”På stallets strå…”

3:E ADVENT: VÄRLDEN OCH VI.

Tänk så mycket ett par, tre ord kan uttrycka, vilket vackert verktyg är då inte språket! Ta bara detta, ”på stallets strå” – och hela julkrubban dukas upp i ens inre. Stjärnan över Betlehem, de tre vise männen, fåren och de andra djuren och mitt i, en liten pojkunge – på stallets strå, omgiven av Maria och Josef. Stilla natt, heliga natt…
För mig är det omöjligt att föreställa mig detta sceneri utan att förpassas till barndomen, före TV:n och parabolerna.

På den tiden bestod min världskarta av mycket tydliga platser: Bergeby, Vasserud, Önnerud, Bergsäng… och där fanns Valberget och Vassjön. Adressen var Bengt Berg, Bergeby, Torsby, Värmland, Sverige, Europa, Världen, Universum. Så enkelt det var, för brevbärarn, eftersom det aldrig kom några brev. Men i radion berättade Sten Bergman om kannibalerna på Nya Guinea och där fanns också annat spännande, väderleksrapporten inte minst. Skulle Kattjärn frysa till snart, skulle det bli snö? Mina skridskor och skidor väntade ikapp – med mig…
Och i stället för video hade vi underbart fantasieggande skyltar som hängdes upp på en krok mellan tramporgeln och vedkaminen i Vasseruds folkskola: Där restes Jakobs stege mot skyn, där kämpade David mot Goliat och Daniel med lejonen, där sattes fantasin i gammaltestamentlig rörelse. Man lärde sig: den barmhärtige samariten gjorde det enda rätta, han hjälpte en medmänniska.

+

”Jag har varit långt ute i öknen. Jag ville veta om jag kunde gå förlorad i ensamhet. Under ett gnistregn av stjärnor vandrade jag utom synhåll för den lilla eld jag håller vid liv. Sanden har svalnat under fötterna. Jag klättrade bort över dynerna. Men, min tid var ännu inte kommen…”
Det är Jesus som för ordet, och det är långt från Jordan, men snart skall han möta Johannes Döparens röst, som är lika het som ökenvinden: Bered en väg för Herran, berg sjunken, djup stån upp…
Den unge Jesus är, i Göran Tunströms roman Ökenbrevet, själv en sökande människa, ännu inte medveten om den stora kallelse som väntar honom i och med mötet med Johannes Döparen där vid stranden av Jordanfloden.

+

Vi kanske skulle följa Jesus exempel också i detta, även om vi har en rejält lång vandring till öknens sanddyner. Men detta, att söka sig bortom bruset och allt som pockar på, för att hitta en glänta i tiden – och livet – där vi kan möta oss själva i ett ordlöst samtal.
Jag tycker om vintern, med dess renande vithet och friska snödoft. Det är en utmärkt årstid för korta utflykter till inre gläntor och fjärran öknar. Detta att stå inne i den tysta och majestätiska katedral som skogen utgör, gärna med en apelsin i handen… Att bara finnas till i en obegripligt vacker, vit, tystnad.

Jag vill också betrakta världen som min hembygd. Jag blir glad när jag tänker på att alla barn kan tala all världens språk. Jag tänker: Alla förstår inte allt, men några förstår varann.
Och: Den som inte lyssnar till det obegripliga, kommer aldrig att förstå någonting.

+

Årets Nobelpristagare i litteratur, Jean Marie Gustave Le Clézio, berättade i sitt akademital om ett barndomsminne, från Nice där han bodde med sin mor, under andra världskriget och den tyska ockupationen av Frankrike. Hur fattigt de hade det, hur viktiga drömmarna och fantasin var och att han i brist på papper och färgkritor satt med en grov timmermanspenna och ritade på baksidan av ransoneringskorten…
Många år senare, på 1970-talet, avbryter Le Clézio en mycket framgångsrik författarkarriär och hamnar genom lyckliga omständigheter i den otillgängliga djungeln i Panama, där han blir mer eller mindre adopterad av en indianstam.
Detta blir för honom en omvälvande och lärorik tid, när han kommer till insikt om hur annorlunda det är möjligt att leva och så rikt – trots, eller tack vare – den totala brister på pengar och prylar!
Och där, på floden Tuiras strand i Dariénskogen i Centralamerika, ser han hur en liten pojke sitter på golvet i en bod och läser en bok i skenet från en fotogenlykta, framåtlutad och glömsk av omvärlden. Och Le Clézio ser sig själv, i minnets backspegel, med en snickarpenna och några ransoneringskort.

I begynnelsen var Ordet, heter det. Le Clézio menar att vi alla ingår i den stora mänskliga språkgemenskapen. Olikhet och avstånd, javisst, men det fundamentalt mänskliga uttrycker vi alla genom orden, de talade, de tänkta och de skrivna. Språket är mänsklighetens gemensamma egendom. Och Jorden är ett lån, att ömt förvalta: Vi måste se med eras ögon som ännu inte är födda…

+

Vi bor alla i en vrå av världen, men vi vet också att världen består av just vrår. En del ligger i kartans utkant, kanske på en korallö ute i Indiska Oceanen eller på Grönlands sydkust. Andra ligger mitt i. Mitt i London eller Rio de Janeiro eller var som helst. Också dessa myllrande storstäder består av just vrår, i vilka människor lever och verkar, gråter och skrattar, längtar och drömmer.
Men många av våra medmänniskor är också på flykt, på vandring precis som Josef och Maria en gång var. Vilken stjärna leder dem framåt i mörka vinternätter? Vem öppnar för dem en dörr till värme och gemenskap? Vem bereder en plats för dem?

+

I sin roman Tjuven knyter Göran Tunström ihop det stora med det något mindre när han skriver: ”Det högsta är att skåda Gud, det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över världen.”
Ja, så är det, världen börjar inte i Lysvik, den börjar här där du står i dina skor! Nu är tredje ljuset tänt, vår väntan är ännu inte slut. Allt fortsätter.

Så till sist, låt oss nu lyssna till Gunnar Ehnes version av det som hände den där stjärnklara kvällen för länge sedan:

JULNATTA

De feck gå milvis på kejsorns order
igenom ökner, frå sta å gårder
Å väl i Betlehem fanns int rum
så står dä skrev i vanjelium

Men i ett stall kunn de få e vrå
ilag mä åsna på halm å strå
Å Josef knyter fôll grimskaftslänken
men längter hem, å te hövelbänken

Sen sker fôll detta all vala vet
sôm ä å blir uttå evihet
Å hôlls en läser, å hôlls en grunner
ett nyfött barn ä fôll än ett unner

Å vettskrämd herer frå jal kom kutnes
å vismän stog över pôjken lutnes
Å natta bleknen i stjärnas ljus
– en kong va född uti Davids hus.

(Fensbol 14.12.2008; Missionskyrkan i Torsby)