Malung, Aino & Wille – noch einmal...

Varför Malung?
Ja, det är ju också en fråga. Aino Trosell ställde den till sig själv, i Sekomagasinet, 1995. Och här är hennes eget svar:
– Det finns många orsaker till att folk bor i Malung – eller i Pajala. För mig är tystnaden en. När det är tyst är det verkligen tyst. Man hör kvillrandet i bäcken, och att någon samtalar på andra sidan älven en halv kilometer bort. På vintern är det så tyst att man reflekterar över de egna stegens olika ljudnyanser beroende på vilken temperatur det är. Snön knäcker en gren långt inne i skogen och man hoppar till. Hit har ljudnedsmutsningen ännu inte kommit.
Ljuset är en annan orsak. Vårvinterljuset, sommarljuset, vintermörkret – blåvitt och lilasvart – , allt är intensivt. Liksom kölden. Jag älskar den inte men den stämmer mig till ödmjukhet. Naturen är full av temperament, hårdhänt och ömsint och vacker som en kungadotter dold i trasor. Ja naturen är vacker om man använder alla sina sinnen och i vårt grova folkmål finns också en skygg men säregen poesi invävd. Få är nu förunnade att njuta av den och om ytterligare en generation är den borta.

Även om Aino Trosell har lämnat Malung och Västerdalarna bakom sig så finns ändå landskapet kvar, färgat av de stämningar och känslor som återspeglas i Ainos olika texter. Det är bara skogen som skiljer bygderna åt, den skog som arbetsvandrande värmlänningar hade att ta sig igenom med hästforor på väg uppåt Norrland för vinterarbete i skogen.
Ur dessa skogar och på sina resor har spelmannen och levnadskonstnären Wille Toors lockat fram den magiska klang som gjort hans fiolspel och kompositioner så omisskännliga.

Och nu har ”Finnskogens Paganini” lämnat det jordiska. En säregen och annorlunda människa var han, Wille Toors, utrustad med ett rymligt hjärta, fyllt av musik och berättelser. Om Dalregementets öden i Hedmarks fylke höll han föredrag om. ”Natt vid skvaltkvarn och Hin och Morakarlarna”, två folkmusikstycken för solo-violin gjorde han text och musik till. Förtennarpolkan, Logpolska, Paltmazurkan var några av hans låtar. Han var ingen och spelade och svor så himmelskt vackert, att ingen kunde torrögd gå därifrån. Så känns det också nu, ett slags glad sorg, en tacksamhetens saknad, när Wille begynt sin sista färd mot okänt mål. Han brukade säga så, när han vind för våg satte sig i bilen för att åka dit kylaren pekade och bensinen räckte: ”Jag ska ta mej en Gongeltur!”

– Wille, få kunde svära så vackert som du! Och ingen kunde fånga svalornas svävande flykt med stråken eller låta timglaset så obemärkt tömmas med hjälp av den magi som kallas musik, som du. Du gav oss det som lät, det som kallas liv och musik. Lycklig resa, Wille, och tack!

Till sist, Willes egen dikt:

Jag är vägarnas vandrande spelman
Rotlös likt himmelens moln
Mitt hem är en tuva bland vildros
Av vägarnas folk är min börd
Får jag gå in här och spela en visa
Visan som vildblommor hört
Visan från vandrarnas läger
Hör den medan jag drar förbi