Värmland – mellan örnens strålglans och skogsstjärnans granskugga

Ett Sverige i miniatyr, brukar vi skryta med, det vill säga att våra knappt 20.000 kvadratkilometer – från Vänerkusten i söder till vildmarken i norr – har samma variation i landskapsformation, vegetation, flora och fauna, som hela stora fosterlandet. Vi infödingar upplever nog också vårt landskap som skiftande även till munarter och folkkynne, medan hotkomna svenskar betraktar oss som värmlänningar hela hopen och de utrikes ser oss som svenskar rätt och slätt. Och det är vi ju, alltihop, även om en karlstaing faktiskt inte låter som någon från Nyskoga, men som folk är vi alla, med våra läten och later. Dialekten – ett språk bakifrån, underifrån, inifrån . Ett nedärvt tungans läte och tillika en ljudlig gemenskap. I en dialekt, ett bygdens eget språk, finns också en vidare samhörighet än den rent språkliga. Där finns en trygg ankarplats både för individer och grupper av människor: Här hör jag hemma, här kan jag göra mig begripen, jag äger ett redskap som jag delar med andra: mitt mål. Det har inte bara talats på de olika värmländska målen, det har diktats också. – från Fredrek på Ransätt och folklustspelet Värmlänningarna till ”Millmarkôrn”, eller Gunnar Ehne som han hette i verkligheten. Senaste tillskottet i värmlandslitteraturen är den serietecknande och folklivsforskande David Liljemarks samling ”värmländske betraktelser” som heter Dä ha satt säj på hôvve. Det är en bok som har hämtat sin näring, sin berättarglädje och sin bångstyrighet ur den ljudliga omgivningen. Om kynnet, det påstått värmländska sättet att vara och verka, har det ordats en hel del, att mixen finnblod, norsk input, vallongener i svensken skulle resultera i en värmlänning, som på gott och ont håller myten om löften, snällhet och skrönor vid liv. Inte vet jag, trots att jag är en av oss. När det rådbråkades på högre ort om regionbildning och länssammanslagningar började det kurra lite varstans i den värmländska landskapskroppen. Vart skulle vi dra, vem vill oss ha? Efter alla turer och storslagna floskeldokument bidde det en tumme och allt var som det varit: Värmland en enklav mellan Sverige och Norge, mellan skogar och blånande vatten, en kotlettformation på Sverigekartan med 16 tvåbenta varelser per kvadratkilometer och en malplacerad örn som länssymboliserar styrka, makt och mod. Fortfarande tycker jag att Bengt Hallgrens kärnfulla summering av det värmländska är oslagbar, tidlöst aktuell och eventuellt trösterik i all sin saklighet: En flicka är en ros. / Vargen är ett djur. / Värmland är ett landskap. / Döden är oundviklig. På rosentemat kan även två andra litterära fantomers utsago bifogas: ”Hur mycket oftare blir man inte stungen av en ros än bränd av en nässla.” (Selma Lagerlöf) och Frödings analys av att rosor förblir rosor om än de står i spruckna krus, precis som strunt är strunt i hur gyllne dosor som helst. Men nu är det så att det inte är rosen som är Värmlands nationalblomma, utan det är den lika försynta som vackra Trientalis Europaea, skogsstjärnan som förmår leva också i den täta granskogens skuggrike. Där, i paradoxen med storvulenhetens örn och den försynta skogsstjärnan, finns det som är vår värmländska identitet, var god välj!