Bengt Bergs Blogg

Rimfrosttankar

2012-01-04T07:04:00.004+01:00

Ser mot himmelkupan och jetstripan som ristas in
i det blå bortom örats radar.
Det var häromdagen när frosten försåg landskapet
med friskt glittrande kristaller.
Vid den övergivna badplatsen, alldeles framför
den nyss utlagda, blanka isen.
Tystnaden ersattes av en stilla puls i öronsnäckan,
ett slags mentometer.
De som sitter där uppe i det blå
bara anar ett vinterlandskap
under den hastighet de vilar i,
fyllda av tankar, drömmar, irritationer,
kanske till och med någon som har lätt tandvärk,
de sitter där uppe med eller utan bekymmer,
längtande eller i halvslummer
och de vet att det finns en mark
som väntar där nere.
De vet att månadens namn är januari
och de vet vart de själva, och vi alla,
är på väg.
Men de, liksom jag tänker på annat.

Kanske finns det fina dagar – sammandrag

2012-01-03T11:17:00.002+01:00

Stod där på tröskeln
skymningens tysta veranda
inte en mun utan en björk
– doft för doft och ljuset

Och knastret, nästan det
när språket sagt sitt
både före och efter

Klockan är tidig skymning
och verkligheten flagnar
Att ta dagen i sin hand
kanske en stund i lyckans utkant

Det gula är så gult och stilla
och till ingen annan nytta

+

Bland olästa tidningar jag sitter i stolen
en nästan ofattbar sensommar
sitter tystare än en mun: hit men inte längre
Kvällen kväll, uppbrottets outsägliga glädje
ömheten fanns, men inte strukturen
gräset som doftar natt och oro

Finnas i varje droppe
hävda sin närvaro:
ljuset, grönskan, tjittret
Där står också en spade
allt som fanns och finns

Vem som har vägen förbi
vem kommer triumferande tillbaka?

Men igår visste jag inte
mittpådagensol, motljus,
hade fått nog av det överblivna
på den blanka, svarta ytan
när det ändå är som vackrast

+

Mjölk ur mörkret, höstens vitaste mjölk
Ur din strupe strömmar ord (de blir
kvar som glömskan alltid blir
kvar) som boskap före sömnen

Obegripligt närvarande i stunder
som tycks och en glädje
som både fanns och inte syntes,
men som finner stigen hem
och går in i måndagsregnet

(Diktsamlingen Kanske finns det fina dagar,
i sammandrag. 14/12 2008 – 3/1 2012)

Hyllning 5: Biblioteket, barnavd.

2012-01-02T09:29:00.005+01:00

Hej och välkommen,
stig in i A, A som i Afrika och abrakadabra, om jag får B ...
Ett bokhus fyllt av tystnad och osynliga fotspår.
(Barnen ser redan mer, rakt in i sakerna
och tankarna lyfter som såpbubblor,
egna världar mitt i vargavintern)

Nu ska vi C: det är nåt
som inte stämmer – kanske mjölkflöjten
blivit sur, eller att fikonfisken fått fel tonart
på filosofisen? D gör ingenting!

Här är det olikhet som gäller: demokrati, typ.
Plats finns för alla dem som ännu inte hittat hit,
de som är på väg med soljord mellan tårna,
snö i näsan och händena fulla av
oplockade bokstäver: KLIV PÅ,
VÄLKOMMEN!

Bengt Berg, ur boken En dag om året
Svenska författares texter till det svenska folkbiblioteket
(Heidruns Förlag i samarbete med Stig Dagermansällskapet)

Dagens hyllning 4: Det fräscha alternativet

2011-12-31T13:12:00.012+01:00

Denna veteran i tecknarsvängen, Gunna Grähs, tillhör de ohyllade värmlänningarna bara för att hon vuxit upp i Hallstahammar, men hon är född i Ferlinstad i som det heter en genuin arbetarmiljö. I tidskriften Ordfront litterära magasin - OLM - porträtteras eldsjälen (Ship to Bosnia), konstnären, samhällsdebattören och medmänniskan Gunna Grähs av Marianne Steinsaphir.

Världen enligt Gunna är i all sin bedrövlighet ändå möjlig att ta till sig. Hon gör den verkligen inte finare än vad den är, hon backar inte, väjer inte för sånt som annars de små förskonas ifrån när vi vill förskona dem från allt det som de redan känner till av egen bistererfarenhet eller en medfödd mänsklig intuition. Att inte låtsas, eller göra sig till, är en förutsättning för det som Gunna Grähs tar sig för attgestalta vare sig det nu gäller sataniskt satiriska bilder för dem som vet vad "utanförskap" inte betyder eller om det är bildberättelser för barn - och vuxna. Nästa års julklappstips - tala om framförhållning - heter med andra ord DET FRÄSCHA ALTERNATIVET, det vill säga namnet på Gunnas samlingsalbum som kommer att glädja/förarga med början 2012 nångång.

- Jag är fostrad i tanken att humor och satir har ett bäst-före-datum. Men när jag hade gått igenom alla mina lådor tänkte jag: det var ju precis så här det inte skulle få bli. Jag ritade med glatt humör ur den jävligaste vinkel jag kunde tänka mig. Och nu är allt genomfört. "Implemenetrat", som Carl Bildt säger. Vi var helt oförberedda på nyhögerns framfart...

Ja, hon är ingen medhårsstrykerska Gunna Grähs, men absolut nödvändig i vårt samhälle som alltför lätt vänder hennes huvudpersoner ryggen. Hon riktar sin muntra ficklampa mot dessa "våra minsta små" och lämnar plats för dem på ritblocket.
OLM-samtalet avslutas som en nyårsförhoppning: ... Jag vill ha ett roligare samhälle att vara medborgare i. Och solidaritet och rättvisa vill jag också ha - när jag ändå är i farten och beställer. Men allt det där kanske kommer snart.

Jo, det får vi hoppas - och kämpa för!

Ett nytt år

2011-12-30T20:08:00.001+01:00

Ett nytt år kommer sällan ensamt,
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa
Karlavagnen, medan champagneklirret
alltmer låter som någons hemväg
över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser
sin längtan tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande
nya som oliverna innan de landat
i Quattro Staggione-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer
att äga rum, att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där
mötas av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?

Bengt Berg

Dagens hyllning 3: En clementin, eller två?

2011-12-30T07:25:00.005+01:00

Det är bara att ta! Varsågod. Lättskalade och sött droppande. Vissa dagar liknar clementiner: det flyter på, nästan angenäma stunder. Till och med de intetsägande passagerna känns som ett clementinskal innan man singlar ner det i glömskans soppåse.

