(Detta är originalet till en debattartikel som jag skrev före Barnboksmässan i Bologna, införd i GöteborgsPosten och där besvarad av kulturministern och Cecilia Magnusson (m) och glädjande nog verkar regeringen ha tagit sitt förnuft till fånga och lovar att inte ändra väl fungerande biblioteksersättning, Sveriges Författarfond och att kalla ersättningen för bidrag!)
Måndagen den 25 mars inviger kulturminister Lena
Adelsohn-Liljeroth världens största barnboksmässa i Bologna, där Sverige i år
är hedersgäst och där ett 50-tal svenska barnboksförfattare och illustratörer
finns på plats. Temat är ”Barns och ungas rätt till kultur” och det hade inte
skadat med ett ”alla” i början av den parollen!
Det är ingen slump att den svenska barnboken har ett så gott
renommé på den internationella marknaden. Det är följden av en mångårig
tradition i Astrid och Barbro Lindgrens, Lennart Hellsings, Maria Gripes och
andra fantastiska berättare i ord och bild. Men också resultatet av en
biblioteksverksamhet som inte bara spridit bra och efterlängtade böcker till
alla barn utan också gett upphovsmännen betalt för deras arbete i form av den
så kallade bibliotekspengen.
+
Med rätta har även de svenska bibliotekens närvaro i
samhället betraktats med både beundran och förundran av omvärlden. Att kunna
tillgodogöra sig all slags litteratur helt gratis, på centralt belägna
bibliotek, med kunnig personal och en stor spännvidd på utbudet, har blivit en
självklar hörnpelare i det demokratiska samhällsbygget. Det handlar inte bara
om yttrande- och åsiktsfrihet utan också om folkbildning och om att göra
litteraturen tillgänglig också alla för barn och ungdomar.
Det handlar inte bara om bibliotekens roll i samhället utan
också om upphovsrätten och inte minst ekonomisk ersättning för utfört arbete.
Denna rätt finns för övrigt fastslagen genom EU-direktiv (2006/15/EU), något
som regeringen tycks ha bortsett från vid utformandet av direktiven till
Litteraturutredningen.
Det finns i vårt land ett sedan decennier harmoniskt
fungerande system för hur biblioteksersättningen hanteras av Sveriges
författarfond, som fördelar en del av intäkterna på basis av de enskilda
upphovsmännens utlåning och en del i form av fleråriga arbetsstipendier,
resestipendier eller s.k. garanterad författarpenning.
Sedan mitten av 1950-talet har alltså svenska författare, litterära
översättare och bildmakare fått ersättning för sitt arbete genom
utlåningsstatistiken från folk- och skolbiblioteken.
Istället för denna ordning, där författarorganisationerna
och staten har förhandlat om ersättningen för ett boklån föreslås nu att denna
demokratiska ordning tas bort.
Regeringen vill ersätta biblioteksersättningen – och därmed
Sveriges Författarfond? – med
överläggningar om en klumpsumma vart femte år. Symptomatiskt för regeringens
syn på frågan är att man kallar den ekonomiska ersättningen för bidrag. Därmed
förvandlas en förhandlingspart (bokskaparna) till en bidragstagare på mycket
tvivelaktiga grunder.
I svävande och substanslösa formuleringar som motiv för
omdaningen av ett välfungerande ersättningssystem (där hela fonden är
självfinansierad och i vars styrelse företrädare för såväl upphovsmännen som
staten sitter) vill kulturministern enligt egen utsago skapa ett mera ”modernt
och transparent” system, vilket för alla med insikt i frågan verkar vara helt
gripet ur luften.
+
Myndigheten för kulturanalys, som på regeringens uppdrag
utvärderat den offentliga kulturpolitikens resultat har kommit med en rapport,
där kulturens betydelse först och främst mäts i pengar, tillväxt och
lönsamhetskalkyler. Fokus på ekonomin i stället för på demokratin, skulle man
kort kunna sammanfatta, när det visar sig att de ekonomiska satsningarna främst
är riktade mot entreprenadtänkandet och mindre på konstens fria utveckling,
dess nyskapande och breddning i samhället. Det handlar helt enkelt om kulturens
ekonomisering på bekostnad av dess funktion som potential för samhällets
demokratiska utveckling och förändrande kraft.
Litteraturutredningen, som döpts till ”Läsandets kultur”,
kan ses som en kartläggning av litteratur- och boklandet Sverige. Där framgår
att läsandet minskar drastiskt hos våra yngre medborgare, särskilt för grabbar,
män och för folk som bor i förorten. I stället för att göra riktade och
nödvändiga insatser för dessa grupper i samhället tycks nu regeringen lägga sig
vinn om att montera ner väl beprövade och sedan länge fungerande system för
just läsfrämjande och därmed språkförståelse.
+
Vad säger de övriga Allianspartierna om kulturministerns
befarade attack på biblioteksersättningen och därmed författarnas överlevnadsvillkor
och den egenfinansierade Författarfondens framtid? Förhandlingsrätten – när det
gäller utlånspenningen (nu 1.37 kr/lånad bok) – vill man slopa.
Kulturutskottets vice ordförande, folkpartisten Christer
Nylander, lämnade sitt uppdrag i protest mot den förda kulturpolitiken som, vad
jag kan förstå, gick stick i stäv med hans liberalt frisinnade hållning till
kulturens självständighet i samhället. Men vad säger hans efterträdare, Ulf
Nilsson? Och vad säger folkrörelsepartiet Centern, vars studieförbund
Vuxenskolan var delägare i det av Lena Adelsohn-Liljeroth bortkapade förlaget
”En bok för alla”? Och KD, partiet som säger sig värna om de humanistiska
värdena, nog måste väl månglartänkandet någon gång skava det rena samvetet?
När vår kulturminister likt Tingeling i Peter Pan svingar
sitt gnistrande trollspö över församlingen i Bologna är det väl värt att
påminna om att just nu protesterar bokmakarnas intresseorganisationer Sveriges
Författarförbund, Svenska fotografers förbund och Svenska tecknare mot tanken
på att rasera den väl fungerande biblioteksersättningen under ledning av just
kulturministern!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar