Gertrud Gidlund, till minne

Det är den tiden nu, när det vita blir svävande blått, vårvinterljuset som bländar så mjukt, som skickar iväg skuggor över snön, skuggor som tycks vilja fortsätta men som ändå stannar upp i kanten av sig själva.
Så icke döden, den fortsätter över kanten men från motsatt håll, den hämtar, jag skrev nästan hämtar hem men så är det väl inte, inte hem?
Vårvinterljuset, det skimrande blå. Jag ser på bilden som även den skimrar i blått och vitt, en akvarell, vitsippor som lagts på ett vått ark med varsam hand. Den är inte färdig, kommer aldrig att bli det, lika lite som allt annat. Men den visar sitt upphörande, sin gräns mellan blått och vitt. Och den skimrar.

Av en tillfällighet, i brist på bättre kallar vi sånt slump, fick jag en dikt under blicken, det är första gången jag läser dessa dikter i Gs bok.
De är skrivna på det vackra nynorska språket, dikten i min trevande översättning:

Dagarna fyllda till randen, svämmar över
Allt som hänt vänder tillbaka
Det är här
Det har hänt
och händer
och skall fortsätta med att hända
alltid

Ett saltkorn som genomtränger allt
med smaken av salt

Kroppens lilla etui. Ett hölje
genomlyst som vatten
Mitt i det verkliga
Tvärs genom det overkliga
Han fyller händerna
med det som är

och luften flyter mellan oss
som mjölk
som honung

Det är Paal Helge Haugen som skrivit dikten. Det är Gertrud Gidlund som målat bilden. Hans röst finns kvar, finns i en liten tingest om jag slår ett visst + 47-nummer. Gertruds röst finns också kvar, men hon svarar inte längre, men hennes röst finns tillsammans med de andra rösterna, de levande och de dödas röster, dem som vi bevarar närmast hjärtat.

De talar ännu till oss, både Krister och Gertrud, vi bär deras röster vidare när de själva bytt ut orden mot den stora tystnaden som också den finns mellan oss och de vårvinterblå skuggorna på snön en kväll i mars 2011.