Dagens hyllning 2: Lokal Buddha

2011-12-29T14:30:00.006+01:00

Vi möttes för en hel del år sedan i Bangkok, ett kort möte som skulle dröja sig kvar åtminstone tills jag lämnar tideräkningen. Det är detta outrannsakliga, omutliga, fridfulla som kanske grep tag. Om det nu finns buddhastatyer i naturlig storlek så är detta en sådan, manshög och inte helt enkel att få med i handbagaget. Jag fattar faktiskt inte hur det gick till, men nu står han där intill trappan, dag ut och natt in. Utsöndrar ett lugn och samtidigt en intensiv närvaro i varje ögonblick, sedda som osedda.

Dagens hyllning 1: Disksvampen!

2011-12-28T10:01:00.007+01:00

Från det ena till det andra, som det brukar heta. Till diskbaljan närmare bestämt. Den speciella känslan av oöverblickbarhet efter annandagskalaset med släkt, barnbarn och en generation som fanns redan före tv:n. Dessa, de uppvärmda läckerheternas förlovade tid. Och Jansson fortsätter fresta, men nu disksvampen. Till vilken denna hyllning riktas. Den gul-gröna, namnlösa medhjälparen när det gäller att gå lös på emaljkanterna på frestelsefatet, för att befria detta från de sista ansjovisinplantaten. Utan tvättsvamp skulle motivationen gå över i total uppgivenhet, feg kapitulation och ett ännu fegare undanställande av den eldfasta formen i grytskåpet.
Alltid lika pigg och beredd på nya prövningar är disksvampen. Jämför bara med den småsura disktrasan som motsträvigt torkar till där den hänger över diskbänkskranen. Utan disksvamp upphör i alla fall min glädje i diskbaljans skum. God fortsättning!

Bild: Disksvamp vilande på daldrällsduk.

Tredje dag jul, kväll ...

2011-12-27T18:42:00.006+01:00

och i tv:n ett musikprogram från Kungliga slottet, inspelat för några år sedan med Domnerus och hans klarinett som spelar vackert fintstämt för finheta, det vill säga de under kristallkronorna församlade. Denna enkla visa för detta oenkla folk, som artigt applåderar den vackra musiken från de den urtvättade fattigdomens utmarker.
Vad kunde man plocka fram som motsatsen till detta?

I en kort dikt illustrerar den norske poeten Arvid Torgeir Lie det komplexa i mötet mellan högsta kvalitet, kultur, och publiken som alltsom oftast också tillhör den högsta kretsen i samhället. Dikten i svensk tolkning:
Beethoven
Kuvad av scen och salong
Han som skulle spelas
för smeder

Endast det bästa är gott nog också för det något enklare folket. Jag skulle önska mig att en symfoniorkester hade kunnat bjuda på lite Beethoven för den skara flottare som ställt upp sig till fotografering vid Frykens nordvästra strand.
De lyssnar ännu långt efter det att deras hjärtan upphörde att slå och deras namn kröp tillbaka in i kyrkböckernas dunkel. En av gubbarna heter Janne Berg, tvåan från vänster i bakersta ledet. Han var min farfars far och skulle nog ha gillat musiken även om han aldrig hört talas om Beethoven.

Vintermörkret...

2011-12-21T15:47:00.002+01:00

Ännu ett svagt kopparfärgat stråk på himlen över skogsbrynet.
Det nordiska mörkret sänker sig, kvällen före vintersolståndet.
Tunga anklagelser har lagts på de svenska journalisterna i Etiopien,
vad kan man göra mer än kräva att Bildt & Co gör det de borde ha gjort?

Tidens tyngd...

2011-12-18T19:22:00.002+01:00

Tidens tyngd, mörkrets lätthet
Vi använder handen till att bläddra oss
fram genom dagarnas skum

(Till en bild av Norman Sandén)

Vintersol

2011-12-12T13:18:00.002+01:00

Det bleka solljuset sveper över ännu inte islagda Hänsjön. Det knastrar under skosulorna, landskapet bjuder på sparsam färgskala, tredje advent och en stilla klang i dagern.

Vinter, tidig frost: Det är så kallt att man
får sätta på sig dubbla långkalsonger
Under skorna knarrar alla de steg
som ännu inte är på väg, en armé
av tystnad som skall starta sin marsch
när rimfrostreväljen ljudit.

Ett nytt filmavtal, tack! Eller vädja till Mamma Staten...

2011-12-11T21:56:00.002+01:00

Det behövs en frustande debatt och en rejäl batalj men vilka är det som drar på sig de kastade handskarna. Om nu marknaden infinner sig i ena ringhörnan och de folkvalda i den andra så lär det bara bli ännu några ronder av skuggboxning. I detta lönsamhetens tidevarv där den glupande konkurrensen nödtorftigt draperar sina monopolmuskler är begrepp som mångfald, kvalitet och demokratisk tillgänglighet enbart slag i luften. Eftersom kulturens nödvändighet knappast utgjorde den hetaste frågan i sistlidna riksdagsval får vi nu fightas med en molande, malande ”den som lever får se-känsla” också inför filmen som konstform och filmavtalets vara eller inte vara.

Filmavtalet innebär att en viss procent av intäkterna från biobiljetter går till att finansiera ny film och även att tv-bolagen är med och betalar. Det är en bra ordning, men den nya tekniken gör att vi ser på film i allt fler medier och därmed har avtalsknuten dragits åt. Just nu verkar läget helt låst. Filmproducenterna, biografägarna, bredbandsleverantörerna och de andra inblandade har inte kunnat komma överens om finansieringen av framtidens svenskproducerade film. Flera viktiga aktörer har hoppat av förhandlingarna. Om inte branschen och regeringen hittar en utväg är det illa. Katten på råttan, råttan på repet – alla vill tjäna pengar, få vill bidra!

När vi får allt fler sätt att se på film är det rimligt att även aktörerna bakom dessa är med och betalar. Däremot är de krav som har rests i förhandlingarna på att bredbandsbolagen ska blockera nedladdning inte rimliga. Vi motsätter oss sådana försök att låta privata företag agera polis. Vänsterpartiet vill att fildelningen ska släppas fri och att bra ersättningssystem till upphovsmännen tas fram. Upphovsrätten ska användas i kommersiella sammanhang, inte för att jaga privatpersoner.

