Bengt Petersson, till minne –

Dagarna går, månader blir till år, livet är ett lån, Vi följer våra spår, vi möts och vi skiljs. Plötsligt står vi där undrande: Gick det så fort? Det var i början av 70-talet som jag träffade Bengt första gången, under polstjärnan i norr, i Kalix vid Bottenvikens slut. Det fanns en annan stjärna som lyste starkt på den tiden, en gul stjärna inklämd mellan rött och blått på FNL-fanan, Vietnams Nationella Befrielsefonts flagga som vajade på demonstrationer och möten världen över. Också i Kalix, i Karlstad och runt om i Sverige. Men det var alltså i Norrbotten som våra vägar korsades och sedan skildes. När vi flyttat tillbaka till Värmland hade vi åter en varm och oregelbunden kontakt. Bengt hade dragit på sig blåstället och i motsats till många andra av våra vänner behöll han det på längre än de flesta. Valmet stod det på bröstfickan, KMW på pappersmaskinerna och på ryggen Valmet-KMW. Det är så det går till i den här världen: de stora köps av de större men Bengt lät sig inte köpas, bara en del av sitt liv på verkstadsgolvet – när han såg till att de åtta meter långa cylindrarna slipades glänsande släta – var till salu. Det var på den tiden vi ibland kunde prata om ”mervärde”, herre gud så längesen det verkar! – Jag trivs här, sa Bengt, jag tycker att jag gör ett nyttigt arbete. Och arbetskamraterna, gemenskapen. Och när maskinen gör jobbet så hinner jag läsa. Vi träffades kanske på nya torg, under nya banderoller: Irak, Gaza eller andra avlägsna destinationer för bomber och förödelse. När jag tänker på Bengt känns ordet kamrat alldeles naturligt, han var en fin människa och en god kamrat – och för det är vi tacksamma, att vi fick lära känna honom. Bengt Berg, minnesstund i Älvsbacka, 28 april 2012