tisdag 27 december 2011

Tredje dag jul, kväll ...

och i tv:n ett musikprogram från Kungliga slottet, inspelat för några år sedan med Domnerus och hans klarinett som spelar vackert fintstämt för finheta, det vill säga de under kristallkronorna församlade. Denna enkla visa för detta oenkla folk, som artigt applåderar den vackra musiken från de den urtvättade fattigdomens utmarker.
Vad kunde man plocka fram som motsatsen till detta?

I en kort dikt illustrerar den norske poeten Arvid Torgeir Lie det komplexa i mötet mellan högsta kvalitet, kultur, och publiken som alltsom oftast också tillhör den högsta kretsen i samhället. Dikten i svensk tolkning:
Beethoven
Kuvad av scen och salong
Han som skulle spelas
för smeder

Endast det bästa är gott nog också för det något enklare folket. Jag skulle önska mig att en symfoniorkester hade kunnat bjuda på lite Beethoven för den skara flottare som ställt upp sig till fotografering vid Frykens nordvästra strand.
De lyssnar ännu långt efter det att deras hjärtan upphörde att slå och deras namn kröp tillbaka in i kyrkböckernas dunkel. En av gubbarna heter Janne Berg, tvåan från vänster i bakersta ledet. Han var min farfars far och skulle nog ha gillat musiken även om han aldrig hört talas om Beethoven.

3 kommentarer:

Anonym sa...

"Musik, rätt använd är en djupt andlig aktivitet som går direkt till/i/genom varje människa", skrev en vän igår efter att ha lyssnat på Våxtorps brassensembles konsert. Det var inte Beethoven. Men musik! Besjälade var vi.
Kyrkoherden i Våxtorp berättade att hans farfar hade varit statare i samma Våxtorp, inte läskunnig. Vilken klassresa på två generationer! Han lät förundrad och inte så lite stolt. En enkelresa alltså, traktens fattigdom för hundra år sedan var allmängods för de lyssnande. Ändå, vill inte glömma att de gamla, fattiga var som vi, lika känsliga och sårbara. Hälsningar S.

Inkan© sa...

Underbart - ibland får musiken ta genvägen även via slott och herresäten- det var ju de gamla gubbarna som såg till att dessa stora tonsättare överlevde.
Trots allt var det underbart att lyssna till alla vackra toner.

Min indiansköne morfar som inte hade någon form av europeisk överklassuppfostran, älskade sång och musik. Lärde sig spela; Köpte noter för alla sina skomakarpengar och startade en manskör som han döpte till "Bergsuvarne".

Till vardags lagade han skor, sydde lädersaker, sjöng, läste märkliga böcker och skrev poesi.

Anonym sa...

En sådan morfar är guld värd, det guld som bara minnets skattkammare kan hysa!