De digitala bibliotek som vi vill inrätta är ett sådant system. Det innebär bibliotek på internet där man fritt kan ladda ned till exempel film. De som producerat, författat, komponerat och spelat in det som sprids ska få en statligt finansierad ersättning för detta. Ett sådant ersättningssystem innebär ett konstruktivt sätt att ta sig an fildelningsfrågan. Det skulle också kunna bidra till att lösa en del av knutarna i filmavtalsfrågan genom att filmproducenterna skulle få ersättning tack vare fildelning, snarare än trots fildelning.

Det är naturligtvis upp till parterna om de vill gå med på ett avtal eller ej, men vi politiker har ett ansvar att skapa så goda förutsättningar som möjligt för ett fungerande avtal. Det är ett ansvar som den nuvarande regeringen inte lever upp till. Om det slutgiltigt visar sig att avtalsvägen inte fungerar måste vi överväga om staten ska ta ett större direkt ansvar för att få fram medel till filmproduktion.

Filmen är en demokratisk kulturform som absolut måste ges visningsutrymme över hela landet, också på mindre orter i Norrlands inland, lika väl som på kulturella oaser i storstadsregionerna, de som finns i förorter som Kärrtorp och Rosengård.
Vänsterpartiet har tidigare påtalat nödvändigheten av stöd för dessa biografers digitalisering och krävt en snabbare utdelning av stödet för att undvika filmens sotdöd i ”det övriga Sverige”. Samarbetet med Folkets Bio, Hus och Parker är också väldigt viktiga för kvalitetsfilmens plats på den alltmer amerikaniserade och kommersialiserade filmduken – och därmed ett alternativ till SF:s distributionsmonopol.

När kulturpolitiken ersätts av marknadsanpassning, konstnärlig mångfald blir strömlinjeformad enfald och sänkta skatter framstår som det främsta argumentet för satsning på konst och kultur, ja då blir det som det nu är: en evig väntan på att något ska hända!

Men vik hädan tvivel och uppgivenhet! Vänsterpartiet pekar i Kulturkompassen, vårt ambitiösa kulturprogram, också på filmen som just den gränslösa och samtidsspeglande konstform som den är. Här bara några axplock:
Vi vill se att kvinnliga filmskapare ges rättmätigt utrymme när pengar fördelas via offentliga finansiärer – enligt målen för ett jämställt bidragssystem.
Vi vill bidra till produktionssamarbete mellan de nordiska länderna, höja barn-, dokumentär- och kortfilmens status, och förstås ta ett ansvar för nya, goda svenska långfilmer.
Vi vill satsa också på regionala filmcentra och främja tillväxten av nya, yngre filmskapare. Filmen är ett medium som appellerar till ungdomen och därför kan bidra till vårt samhälles kulturella tillväxt.

Bengt Berg, kulturpolitisk talesman för Vänsterpartiet

Kåldolmen i våra hjärtan...

2011-12-05T11:47:00.008+01:00

En nästan vintrig kväll alldeles på tröskeln till december ledde våra steg till Kungsträdgården i kungliga huvudstaden. Dagens huvudperson såg lite ensam och vilsen ut, där han stod blint pekande rakt ut i mörkret.
Vi som samlats gjorde det för att manifestera vår syn på medmänniskor och det gränslösa fosterlandet, symboliskt sammanfattad av den läckerhet som kanske Karl XII förde med sig från sin turkiska utflykt: kåldolmen. Denna maträtt som bör intas med lingonsylt och goda potäter är också en del av vårt mångbottnade svenska kulturarv. Utklädda koroloner, kaffemuggar och varm mellanmänsklig stämning präglade kvällen där i Kungsträdgården och Maja Hagerman höll ett insiktsfullt och personligt tal mellan de musikaliska inslagen. I fonden allt julglitter och glada rop från skridskobanan där stålskodda virtuoaser samsades med nybörjare som hasar runt på innanlädret.

Mellan Nordkap och Syrakusa

2011-11-04T09:50:00.001+01:00

Om kulturen i samhället och konsten i livet
Om broderiet och handens tysta kunskap
Om den nordiska idyllen mitt i den sargade världen
Om skogen, trädens liv och våra
Om att ”stå häst” och en österbottnisk poet
Om de jordlösa i Brasilien och deras rättigheter
Om att se i och genom mörkret, med Gramscis hjälp
Om en nattlig korvservering och diktens kraft
Om makt och maktlöshet
Om gruvorna i Bergslagen och drömmen om ljuset
Om solens energi och kärnkraftens skuggor
Om en promenad upp på Gultberget
Om midsommaren och flygfäna
Om politiken som drömmarnas återvinningsstation
Om att hamna i riksdagen
Om Maja Ekelöf och bibblans välsignelse
Om sensommaren och förhösten
Om italiensk film och norsk dugnad
Om de som inte nästan syns, än mindre räknas
Om vintern och en nyårsdikt
Om jublets kategorier
Om de döda vännerna och det ofattbara

– ja, det är ett sammandrag av Mellan Nordkap och Syrakusa, mina nya betraktelser, Heidruns Förlag, 2011
www.heidruns.se

Backhopparen och landskapet II

2011-10-30T09:51:00.018+01:00

Vi var många som hittade fram till denna fina utställning
där vi också mötte många gamla bekanta, var och en och tillsammans.

Vi bär våra våra tidigare dagar med oss
när vi kliver in i en ny, en timma som skruvas tillbaka
och vi har signalerat ok till vintern
Minnet kan också vara konstens mylla
på olika sätt och med olika uttryck
Det viss på Konstfrämjandet i Karlstad
när bror och syster Jofjell delar rum och ljus
för att återspegla sina minnen, sammanflätande
och var för sig: Backhopparen och landskapet
heter utställningen, fotografier och målningar

Det är tulluppsyningsmannen och backhopparentusiasten
Jofjell d.ä. som på 40-talet levde och verkade i Gunnarsvattnet
i nordvästra Jämtland, det är hans fotoarkiv som inspirerat
till Staffans utfärder i dessa topologiskt bångstyriga trakter
för egna möten med landskap och minnesbilder.
Kerstins äggtemperamålningar anknyter till ett annat landskap,
minst lika dramatiskt, från norra Island runt Akureyri,
färglagda ögonblick
som förmedlar en varm närvaro i just stunden, nuet.
Så gör även människokroppen i hoppbacken,
likt en nordlig Ikaros svävar han ut över landskapet,
för en stund befriad av både tid och rum.

Minnet är också konstens mylla, kan vara.

