En afton med Barbro Lindgren

Rälsbussen anländer i tid, 14:50 och första förbindelsen denna söndag. Barbro Lindgren kliver av, långt ifrån första gången i Torsby, men förr låg stationsbyggnaden på andra sidan av spåren. Lätt bagage: en marimekkoväska och ett varmt leende. Vi åker en liten tur på byn och hon rådbråkar både mig och sitt minne: låg inte slakteriet där? Och så bra att gamla posthuset finns kvar!

Här tillbringade hon sin barndoms somrar, hos släktingarna som innehade Bosättningsaffären. Det var under beredskapsåren och mycket militär och höstar i bygden. En befästningslinje i cement finns nog fortfarande kvar i mossbelupet skick runt samhället och uppe i Valberget de där fuktkalla skyddsrummen. Allt har hon skrivit om i diktboken Och jag var prins utav Arkadien. Nu läser hon ur den när vi väl kommit fram till Heidruns Bok & Bildcafé där publiken tålmodigt väntar.

"Där snön har dragit sig undan blommar redan vintergäck och snödroppar. Men det är svårt att glädja sig när tusentals människor dör i Japan. Och nu exploderar kärnkraftverken, det ena efter det andra, medan de människor som finns kvar flyr för sina liv." Ur nya boken "Även en ihålig nöt vill bli knäckt" (Nietzsche-citat) och just den texten måste vara skriven för två år sedan, i samband med Fukushima-katastrofen. Hon har tagit itu med filosoferna, Barbro, och låter dem kommentera sin vardag där i Glömminge på Öland. Det är modigt gjort och roligt att någon törs. Hon lyckas få Sartre på tu man hand och det tror jag att båda mår bra av.

                                                                    Bilder: Gurli Grönquist