måndag 30 juli 2012

OS 3 - gråt och tandagnisslan...

Så nu är det igång, OS:et,  och tårarna träs som sultron på strå. Att läsa tidningen en dag efteråt är en märklig upplevelse: Idag skall den och den ta guld, och så nästa dags besvikelsesvärta. Svenska skyttar darrar på manschetten, cykeldäcken får luftpys, spurtmuskulaturen mjölksyras. Det är en obarmhärtig press som våra olympier utsätts och utsätter sig för. År av träning och förhoppningar blir till grus och aska.

VI åker till OS för att skära guld med morakniven, men det är DE som kommer hem – utan guld.
Om alla svenska skador har det skrivits och ältats en del, hur våra allra störtsa medaljhopp får stiga av redan före försöken på grund av bristningar, sträckningar, bräckningar och annat elände. Det stärker min tes om att det borde vara  f ö r b j u d e t  att träna, för då kan ju den vinna som tränar mest, utan att egentligen vara bäst! Såvida nu inte en skada sätter käppar i hjulen.

Men damlaget i fotboll spelade 0-0 mot regerande världsmästarinnorna från Japan och handbollsgubbarna tvålade till Tunisien så där har vi många medaljer att spika upp på väggen – om vi nu tar dem förstås!

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej! Det där med träningen gäller väl också utanför idrottssammanhangen ...?
Att inte öva sig alls och så vips vara bäst, hurra!
Bänkidrottande lär annars via hjärnan åstadkomma samma effekt på kroppen som riktig idrott - så akta dig för att se för mycket på skadade och skador!
Själv är jag förståndshandikappad när det gäller idrott: tar mig hellre en promenad än sitter framför tv:n (som jag inte har).
Bims