Backhopparen och landskapet

2011-10-29T18:49:00.001+02:00

På Konstfrämjandet i Karlstad öppnade idag, lördagen 29 oktober, en spännande utställning och ett möte mellan bror och syster: Staffan Jofjell och Kerstin. För båda betyder landskapet en hel del. Kerstins oljtemperamålningar har hämtat kraft, inspiration och uttryck från vidderna runt Akureyri på Islands nordkust, där hon vistades under ett år. Staffan, som är fotograf och filmare, har med hjälp av egna minnesbilder och sin fars fotoarkiv uppsökt norrländska trakter där familjen bott och flyttat runt.

Den arabiska våren...

2011-10-26T10:40:00.007+02:00

Arabisk vår i nordisk höst
(Foto: Rodrigo Rivas)

Det finns många nedärvda talesätt som under tidens gång får ny, talande innebörd. Ett sådant skulle kunna vara ”droppen som får bägaren att rinna över.” Jag tänker på den 26-årige grönsakshandlaren från Sidi Bouzid, en liten landsortstad i Tunisien, som en vacker dag fick nog: nu räcker det! Det var en förtvivlad människa som indränkt i diesel satte lågan mot sin egen kropp. Hans namn var Mohammed Bouazizi och det var hans desperata handling som blev droppen som fick den uppdämda vreden att svämma över. Likt den frihetstörstande Jan Palach, som satte eld på sig själv på Vaclavplatsen i Prag i januari 1969, kunde inte Mohammed Bouazizi leva vidare längre i ett land så fyllt av förnedring och orättvisor som Tunisien. Nu räcker det! Hit men inte längre!
Vi minns den euoforiska stämningen som paradoxalt nog rådde ännu innan Egyptens maktfullkomlige härskare Mobarak insett att hans dagar var räknade. I Libyen fick många människor släppa livet till, så och den despot som styrt landet i drygt 40 år. I Bahrain och Jemen riskerar tusen och åter tusentals människor livhanken för att åstadkomma något bättre och i Syrien pågår vecka efter vecka en kraftmätning mellan den ännu regeringstrogna militären under Baathpartiets Bashar al-Assad och det syriska folket. Fredliga demonstrationer och begravningståg har förvandlats till rena blodband, där prickskyttar och tungt beväpnade styrkor skoningslöst låtit bly och död tala. Kidnappade barn har hittats lemlästade, allt i avskräckande syfte.

Häromsistens öppnade Kungliga Dramatiska Teatern sina portar och dess chef Marie-Louise Ekman hälsade hösthuttrande människor varmt välkomna till den arabiska våren, till den folkliga revolutionen och till en varm kväll fylld av rösters smärta och en varm, smittande gemenskap. Den arabiska vårkvällen på Dramaten inbjöd också till en föreställning med nyskrivna arabiska texter, film och musik. På stora scenen framfördes dessa av skådespelare, bland dem Björn Granath, Lil Terselius och den jemenitiska kvinnliga bloggaren Afrah Nasser, som sedan i våras har en fristad i Sverige.

En av de medverkande är den syriske exilpoeten Faraj Bayrakdar, med 14 år i fängelse bakom sig och de fruktansvärda erfarenheter som detta gett i form av tortyr och annan pennalism. I ett samtal med den utmärkta tidskriften Karavans redaktör Birgitta Wallin berättade Bayrakdar osentimentalt om sin bakgrund och läste sina dikter på vacker arabiska. Fem diktsamlingar har han hittills skrivt, belönats med priser och en fristad i Sverige när han efter internationella påtryckningar sluppit ut ur fängelset. På svenska finns BREV FRÅN ISOLERINGSCELL 13 (i tolkning av Jasim Mohammed, utgiven av Tranans förlag, 2011).

Fängelset är tid
Som du nedtecknar
På väggarna
De första dagarna
Och i minnet
Månaderna därefter
Men när åren blir
Ett oändligt tåg
Utan hopp om en kommande anhalt
Och utmattat av tjutandet
Försöker du göra något
Som liknar glömska.

I bokens efterord skriver Ola Larsmo om poesins nödvändighet och funktion för överlevnad i en så utsatt livsbelägenhet som ett fängelse är: ”Lyriken är till sin natur lätt att memorera, eller dölja – ibland också versbunden och därför möjlig att minnas utantill, som forntidens epik. Den låter sig också traderas muntligt likväl som spridas över webben…”
Ja, så är det också med denna konstart som kallas lyrik och som ibland betraktas som något ytterst perifert, exklusivt och förbehållet ett fåtal – det kan vara tvärtom! Just genom att enda människa ur djupet av sin smärta och sitt hjärta faktiskt förmår uttrycka det djupast mänskliga hos var och en av oss, trots att vi lever våra liv under betydligt drägligare omständigheter.
Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter fortsätter i Syrien och i andra arabiska länder.

Till sist en kort och vacker dikt:

En enda fågel
räcker
för att himlen
inte ska störta.

Jag kommer att tänka på en tanke hos Asturias, den centralamerikanske nobelpristagaren: Det är inte bara fisken som behöver havet, havet behöver också fiske…

Vems fötter?

2011-10-22T14:46:00.003+02:00

Det står två par fötter på vita golvbräder och pratar med varandra.
Helgens frågesport: Vem tillhör skorna? Rätt svar får ett bokpremium,
men var inte rädda för att gissa. Det rätta (eller närmast rätta svaret)
belönas med hedersomnämnande.

Vattenkraft, okt 2011

2011-10-15T22:28:00.002+02:00

syksy I - IV

2011-10-14T20:27:00.006+02:00

oktober vet
det som alla
borde veta
när älgjakten börjat
måste varje liten tystnad
hitta en plats
att invänta
den första snön
som
kommer
att göra den sällskap
när älgjakten
är över
och en ny måne
stigit in
i kalendern

En hälsning från Österbotten, Finland

2011-08-08T16:38:00.003+02:00

En god vän och författarkollega i svenskspråkiga Finland – Carita Nyström – skickade denna appell, som jag gärna vill dela med mig till flera av. Ett ta som Carita höll i början av augusti...
Sensommarhälsning: Bengt B.

Hiroshima-kväll i Närpes - 6.8.2011

Kära fredsvänner!
Mitt mest bestående minne av Hiroshima fick jag på 1970-talet i Helsingfors, då jag hade tillfälle att lyssna till en hibakusha som är den japanska beteckningen för en atombombsöverlevande. Hon hette Shizuko och var en spröd liten dam, som lugnt och detaljerat beskrev hur hon upplevde Pikadon, det igen japanska ordet för atombomben. Ljuset var som tusen solar, all hud brändes bort och huden var i flagor. Men hon levde, och lyckades krypa fram på marken mot sitt hem. En tid av outsägligt lidande följde, men hon överlevde också den. Jag minns hennes ord: Det som jag är gladast över är att jag vågade föda barn senare i livet! Atombombstragedin fick för mig genom Shizukos berättelse mänsklig gestalt.

