lördag 30 november 2013

Lägesrapport – mot vinter, till och med vår


Allt är sig likt, förväntningarna före och virvelvinden, 
benrangel och spunnet socker, halvtomt i kålsoppstältet
och kö framför kebaben, sikherna med sina syntetgalgar
och svarta turbaner, idrottsföreningarnas armkrokstombolor, 

barnvagnarna som kryssas fram i den där knepiga känslan av 
att här kommer jag! Än har inte Helppo-Heikki packat ihop. 
Karusellerna drivs av musiken, som popcorn av hetta
– en fanfar och löven börjar falla. 


Det har pågått länge, i alla fall ett par veckor.
Har liksom legat på tungan, som en nödvändighen lätt suck: 

Ja, nu är det höst.
Och löven som föll kunde inte ha gjort det bättre:
syksy.
Det är bara att öppna sina sinnen, ta in den underbara doften 
av förmultning och dunkel glömska; det obegripliga ljus
som rudbeckiorna fyrar av från kompostens allra högsta topp 

strax innan skymningen: vi finns, mörkret är inte förgäves! 


Det är som nära och mjukt
kanske på väg in i den andra stenen
letar efter vredet som någonstans
i tiden sig tillbakadragit har;
rösterna ligger strödda i mossan
hopknycklade som kolapapper
under ståplatsläktaren efter ett betydelselöst derby. 

Söndag utan klockringning, hitom hörhåll
men slut på batterierna, det är inte
utan att det känns som om själva tiden
tömt sina insparade semesterdagar
– eller är det fel tänkt? kanske till och med otäckt
förmodligen vrider sig det hela
rätt igen, men det kommer att dröja
och i väntan på det letar vi vidare
efter nyckelhålen, kolapapperen
och någon sorts mening? 



Vinter, tidig frost: Det är så kallt att man 
får sätta på sig dubbla långkalsonger 
Under skorna knarrar alla de steg
som ännu inte är på väg, en armé

av tystnad som skall starta sin marsch 
när rimfrostreväljen ljudit.


Det behövs inte längre några vägskyltar,
kartor eller väderstreck, alla är utrustade med 

personligt gehör och vet hur man skall tolka ljud 
i förhållande till både riktning och avstånd.

Natten är övergående, precis som månen.
Vårt land äger oss inte längre, vi heller inte det.
Orden har också de tagit en annan vändning, de har uppgått 

i det som brukar kallas för vår kollektiva glömska.
Det verkar som om vi är i början av en ny fas,
som om vi testade ett tillstånd, när det knarrar så där
under fötterna känner vi igen varandras röster
utan att behöva säga något. 



Det bara håller på, vi bara hänger med. Och vintern
blir bara vackrare, fast en varg har tjuvskjutits i Höljes. 

Pälsresterna upphittade på en sjö.
Snart drar rallyt in över nejden, med sedvanlig folkfestfylla 

och kommunalpolitiker i givakt där i snöplogskanten.
I ett nästan uppvärmt klubbrum samlas vi
för att diskutera bygdens framtid till forsens brus. 

Klövsjöhöjden har fått 15 mm i smält form,
får man tacksamt veta om morgonen. Att havre
kan sänka blodets kolesterolhalt har forskarna känt till ett tag. 

Nu vet också du detta: 15 mm i Klövsjöhöjden,
samt havrens välsignelse. Så håller det på, dag efter dag:
ny nederbörd i form av kunskap, växlande
med uppehållsväder och uttagningar i schlagersång.


I brist på bastu får man elda torrt gräs, avsågade grenar 
och utslitna sandaler. Ett lätt dis som blandar sig
med björkdungarnas violetta skimmer och ljudet
från en bättre begagnad och rödblek
SAAB
som genomkorsar lördagen i 34 km/tim.

Nu är vi i alla fall på väg! 

(Dikt urboken Värmland – Världen, tur & retur)

Inga kommentarer: