En hälsning från Österbotten, Finland

En god vän och författarkollega i svenskspråkiga Finland – Carita Nyström – skickade denna appell, som jag gärna vill dela med mig till flera av. Ett ta som Carita höll i början av augusti...
Sensommarhälsning: Bengt B.


Hiroshima-kväll i Närpes - 6.8.2011

Kära fredsvänner!
Mitt mest bestående minne av Hiroshima fick jag på 1970-talet i Helsingfors, då jag hade tillfälle att lyssna till en hibakusha som är den japanska beteckningen för en atombombsöverlevande. Hon hette Shizuko och var en spröd liten dam, som lugnt och detaljerat beskrev hur hon upplevde Pikadon, det igen japanska ordet för atombomben. Ljuset var som tusen solar, all hud brändes bort och huden var i flagor. Men hon levde, och lyckades krypa fram på marken mot sitt hem. En tid av outsägligt lidande följde, men hon överlevde också den. Jag minns hennes ord: Det som jag är gladast över är att jag vågade föda barn senare i livet! Atombombstragedin fick för mig genom Shizukos berättelse mänsklig gestalt.

Ljuslyktorna tänds här ikväll, som på många andra håll i vårt land och i världen, för att minnas och hedra de otaliga offren för atombomsangreppen på Japan i Hiroshima och Nagasaki. Av tradition minns vi samtidigt människors lidande i världens många krigszoner. Idag inte minst de miljoner svältdrabbade i Somalien.

Tidigare i år drabbades Japan av händelser som gav liksom ett eko från attackerna mot Japan i andra världskrigets slutskede- Jag tänker förstås på jordbävningen i Fukushima med efterföljande tsunami, och inte minst haveriet i de kärnkraftsanläggningar som låg i området. En olycka som fortsätter att påverka otaliga människors liv i Japan.
Men denna Hiroshima-kväll har fått ytterligare en aktuell tragisk underton av det som hände i Norge i juli. Ett brutalt angrepp på både landets centrala myndigheters byggnader med många dödsoffer som följd. Och ännu mer skakande - också ett massmord på landets engagerade ungdom som höll sitt traditionella sommarläger på Utöya.
Bilderna från det centrala Oslo liknade en krigszon. Visst var det ett slags krigshandling, ett terrorangrepp. Utfört av en enda person.

Det skedda är ett vittnesbörd om, att det är inte bara islamister som utför terrorhandlingar. Också ytterhögern och extrema nationalister av europeisk härkomst är kapabla till lika grymma handlingar. Behring Breivik hade ju, enligt egen utsago, fått inspiration av amerikanen Timothy McVeighs bombdåd 1995, då han sprängde Oklahomas federala byggnad i luften, med många dödsoffer som följd.

Vi har deltagit och deltar i norrmännens sorg, men berörs också och imponeras av deras förmåga att i sorgens tid stå upprätt och visa varandra omtanke och kärlek. Både folkets och statsledningens sätt att hantera denna ofattbara tragedi gör ett outplånligt intryck på oss, sätter ett exempel.
Dagarna efter dåden i Norge och ännu idag ringer en boktitel i mitt huvud. En bok om judeutrotningarna skriven av Primo Levi heter "Är detta en människa?" Den frågan har inte lämnat mig, när jag grubblat på Behring Breivik och hans motiv.
Och jag har varit tvungen att besvara frågan jakande. Ja, detta är också en människa. Sådana handlingar kan människor vara kapabla till.

Det kan slås fast, att Empati är en av mänsklighetens starkaste känslor. Den är kittet som håller oss samman och ger oss styrka i svåra situationer.
Är man inte förmögen till empati kan man begå ofattbart grymma handlingar.
Den norske förövaren måste vara ansatt av en närmast skriande brist på empatisk förmåga. Det vi kallar ondska - och annat kan man ej beteckna Behrings handlande som - är i grund och botten en total avsaknad av empati. Att känna med sina medmänniskor är ju grunden för all humanitet.
Alla dessa katastrofer, Fukushima och Utöya, har skakat om världen. Den har skakat om människors medvetenhet om den belägenhet både vi och vår glob befinner sig i nu i 2000-talets andra decennium.

Som ni vet är globens geologiska tidsåldrar indelade i långa tidsräckor med olika namn. Vi har under 10.000 år levt i en era som kallas Holocaen, som man räknar börjat med den äldre stenåldern. Tidigare perioder var Pleistocaen Pliocaen osv.
Nu anser många att vi rört oss in i en ny era, som de kallar Antropocaen- Antropo- står ju för människan... Den började egentligen med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vi lever således nu i en tid då människan ofrånkomligt har påverkat och påverkar globens öde.
Med denna insikt växer allas vårt enskilda ansvar i oerhörd grad. Allt det vi gör i stunden, alla våra dagliga rutiner påverkar de stora sammanhangen. Vår glob är en sårbar varelse, som kräver vår omtanke och omsorg.

Vi är alla sårbara varelser och lever en begränsad tid på denna glob. Mångas liv stäcks i förtid, både i Fukushima och på Utöya. Och fortsätter att göra det i svältdrabbade Somalia. Vi behöver både mod, viljestyrka och empati för att vägleda våra handlingar i nuet.
Jag vill ännu citera ur Jens Stoltenbergs tal vid den första minnesmarschen i Oslo:
"Vi är krossade men vi ger oss inte. Med facklor och rosor ger vi världen besked. Vi låter inte fruktan knäcka oss. Och vi låter inte fruktan för fruktan lägga munkavle på oss. /---/ Ondskan kan dräpa ne människa men aldrig besegra ett folk. Med det starkaste av alla världens vapen: det fria ordet och demokrati, stakar vi ut kursen för framtiden."
Också vi här i Finland och inom fredsrörelsen kan dra styrka ur hans ord. Vi skall slå vakt om om vår förmåga till empati! Också denna ceremoni ger uttryck för vår empati!
Jag vill avsluta mitt anförande med att citera ur religionshistorikern Karen Armstrongs Charter for compassion/ Traktat för medkänsla:
"Vi måste snarast göra medkänsla till den självklara och dynamiska kraften i vår polariserade värld. Grundas medkänslan på fast beslutsamhet att ersätta själviskhet med medkänsla, kan den bryta ner alla de murar som byggts i politikens, ideologiernas, dogmernas och religionernas namn. Eftersom den fös ur vårt beroende av varandra är medkänslan nödvändig i alla mänskliga relationer och i mänskligheten som helhet. Den leder till förståelse ochbehövs för att skapa en rättvis ekonomi och ett fredligt världssamfund.
Vi skall inte vara rädda för varandra. I stället skall vi skall vara rädda om vår jord... OCH VARANDRA.

Carita Nyström, Korsnäs