, Joel och Pia.

”När alla änglar sover” var namnet på en bygdegårdsturné som jag för sex år sedan genomförde tillsammans med Stig Torstensson och Göran Samuelsson, Vi hade förberett det hela runt köket i mitt annars tomma föräldrahem i Bergeby strax utanför Torsby.

Vi tillhörde på något vis varsitt decennium och kunde leta bland minnen och erfarenheter för att syresätta programmet med. Vi kom också från lite olika håll i Värmland: Stig från södern – Skåre, Göran från det leende Fryksdalen och jag själv från den nordliga vildmarkskanten. Men den röda tråden i vår anti-show var Gunnar Ehnes dikter, varav en fick ge programmet dess namn.

Stig hade en lång skådespelarbana bakom sig, efter scenskolan i Malmö vid teatrar i Stockholm och Göteborg, dessutom filmer och den största bland arenan: TV-apparaten.

Med ”Svenska hjärtan” steg han och Solveig Ternström rakt in i våra vardagsrum i skildringen av tillvaron i radhusområdet.

”Morsarvet” av och med Solveig Ternström blev också en av våra gemensamma uppdrag, även om min roll som ”Fröding” var nog så blygsam, men Stig fyllde rummet med sin muntra uppenbarelse.

Han älskade skrönor och historier, läste dikter av Kent Andersson och inte minst Gunnar Ehne när han åkte runt solo med sina berättarprogram.

Under flera år hade Stig och jag hedersuppdraget att avsluta bokmässorna i Göteborg och Karlstad med att läsa var för sig och tillsammans. En återkommande uppvärmningsreplik från Stig var: ”Ser ni mig? Hör ni mig?”

Nu ser vi honom inte längre, men minns honom desto mer. Och saknaden är stor.

            Bengt Berg, 15 mars 2013