Om mörkret i vit vinter...

Januari… är en lång månad. I ena änden hänger julen kvar, inte till påska men tills granen har släppt sitt sista barr. Så det där lite högtidliga runt nyåret, innan vardagen och almanackan hinner ikapp.

I detta tysta vita landskap lever vi en tid. Lådbilsrallyt weekendringlar mot norr och söder, ett tusental jägare drar ut i skogen för att jaga gråben, en kråka kavar iväg med skymningen i släptåg. Så plötsligt brister jordskorpan, inte här men där, långt borta i karibiska vatten: Haiti. Förödelsen är total, fattigdomen redan förut katastrofal och nu – vad skall man kalla detta?
Allt fortsätter och ingenting blir som förut. Vintern, snön, spåren i snön, djuren som gjorde spåren. Tystnaden, gryningens gråa kornighet, nya väderleksrapporter. Kaffebryggaren, tidningen och katten som vill ut. Ur TV:n väller bilderna från katastrofen, bilderna är verkliga men vi befinner oss i en overklig vit tystnad: vad kan vi göra?

Det händer åter och återigen, det obegripliga. Krig och katastrofer. För ett år sedan handlade det om Gaza. Nu Haiti. Men det är inga svarta hål i världsrymden det handlar om. Det är visserligen svarta hål som uppstår, men de är fyllda av människor. En del är redan döda, andra skadade och många trots allt vid liv.
Vi kan stödja Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser och andra organisationer som samlar in pengar till de nödlidande. Hjälpen kommer att behövas också när TV-kamerorna har lämnat Haiti för andra katastrofer.
Det är möjligt också för oss att göra något, i stort och i smått. Allt, kan vi göra, men inte blunda!