Ljus över landet!

Senaste tiden har regeringens passivitet på det kulturella fältet starkt kritiserats i olika media och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths diskreta närvaro i kulturdebatten har uppmärksammats även av borgerliga debattörer. Att styra landet utan att bedriva en utvecklande och avläsbar kulturpolitik är i sig värt att uppmärksamma, men man måste nog också försöka se det som inte uppenbart syns. Ty i det fördolda sker hela tiden en uppluckring och nedmontering av det som vi gärna vill kalla vår gemensamma kulturgrund. I sken av nytänkande och utveckling plockas väl fungerande och i god mening folkligt förankrade organisationer bort, som Rikskonserter och därmed den viktiga musikproduktionen på skivbolaget Caprice, stödet till läsfrämjande åtgärder och En bok för alla, privatiseringssträvanden av biblioteken i Nacka kommun och ifrågasättandet av public service som i den nyliberala kontexten betraktas som särintresse, medan de kommersiella kanalerna utgör garant för valfrihet. Kommunal betyder ”gemensam”, ett ord som i sig tycks åstadkomma allergiska rysningar hos de borgerliga politikerna. Kulturhuset vid Sergels torg har länge framstått som en nödvändig oas i den köp- och säljpräglade kungliga huvudstaden. Men hur länge till? För en tid sedan införlivades den kommunala biografen i kulturhuset i Bonnierägda SF Media. Och häromdagen kunde vi i Svenska Dagbladet läsa hur kulturutrymmet i kulturhuset krymper medan kommersiella events utifrån tar plats. Debatten i den andra stora dagstidningen, DN, som drogs i gång av författaren Bengt Ohlsson, ställde den tydligen brännbara frågan om kulturens vänsterhållning och den utvädringen fick gott om spaltutrymme. Men själva kulturpolitiken, vem bryr sig om den? Det är nästan som med de där barnböckerna som har hela världen som önskvärd marknad, där bilarna kör mitt i vägen och ingenting är lokalt avläsbart, bara för att boken ska gå hem oberoende av höger- eller vänstertrafik men effekten blir att ingen känner igen sig. Nej, att utnämna sänkta skatter som främsta kulturfrämjande eller entreprenörtipset till seriöst arbetande konstnärers överlevnad håller helt enkelt inte. Kulturen är i varje samhällssystem en nödvändighet för att utveckla såväl demokratin som de enskilda medborgarnas andliga tillväxt. Konsten fyller många uppgifter genom att vara ifrågasättande och bångstyrig, men också genom att överbrygga avstånd mellan människor med olika kulturell bakgrund, kulturen för vidare gångna generationers erfarenheter och förmår likt en slagruta upptäcka nya, tidigare dolda källor. När ett ekonomiskt välmående samhälle som vårt, Sverige är anno 2012 ett välbärgat land, snålar med bidrag till ungdomsgårdar och avgiftsfria samlingslokaler för oss alla, så stramar man in det demokratiska svängrummet. I ett civiliserat samhälle får det inte finnas en prislapp på det offentliga samtalet. Att alla barn i tidig ålder får tillgång till fantasifrämjande och lekfulla övningar i skolan är absolut nödvändigt. Det finns ett underbart uppdrag för Mamma Staten, att ta hand om de sina och deras inre välbefinnande. Barnfattigdomen drabbar främst de sämst lottade och de som mest behöver kultur och konst är de som får minst. Detta gäller både för oss som bor i ”det övriga Sverige”, det vill säga utanför tillväxtregionerna, som för alla som lever sina liv i förorter och utanför den välbeställda innerstaden. Att satsa på kultur är också en samhällelig investering och ett mått på vilken civilisationsnivå som råder i samhället. Ljus över landet, det är vad vi vilja! Så löd stridsropet för hundra år sedan och det gäller än idag. Folkbildningen är en hörnpelare i det demokratiska samhällsbygget. Men alla barn måste lära sig krypa, innan de kan börja gå, så låt oss börja i barnkammaren, på dagis och i skolan. Låt leken leva, låt alla känna sig välkomna och sedda i skolan och i samhället!