Vart tar tiden vägen...

Något om tid och speglingar, skuggor, ödehus, minnen

[Vid Marie Hettwers vernissage, Värmlands Museum, 25 aug. 2012]

Vart tar tiden vägen när den gått? Det har jag frågat mig många gånger. Årstiderna återkommer år för år, ljuset avlöser mörkret när snön smälter och det droppar från taket, sommaren framkallar färgerna och vinden sprider doften av nyutslagen syren och när sångsvanens ungar är flygfärdiga, är det dags att stiga in i hösten. Årstiderna rullar genom våra liv, återkommer, för att på nytt lämna oss.

Den store engelskamerikanske diktaren TS Eliot har sagt att närvarande tid och förfluten tid båda är närvarande i kommande tid, och kommande tid är inrymd i förfluten tid…

Och vad gör vi med tiden? Slår följe med den, möter den, uppgår i den eller försöker vi bekämpa den? Går tiden, eller kommer den, Är det tiden som står still och vi som går? Vem behöver tidsfördriv, vem jagas av tiden?

När man stiger in i ett ödehus är det som att stiga in i gången tid. Timmar, dagar, månader och år finns liksom kvar i väggarna, även när doften av granskog efter regn når oss genom de sönderslagna fönsterrutorna, och påminner oss om vårt eget nu, detta nu som snart blir nyss.

Ett fotografi kan sägas vara ett fruset ögonblick. Det finns på själva bilden inget före eller efter; bara denna 100-dels sekund som behövdes för att fånga den där skuggan, den blicken, den stämningen.

Nästan som spegelbilderna i Marie Hettwers tavlor, hur dessa fotografier, där några dessutom är ett slags dubbelexponeringar, återger inte bara de lätta gardinernas mjuka tystnad utan också oss, våra liv och kroppar, när vi står framför eller går förbi. Vi blir alla delaktiga i en labyrint av tid och speglingar.

Det finns, som Tranströmer påpekar: en korsväg i varje ögonblick.

Så står vi där i tystnaden, i det hus som dröjt sig kvar sedan alla röster tystnat och de som en gång levde här sedan länge vilar under jord. Vi står där på tröskeln mellan det förflutna och det kommande, vi andas, vi ser, vi hör hur det

I ett hörn av tystnaden

brummar en humla

Ljuset bromsas upp, doften

av älggräs skaver mot flagnad knut

Vinden nuddar vid gardinfållem,

Som de vid våra liv

Det som finns kvar av glömskan

Kan vi ta på, och snart, snart

kommer en människa in i det

som en gång var ett kök, fyllt

av röster och kaffedoft

Golvet har nästan glömt hur fötterna lät

innan de gick ut på vägen och försvann

En människa som vet

hur man gör, när man som daggen

lägger sin närvaro

i ett ögonblicks famn

Vi lever en sekund i taget

och den sekunden är nu!

                                Bengt Berg