Valet mellan attityd och engagemang

(Följande inlägg har tidigare publicerats i SVT/Debatt)

Man kan säga att ”bengtohlssondebatten” handlar om dragkampen mellan attityd och engagemang. Förenklat uttryckt: ”Satsa-på-dig själv” kontra ”Tillsammans är vi starka”. Ohlsson väljer det första och förhånar det andra. Jag har med nöje läst BO:s krönikor i DN, gillat hans släntrande hållning till liv och samhälle just för att han känts fri och obunden, oförutsägbar med ett eget tumavtryck i det mediala bruset.

Med bredsidan om vänsterns förhållande till kulturen, och vice versa, hade BO i kraft av sin kulturstatus på DN kunnat öppna för en intressant diskussion om konstens plats i samhället men istället visar hans text på avsaknaden av denna viktiga debatt när den nu reduceras till avbön – och just attityd: mig fångar ni minsann inte in i den kollektivistiska vänsterhåven!

Den italienske socialisten och demokratikämpen Antonio Gramsci, som satt inspärrad i fascisternas fängelse under stor del av sitt vuxna liv, myntade begreppet hegemoni, det vill säga den bild som ges tolkningsföreträde i samhället vid en given tidpunkt. Vems bild av det snart inte ens blandekonomiska Sverige är det som dagens medborgare får? Är det skattebetalarnas förening genom statsminister Reinfeldts version eller är det de utförsäkrade, de asylsökande, de långvårdsintagna eller dagisbarnens perspektiv som gäller? Och vem ger de motbilder där folkflertalet kan känna sig inbegripna, ja ”hemma”? Vem kommer till tals i ett samhället där en vanlig slogan heter ”Du som inte syns, finns inte”!

Det som kallas ett upproriskt, kritiskt ifrågasättande eller solidariskt handlande förutsätter förstås en synlig motståndare, någon som faktiskt handhar makten. Om vi under en längre tid hade levat under en socialdemokratisk eller rödgrön regering som ansvarat för rikets affärer, då kanske BO:s attack hade känts lite begripligare. Men nu, under högerstyret, väljer BO ”andra sidan” och kastar skit på alla oss, som faktiskt finner mening i att utvidga demokratins gränser att gälla även ekonomin, den över allas våra liv så bestämmande.
Individualismens känselspröt manar BO till uppror mot konformitet och vänstertänkande. Men vem utmanar han: ingen!
Vem kittlar han: makten. Hans utspel är mumma för den moderata kulturpolitiken, som gärna sluter en augustnominerad författare till sin barm. Det har gått hundra år sedan August Strindberg dog och det är fullt begripligt – ideologiskt, men oförlåtligt – kulturpolitiskt, att regeringen satsar ett par ynka miljoner på Strindbergsjubileet medan 100 miljoner satsades på Linné härom året. Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Varför så många av de kulturellt verksamma står politiskt till vänster är ett lika litet mysterium som att så många inom näringslivet röstar borgerligt. (Salig Marx uttryckte det sålunda: Det är det samhälleliga varat som bestämmer tänkandet.)
Rent klass-, eller låt oss säga inkomstmässigt, tillhör ju bland annat BO:s egen yrkeskår, författarna, den verkliga låglönegruppen som har allt att vinna på sammanhållning och solidarisk kamp för litteraturstöd, biblioteksersättning, bibliotekens oberoende, pensioner och rimliga levnadsvillkor. I dessa frågor har Vänsterpartiet utmanat regeringen på olika fronter. Vi kämpar för en kulturens mångfald och tillgänglighet, mot ett snedvridet könstänkande inom till exempel film och teater, mot all annan diskriminering och förtryck av såväl enskilda människor som olika grupper i samhället. Med andra ord: vänstern har en människosyn som uttrycks i vårt kulturprogram, Kulturkompassen.

Att stora borgerliga författare som Balzac förmådde skildra sitt samhälle mot sin övertygelse, att en nazistiskt påverkad nobelpristagare som Knut Hamsun kunde skriva så svindlande vackert, eller att den ryske tonsättaren Sjostakovitj lyckades skapa stor musik med Stalins skugga i ryggen visar bara på konstens oersättliga värde. Men detta hindrar förvisso inte konstnärerna att väljal mellan attityd och engagemang.

Bengt Berg, författare och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.