Värmländska Sällskapets lussebal på Grand Hotel

En vecka i förväg firar Wermländska Sällskapet i Stockholm sin traditionella lussebal på Grand Hotel, ett i Stockholm centralt beläget ställe som man gående passerat en och annan gång. Jo, en gång var jag innanför dörrarna och det var när Dalai Lama gästade stan och Elisabeth Härenstam och jag hade fått audiens i anledning av hennes barnbok En enda rödklädd unge, med förord av Dalai Lama. Men annars har man inte haft plånbok eller anledning att stövla in. Men nu, 5 december, skulle Gun-Britt och jag få våra medaljer som årets värmlänningar och därför. Ett pling i mobilen på morgonen fick os att ta bilen tvärs över landet, eftersom alla tåg var inställda. Stormen ... ja, ni vet.






















Kalaset ägde rum i spegelsalen på Grand, där vår landsmaninna Selma Lagerlöf mottagit Nobelpriset i litteratur 1909, tolv år innan hon och landets kvinnor fick sin rösträtt. Mycket folk var det, högtidsklädda och värmländska, ingifta eller så, men värmländska. Och sjöngs gjordes det, god mat på fina fat, glasstårta med sprakande tomtebloss, tal av en från Uppsala inkallad inspektor Burman och så medaljutdelning. Björn Sandborgh höll ett vackert tal och sällskapets ordförande Nils Gunnar Billinger gav oss diplom och medaljer. Applåder följde och en tår i ögonvrån.

Hur det känns att vara årets värmlänning? Bortsett från den flådiga miljön, slipsen och nyputsade skor kände s det som vanligt. Det har ju blivit en vana detta med att vara värmlänning i allmänhet, nordvärmlänning i synnerhet och framför allt en av alla oss som bor i den här världen, inom och utanför Värmland.

STORT TACK för priset, vi känner oss mycket hedrade och väldigt värmländska! Ett rejält tack också till Hans A. Olofsson som förutom att vara klubbmästare också telefonledes guidade oss in i staden och såg till att vi fick en alldeles egen P-plats. Det är sånt som behövs en dag som denna.