Snön...

Benny Andersen
Snö, snö, snö och åter snö

I
Det snöar från himlen över staden
det snöar på taken bakom parken i staden
det snöar på buskagen och på träden i parken
på tomma parkbänkar faller snön tätt
papperskorgen är snart fylld av snö
det snöar på folk som går genom parken
det snöar på folk som skyndar sig bort
från all den snö som snöar i parken
det snöar på de stående och på de sittande statyerna
det snöar på snögubben på gräsmattan
det snöar på gräsmattan mellan statyerna
det snöar på snön på gräsmattan
det bara fortsätter att snöa
det snöar på snön på snön på snögubben
i snön på gräsmattan i parken
det verkar som om det inte skulle bli något uppehåll
trots att rådhusklockan slår fem
tvärtom
det snöar på rådhuset och på klockan
det snöar på slaget fem
och lång tid efter
fram emot sex snöar det ännu mer
snö för alltid
överallt
så vitt man kan se
för all snö
himlen är fullständigt pulveriserad

II
Märkligt nog liknar ingen
av statyerna i parken
Jens August Schade
trots att det är han som skrivit
en av världens mest oförglömliga snödikter
Den börjar så här:
”Nå, så fick vi ju snö,
och jag, som trodde, att vi inte skulle få någon snö,
och så verkar det verkligen som om vi får rejäla drivor
så vi inte för evigt och alltid skall behöva gå
och tänka på snö, förgäves”.
Men även om nu en av statyerna i parken
i stället för att föreställa en eller annan torrboll till hjälte
föreställde Schade
skulle man inte kunna se det
på grund av all snö
Man kan bara hoppas
att det en vacker dag
när snön börjat smälta
blir han som dyker upp
ur all den snö han diktat om.

III
Medan barnen i parkens snö
leker med den nyligen nedfallna visdomen
kommer de vuxna
om ett år att patetiskt fråga sig
var finns den snö
som föll i fjol?
samma snö
som barnen leker med
i detta nu
den är inte något som ska klaras av
och senare ses tillbaka på
utan formas till konkreta bollar
kastas i nacken på sentimentala
och bättre vetande vuxna
joho
tjo
en snöboll i nacken är bättre
än de tio som föll i fjol.

IV
En liten flock domherrar
i en naken buske
i Asserbo, isvintern 1963
De knirrade lågmält med varandra
När de bytte fot för att hålla sin andra fot varm
föll det ner snö
från de snötunga grenarna
på snön därnere.

Sen dess har jag inte sett dem.
Sen dess har jag inte tänkt på dem.
Har varit upptagen av annat
Mina barn växte upp
blev stora
flög ur boet som man säger
Mitt liv kom att gå i
en annan riktning än den planlagda.
Jag var naturligtvis spänd på
den spännande upplösningen
och glömde därför
den lilla flocken tysta domherrar.

Eller trodde jag hade glömt dem
tills de nu dyker upp
mer än tjugo år efteråt.
Där sitter de plötsligt
utan vidare
samma stilla fåglar
precis lika tydliga
i samma nakna rosenbuske
på samma tid och plats i mitt inre
och när de byter fot för att värma sig
faller det lite snö från klorna som griper om grenen
ner på snön där nere.

Jag hade alltså trots allt inte glömt dem
eller de hade inte glömt mig
och jag tänker
var har jag månne varit under tiden?

V
Det snöade på trettiotalet
det snöade jämt
ända från det att jag
knappt två månader gammal
trädde in
kravlade in
bars in i trettiotalet
till dess att jag
i slutet av trettiotalet
lämnade trettiotalet
men frågan är
om jag någonsin lämnat det

Det snöade på trettiotalet
det snöade hela tiden
och när man skulle ut
och äntligen hade skjutit upp dörren
och pressat snön åt sidan
gick den inte att stänga igen
så mycket snö var det
och till råga på allt
rasade det ner mer snö i huvudet på en
från takåsen
för all denna snö fick inte plats
på vårt lilla tak

Det var säkrast att stanna inomhus
när det föll så mycket snö
men det var det minsann ingen som tänkte på
Det snöade alltid på trettiotalet
bortsett från ett par sommardagar
eller en veckas regn om hösten
men annars föll snön
hela trettiotalet igenom

Visserligen erinrar jag mig
att jag tidigare erinrade mig
trettiotalet som en oändligt lång sommar
barfota och med myror
och grodyngel
bara med korta avbrott för ett par skollektioner
och enstaka snöflingor
men nu är det precis tvärtom
somrarna är fjärran pauser som dammet hunnit lägga sig tjockt på
men annars snöade det oavbrutet

Livet tog sig form av snö
men på trettiotalet kunde folk inte stå ut med
att i längden se all denna snö ligga där orörd
de var tvungna att skotta alla trottoarer fria
gräva farbara gångar från bakdörrar till vedbodar
göra snögubbar
grottor i snön
forma enorma snöbollar
det formlösa lockade fram människans skaparlusta

På samma gång
fanns det något puritanskt och ärbart
över trettiotalet
man såg inte gärna
att det rördes vid nyfallen snö
eller att man formade nakna snögubbar
med bara händer
Tjocka, luddiga vantar
omöjliga att leka i
skulle det vara
för de inspirerade snökonstnärerna
snön fastnade i ludden
stelnade till stora klumpar
till klasar av isknottror
det var inte: ”på med vantarna”
det var av med dem
och mitt i skaparglädjen
med snögubbens huvud mellan sina händer
började man dö

Dödsprocessen var en aning lömsk
först blev fingrarna onaturligt levande
röda och uppsvällda
dunkande, tickande, smärtande
som stuckna av getingar
ett sista bloss av liv
innan de gulnade och blev känslolösa
från naglarna rakt in mot hjärtat
där man stod kraftlös och såg
sig själv förvandlas till lik

Då skedde det oförklarliga
det underbara
då skedde undret
En vuxen i närheten
på trettiotalet fanns det alltid
en vuxen i närheten
när det snöade
och det snöade alltid på trettiotalet
en vuxen kom alltid fram
tillkallad av barnets dödsskrik
och började gnida och gno
de döda fingrarna
med vad
med SNÖ
och se
det kom liv
de döda vaknade
de livlösa fick liv igen
blev röda och ömmande och dunkande igen
men levande
de såg ut som
kändes som
VAR
fingrarna på ett barn med livet i behåll
rivet ur dödens käftar
med hjälp av den snö
som nästan tagit livet av det

Det finns inget i världen
som snö
snö gör mig nervös och trygg
snö gör mig varm och kall

I hela världen finns det inget
som snö

Av snö är jag kommen
snö skall jag möjligen åter varda
av snö är jag allaredan som barn
tills vidare återuppstånden.

(ur Världens sista dikt, Heidruns Förlag 2010.
tolkning Elisabeth Korndahl & Juris Kronbergs)