Ljuslyktorna tänds här ikväll, som på många andra håll i vårt land och i världen, för att minnas och hedra de otaliga offren för atombomsangreppen på Japan i Hiroshima och Nagasaki. Av tradition minns vi samtidigt människors lidande i världens många krigszoner. Idag inte minst de miljoner svältdrabbade i Somalien.

Tidigare i år drabbades Japan av händelser som gav liksom ett eko från attackerna mot Japan i andra världskrigets slutskede- Jag tänker förstås på jordbävningen i Fukushima med efterföljande tsunami, och inte minst haveriet i de kärnkraftsanläggningar som låg i området. En olycka som fortsätter att påverka otaliga människors liv i Japan.
Men denna Hiroshima-kväll har fått ytterligare en aktuell tragisk underton av det som hände i Norge i juli. Ett brutalt angrepp på både landets centrala myndigheters byggnader med många dödsoffer som följd. Och ännu mer skakande - också ett massmord på landets engagerade ungdom som höll sitt traditionella sommarläger på Utöya.
Bilderna från det centrala Oslo liknade en krigszon. Visst var det ett slags krigshandling, ett terrorangrepp. Utfört av en enda person.

Det skedda är ett vittnesbörd om, att det är inte bara islamister som utför terrorhandlingar. Också ytterhögern och extrema nationalister av europeisk härkomst är kapabla till lika grymma handlingar. Behring Breivik hade ju, enligt egen utsago, fått inspiration av amerikanen Timothy McVeighs bombdåd 1995, då han sprängde Oklahomas federala byggnad i luften, med många dödsoffer som följd.

Vi har deltagit och deltar i norrmännens sorg, men berörs också och imponeras av deras förmåga att i sorgens tid stå upprätt och visa varandra omtanke och kärlek. Både folkets och statsledningens sätt att hantera denna ofattbara tragedi gör ett outplånligt intryck på oss, sätter ett exempel.
Dagarna efter dåden i Norge och ännu idag ringer en boktitel i mitt huvud. En bok om judeutrotningarna skriven av Primo Levi heter "Är detta en människa?" Den frågan har inte lämnat mig, när jag grubblat på Behring Breivik och hans motiv.
Och jag har varit tvungen att besvara frågan jakande. Ja, detta är också en människa. Sådana handlingar kan människor vara kapabla till.

Det kan slås fast, att Empati är en av mänsklighetens starkaste känslor. Den är kittet som håller oss samman och ger oss styrka i svåra situationer.
Är man inte förmögen till empati kan man begå ofattbart grymma handlingar.
Den norske förövaren måste vara ansatt av en närmast skriande brist på empatisk förmåga. Det vi kallar ondska - och annat kan man ej beteckna Behrings handlande som - är i grund och botten en total avsaknad av empati. Att känna med sina medmänniskor är ju grunden för all humanitet.
Alla dessa katastrofer, Fukushima och Utöya, har skakat om världen. Den har skakat om människors medvetenhet om den belägenhet både vi och vår glob befinner sig i nu i 2000-talets andra decennium.

Som ni vet är globens geologiska tidsåldrar indelade i långa tidsräckor med olika namn. Vi har under 10.000 år levt i en era som kallas Holocaen, som man räknar börjat med den äldre stenåldern. Tidigare perioder var Pleistocaen Pliocaen osv.
Nu anser många att vi rört oss in i en ny era, som de kallar Antropocaen- Antropo- står ju för människan... Den började egentligen med den industriella revolutionen i slutet av 1700-talet. Vi lever således nu i en tid då människan ofrånkomligt har påverkat och påverkar globens öde.
Med denna insikt växer allas vårt enskilda ansvar i oerhörd grad. Allt det vi gör i stunden, alla våra dagliga rutiner påverkar de stora sammanhangen. Vår glob är en sårbar varelse, som kräver vår omtanke och omsorg.

Vi är alla sårbara varelser och lever en begränsad tid på denna glob. Mångas liv stäcks i förtid, både i Fukushima och på Utöya. Och fortsätter att göra det i svältdrabbade Somalia. Vi behöver både mod, viljestyrka och empati för att vägleda våra handlingar i nuet.
Jag vill ännu citera ur Jens Stoltenbergs tal vid den första minnesmarschen i Oslo:
"Vi är krossade men vi ger oss inte. Med facklor och rosor ger vi världen besked. Vi låter inte fruktan knäcka oss. Och vi låter inte fruktan för fruktan lägga munkavle på oss. /---/ Ondskan kan dräpa ne människa men aldrig besegra ett folk. Med det starkaste av alla världens vapen: det fria ordet och demokrati, stakar vi ut kursen för framtiden."
Också vi här i Finland och inom fredsrörelsen kan dra styrka ur hans ord. Vi skall slå vakt om om vår förmåga till empati! Också denna ceremoni ger uttryck för vår empati!
Jag vill avsluta mitt anförande med att citera ur religionshistorikern Karen Armstrongs Charter for compassion/ Traktat för medkänsla:
"Vi måste snarast göra medkänsla till den självklara och dynamiska kraften i vår polariserade värld. Grundas medkänslan på fast beslutsamhet att ersätta själviskhet med medkänsla, kan den bryta ner alla de murar som byggts i politikens, ideologiernas, dogmernas och religionernas namn. Eftersom den fös ur vårt beroende av varandra är medkänslan nödvändig i alla mänskliga relationer och i mänskligheten som helhet. Den leder till förståelse ochbehövs för att skapa en rättvis ekonomi och ett fredligt världssamfund.
Vi skall inte vara rädda för varandra. I stället skall vi skall vara rädda om vår jord... OCH VARANDRA.

Carita Nyström, Korsnäs

Det är den drömmen

2011-07-25T11:04:00.001+02:00

När det ofattbara händer är det orden som fattas oss, vi äger ett språk men orden gömmer sig. Orden som skall kunna uttrycka vad vi känner och samtidigt säga något mer. Vi vill så gärna att allt skall ha en mening, men ibland är det just det meningslösa som iscensätts och försätter oss i ett tillstånd av vanmakt, förtvivlan, sorg.
Det som nyligen har inträffat i Norge, sprängningen i Oslo centrum och massmorden på Utøya är sådant ”som inte kan hända här”, mitt i den nordiska sommaridyllen. Och ändå händer det, detta välplanerade vansinnesdåd och plötsligt slits så många människor ut ur livet i ett dråpslag som drabbar oss alla. Vi sänder våra varmaste tankar till de anhöriga i Norge, till dem som förlorat sina kära, nära.
Det finns en så fin norsk dikt som heter ”Det är den drömmen”, skriven av Olav H. Hauge som levde merparten av sitt liv i Ulvik, med vidsträckt och vacker utsikt över Hardangerfjord. Den dikten pekar på det stora under som vi alla drömmer om och hoppas på, att allt skall öppna sig, att vi skall nå fram till och få ta del av livet, kärleken, tiden.

Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt ska ske,
att det måste ske –
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa –
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.

Efter de ohyggliga dåden i Norge känner vi ett starkt behov av att stå samman, att både ge och få tröst. Hauges dikt skänker ett perspektiv åt våra liv, det mest dyrbara som vi inte kan äga. Vi äger bara vår stund på jorden och ett sätt att skänka mening åt denna stund är att dela med sig – i sorg och i glädje, i livet och i döden.
Men drömmen om att allt skall öppna sig gäller också för samhället, och för den värld som vi delar på. Den drömmen får inte dö, kan inte dö. Vi går vidare. Vi delar drömmen.

Bengt Berg

Ändhållplats Palestina

2011-07-19T08:49:00.006+02:00

Kära vänner, här kommer en rapport från en annan verklighet än den nordiska sommaridyllen. Det är Marcus Engström som skriver, en ung man som vistas i det Heliga landet som främjare av fred, humanism och medmänsklighet. Jag fick hans brev och bilder och vill gärna dela med mig av dem.
Med varmaste sommarhälsning (under ett paraply)!
Eder Bengt i norra Värmland – och nu byter vi breddgrad...

Ändhållplats Palestina
Marcus Engström, Hebron på Västbanken, 2011-07-15

I skuggan under ett träd strax utanför Hebrons stadskärna sitter en gammal man och vakar över sitt land. Han har levt alla sina åttio levnadsår här. Från sin mark har han sett de historiska årtalen i Israel-Palestina-konflikten komma och gå: 1948, 1967, 1993…

Abd al-Hasib Atta Zaloum håller hårt i den mark som han fortfarande har i sin ägo. För länge sedan ägde han 21 dunam jordbruksmark, men nu har han bara fyra dunam kvar. Resten har konfiskerats och hamnat på andra sidan av det stängsel som skiljer Abd
al-Hasibs nuvarande land och övriga palestinska områden från Kiryat Arba, Hebrons största bosättning med åtminstone sju tusen invånare (2008). Det är förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen att som ockupationsmakt förflytta sin egen civilbefolkning in på ockuperad mark. Kiryat Arba är därför, liksom alla övriga israeliska bosättningar, olaglig enligt internationell humanitär rätt. Därtill utgör bosättningarna ett enormt hinder på vägen mot fred. Med åren har Abd al-Hasib fått ett allt större folkrättsbrott till granne.

När kontrollen över Västbanken delades upp mellan den israeliska regeringen och den palestinska myndigheten under Osloprocessen, hamnade Abd al-Hasibs land under ”Område C”, det vill säga under full israelisk kontroll. Det är extremt svårt för palestinier att få bygglov för hus inom ”Område C”. Abd al-Hasib gjorde därför som så många andra, och byggde sitt hus utan bygglov. Det var därför ganska väntat att israelisk militär förr eller senare skulle komma för att riva huset. Det gjorde det säkert inte lättare när det väl var dags en dag år 2000. Ruinerna av huset ligger fortfarande kvar endast tjugo meter från det spartanska hem som han bott i sedan dess: en två gånger åtta meter stor gammal buss som hans son köpt åt honom för 400 shekel (800 kr) från ett bussbolag i Beit Sahour. Man skulle kunna tro att han skulle vara förbittrad, men inte:

¬¬- Jag har allt jag behöver här: bröd, vatten, radio och tv. Jag bor mycket hellre här på min egen mark än i ett femstjärnigt hotell, säger Abd al-Hasib.

Synen av insidan av bussen får mig att bli ödmjuk inför den gamle mannens tålamod och styrka. Där finns några madrasser, en TV och en mycket enkel spis men varken rinnande vatten eller toalett. Hur han klarar vintern är bortom min föreställningsförmåga.

Han vägrar lämna sitt land av rädsla för att bosättare skall försöka ta över det för att kunna expandera Kiryat Arba. Förr hände det med jämna mellanrum att bosättare kom ner för att bråka med honom, men det har varit lugnare sen stängslet byggdes för åtta år sedan. Och bosättarna har visat intresse för hans land. För två-tre år sedan kom en advokat och erbjöd ett högt pris för jordbruksmarken. Abd al-Hasib spelade med och lyckades få upp priset till cirka tio gånger det normala priset för den arealen, innan han till slut inte kunde hålla sig längre utan skällde ut och jagade iväg advokaten. Ett sådant högt pris är det mest sannolikt bara bosättarna som är beredda att ge.

Fram tills för åtta månader sen hade Abd al-Hasib sällskap av sin fru i bussen, men numera bor han själv. Diabetes fick frun att flytta över till sonens familj, några hundra meter bort. Jag frågar om han är nöjd med att bo här eller om han blir uttråkad ibland.

- Nej! Här på min mark är jag kung. Jag har en TV och kan lyssna på Umm Kulthum på radion [alla tiders arabiska sångdiva, från Egypten]. En gång var jag på en av hennes konserter i Kairo! Jag får många besök också. Kungen av Jordanien må ha fler livvakter, men jag behöver bara en beskyddare: Gud!

När vi lämnar Abd al-Hasib går solen sakta ned över hans tysta, ståndaktiga protest. Ikväll somnar en gammal man på bussen, och vaknar igen på ändhållplatsen. Yrvaket ser han sig om och ser ett landskap som bara vagt påminner om det där hans resa tog sin början: Palestina.
......
1 dunam = 1000 kvadratmeter, Wikipedia, Sökord: Dunam, http://en.wikipedia.org/wiki/Dunam, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Settlements & land, http://www.btselem.org/settlements/statistics, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, International law, http://www.btselem.org/international_law/humanitarian_law, Hämtad: 2011-07-15
Btselem, Planning & building, http://www.btselem.org/planning_and_building, Hämtad: 2011-07-15

Marcus Engström: Jag befinner mig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas Världsråd, genom det Ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel (EAPPI). De synpunkter/reflektioner som uttrycks ovan är personliga och delas inte nödvändigtvis av mina uppdragsgivare. Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig (engstrom.marcus@gmail.com), och/eller Johanna Wassholm på Sveriges Kristna Råd; (johanna.wassholm@skr.org).

