Channas målningar på Galeri Helena...

kan man se till och med 5 maj. När jag slasktraskar dit på öppningsdagen för en vecka sedan är det som att stiga in i en annan och märkligare tillvaro än lördagsruschen - om nu sådan finns - runt Stureplan. Man möts av ansikten som strålar av gråt och glädje, den kanske förrädiska färgens vildhet och förmåga att vara "glad". Men starka bilder är det och lysande, sprakande färger. Tavlorna är grupperade i klungor, som skapar en sorts rytmisk kontakt med oss som blänger på dem, eller lite mer solodiskreta tillbakablickande mot oss. Det är friskt och vitalt, fyllt av liv, starka känslor som glider över i beskådaren. Vinterbleka nyllen lyser upp, speglar sig i varandra och varma leenden utväxlas. De vackra rummen på Galleri Helena är dessutom befolkade av mindre och större tvåfotingar som alla tycks hitta konstens näring och glädje i själva mötet. Med bra konstnärer är det så att det räcker med en bråkdel av tavlan för att man ska känna (lika mycket som se) att det är just Channa, eller den som nu har fått till konstverket. Tack för en härlig stund i snömoddens månad!