Jublets kategorier

"Det gäller att hålla jublets kategorier vid liv", hör jag Göran Tunström säga i radion, för en dryg halvtimme sen. Inför radioföljetongen Juloratoriet som ska sändas på nytt. Det var kyrkofadern Augustinus som uttryckt sig så, apropå musikens väsen. Det är vackert, smärtsamt vackert. Det heliga, det namnlöst heliga. Och rösten som finns där, utan kropp men fylld av liv. En liten ynka radioapparat på en träbänk, en novemberkväll: rösten som lever, Tunström som jag träffade så glest men så intensivt när det kom sig. Borta, död. Allt utom rösten. När jag ser en bild av honom är den obligatoriska tanken: Så synd att han är borta! Vi träffades här i Värmland, första gången i Karlstad när han läste sin Gunder Hägg-novell som ingick i Prästungen. Det var väl i början av 70-talet, vi fick publicera en text i Rallarros och jag var överlycklig över det korta, formella samtalet, som sedan skulle växa till en lång, vindlande vänskap. Jag ser på bilden: död, men så hör jag rösten: liv. Röst till tröst, och saknad.