I begynnelsen var Ordet, sen kom värmländskan …

2011-07-10T08:48:00.001+02:00

Häromdagen tog jag en tur genom försommargrönskan. Som att sväva i ett grönt akvarium, liljekonvaljernas knappt förnimbara doft, rönn i blom och i fjärran de blånande nordvärmländska bergen.
Spoven som lågtflygande lägger ut sina osynliga ovaler över marken och älvens mörka vatten mellan snartutblommade vitsippsstränder.
I början av ännu en sommar, tidig blomning. Det är så vackert att det nästan gör ont.
Vid bönhuset står det för ovanlighetens skull flera bilar parkerade, klockan är fem i sex en lördagseftermiddag och på affischtavlan som måste använda all sin kraft för att stå upprätt läser jag på A4-bladet:

E F S
Vi lyssnar på Ordet
Vi sjunger Lina Sandells sånger
Servering

Så vackert och så enkelt. Inga krusiduller, några få välkomnande rader. I begynnelsen var Ordet, sedan kom Evangeliska Fosterlandstiftelsen och fyllde på, både språk och kaffekopp.

+

Men det är inte alltid som tillvaron ter sig så enkel och vacker. I det stora landet i väster har följande välkända aforism kommit till, den lyder i svensk tappning:
Inte nog med att det inte finns någon Gud. Försök få tag på en rörmakare under veckoslutet.
Det är sådana aforismer som tyder på att Woody Allen faktiskt har sina förfäder vilande på kyrkogården i Västra Fågelvik.

+

För många utanför Värmland betraktas vår dialekt som snällt pålitlig, på gränsen till enfaldig kan jag tänka mig. Det är nog svårt att bli riktigt arg på en värmlänning som med ett leende bemöter kontrahentens ilska.
Men vi värmlänningar upplever inte att värmländskan är ett gemensamt språk för hela provinsen:
Det östvärmländska tungomålet är färgat av Bergslagens malmklang, medan jössehäringarna låter norskt muntra, vilka katastrofer de än talar om.
Nedåt Karlstad och Vänerdeltat är tonfallet särdeles snällt om man jämför med den dovare dialekten som brukas norr om Tossebergsklätten, den som uppåt Finnskogen än mer hittar sin rytm av vajande granskog.
+
Om värmlänningar sägs det annars att vi ”vrir och ljuger” – ingenting kunde vara mera sant. Nils Ferlin preciserade, när han skulle definiera diktens uppgift: Jo, dikten är ett sätt att ljuga sig fram till sanningen på …
Många är de historier som visar just detta, värmlänningens osvikliga sinne för att leverera ett svar utan att ta en massa hänsyn till vad som är sant eller inte. Ofta är det de numera utdöda originalen som förvaltade denna svåra konst, att ge sin version av tillstånden i verkligheten.
Ett av dem, Olles Johan, bodde i Torsby och var en lokal ordvrängarlegend som ofta blev utmanad. Som den gången när ett par rödkindade östmarkingar kom fram till honom vid Koppra och sa:
– Kan du int ljug lite för oss!
– Nej, svarar Olles Johan, jag hinner int nu för de deler ut potatis gratis ôpp ve järnvägsstation. Vilken man naturligtvis inte gjorde.
Det är sådana små anekdoter som den likaledes insomnade tidskriften Finnbygden kunde bjuda på. Alla dessa gulnade, snart bortglömda historier som bjudit på många glada skratt.

+

Värmland öppnar sin gröna famn för en ny sommar, med nya möten och njutbara ensamma stunder, med dagg i gräset och med glass som smälter. Pratbubblorna kommer att ömsom fyllas av värmländska ordklasar, ömsom av andra dialekters tonfall. Och som varje sommar händer så otroligt mycket runt om i vårt vackra landskap – det är bara att lägga ifrån sig klockan om man ska hinna med! Eller som han sa, den gode vännen som likt Elis i Taserud riskerade att komma för sent till järnvägstation: Missar jag tåget, så är det inte med mycket!

Men sommaren missar vi inte, den står där och väntar på oss vid vägkanten. Som en försynt och vacker linblomma, välkommen!

Tre böcker att mota molnen med...

2011-06-24T09:56:00.004+02:00

Hej, är mina tre boktips för sommaren – vilka är dina?

Sven-Erik Liedman: Hets! En bok om skolan
(Albert Bonniers Förlag, 2011)
Att läsa denna bok som ger perspektiv och insikt i ett så viktigt och omdebatterat ämne som skolan borde vara obligatoriskt för alla som jobbar inom och utanför skolan, det vill säga alla. Liedman skriver både enkelt och skarpt som den tänkare han är. Ämnen kan anses nog så tungt, men Liedmans prosa lyfter...

Azar Mahloujian: Älskar du någon annan?
(Atlas, 2002)
Azar Mahloujian är född i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1982. På ett mycket levande språk skildrar hon hur tillvaron kan te sig för dem som kallas “de nya svenskarna”, de som i alla fall hoppas kunna bli det. Det finns givetvis många mycket bra författare med annan språklig och kulturell bakgrund än den svenska och Azar är en av dem, som genom sina böcker berikar vår egen svenska självbild, samtidigt som vi öppnar ögonen mot världen.

César Vallejo: Uppfylld av världen
(Nordan, 1981)
Vallejo tillhör den rika latinamerikanska litteraturtraditionen, och som så många andra levde han en tid av sitt alltför korta liv i exil, i Paris.
Hans dikter skär genom liv (hans) och samhälle (vårt) och blir så påtagligt närvarande, anmodande. Denna bok som förhoppningsvis kan uppbringas på något bibliotek, ger dessutom en kurs i spanska genom att vara tvåspråkig.

Junihälsning från norra Värmland
B.

På bibblan...

2011-06-05T07:32:00.005+02:00

får man inte stampa av sig blötsnön på syntetfibermattan, inte får man använda leverpastejsmörgåsen som bokmärke i Varats olidliga lätthet, inte sjunga ”Vildandens sång” (ens tyst) i tidningsrummet. Man får inte dansa hambo med henne i INFORMATION, man får inte släpa in Zündappen till referensavdelningen, inte låna telefon för att ringa lokalt till Nya Zeeland, inte leka Tarzan i gardinerna, inte fira guldbröllop i personalrummet, inte dricka maskrosvin ur plastmuggar, inte spela klädpoker, inte åka rullskridsko. Inte rykta hästen får man, inte ens tapetsera om, inte låna de redan utlånade böckerna. Inte ens skriva om slutet i de sorgliga romanerna, får man – men utan boken stannar Sverige!
(ur Det omöjliga alfabetet)

Och utan bibliotek har vi inga gemensamma mötesplatser för oss och böckerna! Det gäller att slå vakt om både vårt kulturarv och vår demokratiska rätt att ta del av det – utan avgifter, utan lönsamhets-
tänkande och utan styrning vare sig från kommersiella krafter eller från politiskt håll. Biblioteken skall vara oberoende oaser i samhället dit alla är välkomna. Ett bibliotek är såväl ett själens apotek som en social kraftkälla som tillhandahåller kunskap, drömmar, idéer och upplevelser av vitt skilda slag.

