S V T P L A Y

Ikväll och kvällen sig lik och jag
sitter med vänner som inte är här
Bordet som står framför mig är fyllt av de papper
som under dagen rann mellan fingrarna, mötet
tog hela dagen som själva dagen tog hand om skidföret
Därutanför med flödande vårvintersol
och bortom panoramafönstret
blånande berg, ja fjäll, och ni i kvällen har en fluga väckts till liv
och surrar runt i lampljuset; det är som du förstår den 12 mars,
helgen efter Vasaloppet, helgen före nästa helg
och på Japans nordöstkust har den stora vågen slagit till
mot människor och kärnkraftverk, den turbulenta tidens
obegripligavåldsamhet förstärkt av Kadaffi och andra
bepansrade despoter,
medan Claes Andersson berättar om en i Oslo spik nykter Saarikoski:
”när dagen grydde kunde jag inte minnas dikten”, säger Pentti
i virkad mössa och snart ska löven slå ut och
vårens första lärka sjunga.
Själv fick jag budet om hans död i en brant backe som jag gick uppför,
det var en sommar för månget år sedan, vi hade varit nere i stan
och gick uppför underbacken bland rallarros och vidjesnår, nu öppnar
Mia i gnistrande rött grinden till fågelsången och sista viloplatsen,
där jag själv bjöd myggen blod och på natten ringde mobilen, jag
trodde det var ett dödsbud från min far som levde då och var rätt skral,
men det var en berusad kvinna som ringt fel från Stockholm,
min enda natt i kloster, men mest minns jag bryggan nere vid sjön,
som gjord för en junidikt på finska språket.

(12 mars 2011)