Politiken är drömmarnas återvinningsstation

Det finns vissa saker man bör undvika om man skall ha trevligt, sägs det. Man bör undvika att diskutera politik och religion, för om dessa stora ämnen kan vi ha delade meningar och delade meningar bör vi inte ha. Vi skall vara överens och om vi inte skulle vara det så är det bara att undvika till exempel ”politik” och ”religion”. Vare sig vi nu är politiskt engagerade eller ej, så lever vi inte i den bästa av världar men dock i det bästa av politiska system: demokratin. Vare sig vi är troende eller ej, så dör gör vi nog en vacker dag. Till våra inhemska traditioner hör begravning och klockringning och ett och annat ord av Paulus eller någon annan i Bibeln förekommande skriftställare. Jag vet, det finns alternativ och andra religioner, det finns minneslundar och det finns inte minst en massa konstiga symboler i dödsannonserna. Men ändå, vi ingår i ett sammanhang där korset lika mycket står för död som för uppväckelse och evigt liv, det finns en ”ram” av religion runt jordelivets slutpunkt, precis som det finns en ”ram” av politik runt det samhälle vi lever och verkar i.
Och – ? säger någon.
Jo, jag tänkte orda något om politik utan att gå in på värderingar och ideologier. Mera om politiken som en ingrediens i samhället. Rubriken, att politiken är en återvinningsstation för våra drömmar, kanske kräver ett något utförligare resonemang. Själva ordet politik leder oss tillbaka till den grekiske filosofen Platon. Man kan säga att politik, det är det som ”har med staten att skaffa”. Ett annat redan nämnt begrepp är demokrati, också det med antika språkrötter: folkvälde. Det är också vad som är inskrivet i vår svenska konstitution: all makt skall utgå från folket. Varje människas lika värde bevisas av att varje medborgares röst i offentliga val skall vara lika mycket värd. Och salig Verner von Heidenstam mullrade i dikten Medborgarsång:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
att medborgarrätt heter pengar…

(En lite generande omständighet i den svenska nutidshistorien är att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur, tolv år innan hon fick rösträtt i Sverige, 1921.)

Vi går alla runt med våra drömmar, tankar, idéer och förhoppningar som vi genom den representativa demokratin (våra folkvalda i kommuner, landsting, riksdag och EU-parlament) hoppas få se kanaliserade och så småningom realiserade. I gamla dagar hade vi en ståndsriksdag som fram till dess avskaffande 1866 bestod av adel, präster, borgare och bönder. Någon generation senare representerade de olika partierna i Sveriges riksdag sina naturliga väljargrupper. I vår samtid har partipolitiken alltmera kommit att likna ett smörgåsbord, där väljarna erbjuds allehanda läckerheter i form av vallöften och recept som verkligen kan få snålvattnet att rinna till. Medan politiken tidigare präglades av tydliga ideologiska kännetecken och verkliga diskussioner mellan folk och förtroendekandidater, har dagens televiserade ”valmöten” mera kommit att likna en dragkamp mellan två olika ”regeringsalternativ” där svenska folket utgör hejaklack och det lag vinner som får de högsta hejaropen. Väljaren reduceras till åskådare till en tävling mellan två lag, som duellerar mot varann i rutan och där TV-kommentatorerna för säkerhets skull talar om vem som ”vann” duellen just denna kväll. Opinionssiffror och kvällstidningsrubriker påverkar valvindens riktning lika mycket som verkliga argument och samhällsanalyser.
Vart tar då våra drömmar och visioner vägen? Vackra tankar om rättvisa och solidaritet. Dragkampen om våra röster gäller mer än hur mycket du och ni och vi och de tjänar på det eller det vallöftet. Ett samhälle består inte enbart av siffror, utan av människor fyllda av skratt och gråt, längtan, vrede och kärlek.
Själv skulle jag vilja ge ett råd till oss alla: Använd din röst varje dag, inte bara vart fjärde år.