torsdag 24 december 2009

Ser du stjärnan?

Jag blir uppringd av en äldre kvinna från södra Värmland. Hon har några frågor och mot slutet av samtalet vill hon tacka. Och jag får en tidig och helt underbar julklapp. Så här säger hon:
– Om du går ut och ställer dig ikväll, nu när det blivit kallt och klart, så skall du titta över din högra axel, upp mot himlavalvet och du skall se en vacker stjärna som blinkar – den får du!

Trots att det är så dunkelt upplyst, att det stiger en frän lukt av åsnepiss och sur ull, att vi befinner oss bortom det ombonade och välbärgade så är detta ett av vår kulturs mest besökta rum, tack vare att det ligger en liten pöjkonge där på halmmadrassen. Under stjärnan över Judéen:
De feck gå milvis på kejsorns order
Igenom ökner fra sta å gårder
Å väl i Betlehem fanns inget rum
Så står dä skrev i vanjelium

Men i ett stall kunn de få e vrå
Ilag mä åsna på halm å strå
Å Josef knyter fôll grimskaftslänken
Men längter hem å te hövelbänken

Sen sker fôll detta, all vala vet
Sôm ä å blir uttå evihet
Å hôlls en tänker, å hôlls en grunner
Ett nyfött barn ä fôll än ett unner

Å vettskrämd herder frå jal kom kutnes
Å vismän stog över pôjken lutnes
Å natta blknen i stjärnas ljus
– en kong va född utti Davids hus

Lukasevangeliet, här i Gunnar Ehnes tolkning…

Det som hände sig vid den tiden, händer varje år. Utan att vi kanske tänker så mycket på det, när vi sätter upp våra mer eller mindre tillknycklade adventsstjärnor i fönstret. Ett ljus i mörkret. Tänd ett ljus och låt den skina…

Jag sitter i bilen och styr genom mörkret mellan älgstängslen, radion är påslagen och rösten som tillhör en kvinnlig astronom berättar vad världsrymdens stjärnor betyder – hur allting ingår i ett enormt, oöverskådligt kretslopp. All jordisk energi, nästan alla grundämnen som är tyngre än väte och helium, är skapade i stjärnors centrum. Vi drivs med stjärnkraft helt enkelt!
Snöns stjärna är föremål för pilgrimsvandringar på flera tusen meters höjd i Anderna, när bönderna från Cusco och andra inka-ättlingar vandrar uppför glaciären i gryningen. De bär på drömmen om att det omöjliga ska bli möjligt, och de vet att himmel och jord hör samman.

Så är det åter dags för Karl Bertil Jonssons glöggnöjda pappa att ställa sig på stolen för att placera den glittrande stjärnan i granens topp samtidigt som Viktor Rydbergs tomte
Står där så grå vid ladgårdsdörr, 

grå mot den vita driva, 

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur, 

grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.


GOD JULGRÖT!

1 kommentar:

Inkan sa...

jatack du gode poet- julgröten åt nog tomten upp -jag såg den aldrig... men ååååå årets allra sista hjortron (mylta) avåts under högtidliga former med riktig (ÄKTA) vanillaglace. Njutning på läckergomsnivå.
Månen hänger härute just nu, nästan rund och det skuttade en hare över Julikullen ( en liten park som jag är granne med).
Stockholm är som på landet.