onsdag 1 april 2009
Helsingfors IV
Claes Anderssonpå Mannerheimvägen, Helsingfors (Foto: B. Berg)
Det så kallade märkesåret pågår, till åminnelse av Finlands övergång från svensk till rysk överhöghet, 1809. I anledning av detta ger sig också tidskriften LYRIKVÄNNEN in på den blå-vita arenan med ett praktfullt och ytterst läsvärt temanummer om staden Helsingfors. Svenska, finska och finlandssvenska skribenter delar på utrymmet, ja, även den amerikanske poeten Robert Creeley förmedlar några intryck från 1988. Mycket läsvärd är Matti Soutkaris essä "Min eviga stad", med den finska poeten Hlvi Juvonen som ett slags ledstjärna. Ur Juvonens dikt "Berggrunden":
När jag älskar stenarna, när jag älskar graniten
låt det vara mig tillåtet.
Det är min barndoms berggrund
som bär upp människorna, kristallerna
pressade in i varandra, mångfärgade och kantiga.
Agneta Rahikainen skriver om den legendariske och i förtid bortgångne Henry Parland, som också var nära vän med den klassiske modernisten Gunnar Björling; Helsinforsdiktarna Thomas Warburton,Mårten Westö, Bo Carpelan och Tomas Mikael Bäck i en stafett och litterära miljöer söks upp och porträtteras, lokaler som spelat en både litterär och framför allt social roll för många författare genom åren, restauranger med nystärkta dukar, lagom skum belysning och en serveringspersonal som förmådde skapa ett slags urban hemkänsla.
Till dessa lokaler hör tvivelsutan Kosmos på Kalevagatan, där jag själv – tillsammans med Per Helge – i stort sett samlade material till ett helt Finlandsnummer av den nu sedan länge insomnade kulturtidskriften Rallarros.
Därför känns det mycket naturligt att ha Kosmos som adress för en lunch tiullsammans med Claes Andersson, som kommer farande direkt från en skrivargrupp han träffat på förmiddagen. Vi brukar träffas med ojämna mellanrum för att uppdatera liv och samhälle, byta böcker och konstatera att snart är våren här.
Ur den långa dikten "Svart bok I" citerar jag slutstroferna:
Endast fakiren och miljardären önskar sig ingenting
Många med mig nöjer sig med det måttliga: lite
vänskap enstaka orgasmer kammarmusik rödvin fotboll
Konstigare än så är inte mitt jordiska himmelrike
Dagarna går blir månader, år, barnen blir gamla
allt händer långsammare utom tiden som skyndar iväg
mot
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Du lever spännande - med många intressanta resor.
Helsinki är en vacker, vit stad. Bland mina finaste minnen därifrån är vitt vin och jordgubbar samt svenska teatern och efteråt varma karelan pirakka ( stavning?) och "grusiskt" rödvin som smakade landsbygd - kommer inte ihåg den krogens namn...
Krogens namn kan jag inte hjälpa dig med men pirågen heter Karjalan piirakka och staden heter Helsingfors när man talar svenska. Det finns både enspråkiga och tvåspråkiga orter i Finland. De tvåspråkiga har också två namn, ett finskspråkigt och ett svenskpråkigt.
Birgitta, Helsingforsare i förskringringen
Jo, Helsingfors är begåeligt, man hittar och man går sällan vilse.
Hyvää ilta!
B.
Birgitta - tack för stavningen av pirogen -de är så goda! Och jag vet att Helsinki är Helsingfors:) men jag tycker faktiskt om det finska namnet och det är ju även oftas använt internationellt.
Ha! Bengt: jag har gått vilse i Helsingfors: på Stockmans!
Jag strosade runt med en god vän, hamnade fel, tappade bort mitt sällskap och plötsligt visste jag inte var vi startat eller var entrén var. Jag klev in i en stor hiss och åkte ner.
Och gissa vad. Jo jag kom ut på baksidan(!)av varuhuset och fick gå runt kvarter innan jag hamnade rätt. Min vän hade tänkt efterlysa mig... De anade att jag hade gått vilse.
God afton - hyvää iltaa! Jag tycks själv ha stavat pirogerna orätt - på svenska,
ursäkta! Men, ja: visst är de karelska pirogerna mums! Och nog kan man tappa bort sig på Stockmanns, även om man gått där sedan 50-talet. Inte ens in- och utgångarna är desamma i alla tider ...
Trevligt veckoslut - hyvää viikonloppua!
Birgitta
Skicka en kommentar