Vattenbärerskor

2011-04-24T08:24:00.009+02:00

Över hela världen ser man kvinnor som bär hem vatten i krukor på huvudet. Ofta är det lång väg att gå flera gånger om dagen. I vår tid med vattenbrist och klimatförändringar ökar problemen med tillgång till rent vatten framför allt i Syd. Arbete med vatten är en stor del av kvinnors liv varje dag.

På Heidruns Bok & Bildcafé visar textilkonstnären Elsa Agélii sina Indieninspirerade och "vattenagiterande bilder".
Det är ett pågående solidaritetsprojekt som hon hållit på med sedan flera år. Hon har också utgivit en vacker bok över detta solidariska kvinnoprojekt: Vatten och öken (Heidruns, 2010)

Så här skriver Elsa Agélii i ett infoblad:
"Vid min första vistelse i öknen 2006 träffade jag en grupp socialarbetare, som gör ett hängivet och Gandhi-inspirerat arbete i öknens byar. Det gäller hälsa, näringslära, skolgång, alfabetisering, hjälp till självhjälp på olika sätt. Bl.a pågick just då en kurs i broderi för yngre kvinnor i byn Bilaon.

Jag fick idén och lusten att pröva om det vore möjligt att göra något i samarbete med denna kvinnogrupp. Traditionellt är broderierna mest dekorerande och mycket vackra och rika, men nu ville jag testa om det gick att brodera berättelser, något som kom ur kvinnornas egen verklighet, bilder om vattnet i deras liv."

Läs mer i mina resebloggar.
www.waterindesert.blogspot.com (2008-2010)
www.elsaiindien.blogspot.com (2007)

Du som vill stötta projektet, gå in på Elsas hemsida: www.agelii.net/elsa

Möte med en annan verklighet i Bahia, Brasilien

2011-04-18T18:48:00.008+02:00

Flygresan från Lissabon till Brasilien ägnas åt en lektyr som skall underlätta mötet med en verkligare verklighet än den vi är vana vid i vår trygga vardagslunk. Brasilien – hoppet och rädslan är en bok som skarpt och uppfordrande förmedlar tankar om världen i allmänhet och Latinamerika i synnerhet. Han känner väl till dem båda, Eduardo Galeano, när han skriver: ”Visar televisionen vad som händer? I våra länder visas det man vill ska hända; och inget hände om det inte syns på teve. Teven, det sista ljuset som räddar dig från ensamheten och från nattens mörker, det är verkligheten. För livet är en show: till den som uppför sig väl lovar systemet en bra sittplats.”

Väl framme är det verkligen inget trestjärnigt hotell som vi tar in på, men vi har en fin utsikt mot redden där fraktfartygen tålmodigt väntar på kajplats. Hamnen här i Salvador var den stora inskeppningshamnen för slavhandeln till Brasilien i mitten av 1500-talet, och än idag präglas mycket av livet och sedvänjorna i Bahia av de afrikanska rötterna. Nej, det är mer av ett vandrarhem som hyser oss under ett par veckor i detta väldiga land som just på vår ankomstdag den 1 januari kan glädja sig åt sin första kvinnliga president, Dilma Rousseff från Belo Horizonte i delstaten Minas Gerais. Ännu kan man här och var skymta spåren efter den valrörelse som förde Dilma och till presidentmakten sedan hon tagit över stafettpinnen efter den legendariske Lula. Deras gemensamma parti, PT (Arbetarpartiet), har siffran 13 inuti den röda stjärnan som pryder husväggar och murar här och var också i S:to Antonio, den både nedslitna och upputsade stadsdel som utgör vår frukostbas innan vi tar itu med dagens uppgifter.

Vi har kommit till Bahia för att träffa representanter för de jordlösas rörelse, MST, på deras delstatskontor i Salvador och för att resa runt längs krokiga, urregnade vägar i ett vackert böljande landskap och besöka bosättningar och tillfälliga läger. Både som mångkunnig Brasilienvän och portugisiskspråkig reseledare har vi Lennart Kjörling att tacka för alla hans personliga kontakter som vi får vi tillfälle att möta, både nyckelpersoner i organisationen, som t.ex. Lucia Barbosa, och för oss namnlösa men obeskrivligt öppenhjärtliga ockupanter, som vi läst om i Kjörlings bok Så länge det finns hunger.

Några representanter för dessa kämpande jordlösa träffade vi redan i höstas när de besökte Sverige. Vi möttes på en säter i norra Värmland för att diskutera gemensamma problem som har med naturresurser och en hållbar framtid att göra, i såväl Sverige som i Brasilien och den övriga världen. Här, på delstatskontoret i Salvador får vi en uppföljning om MST:s generella politik kring gender, miljö, produktion, utbildning och kultur.

”Lutar nâo é crime!” står det på de jordlösas röda kepsar, vilket har sin grund i den grundlag som säger att jorden är till för att brukas, alltså inte bara ägas som grund för makt och prestige. Dessa människor som tar sitt öde i sina egna händer kan ibland riskera både livet och hoppet om de angrips av dem som formellt anser sig äga rätten till den jordlapp som de ockuperat. Den här organiserade kampen har pågått sedan 1980-talets mitt och omfattar idag runt en halv miljoner familjer som antingen bor på legaliserad grund eller i tillfälliga läger – i väntan på svart på vitt.

Landskapet är böljande vackert, men den usla vägen utmanar chaufförens improvisationsförmåga och avsaknaden av fjädring våra rumpor, där vi sitter instoppade i en lånad bil vars framruta bär den nytillträdda Dilmas bild.
Vi besöker några bosättningar utanför Santo Amaro och träffar de ansvariga för utbildningen både lokalt och ute i regionen. Här föds också idén om att stöda bygget av en skola i en MST-bosättning som länge saknat en skolbyggnad.

Vi fortsätter till den region inom MST som ligger strax söder om Salvador, Baixo Sul, till den lilla staden Wenceslau Guimarães. Bosättningen som tillägnat Che Guevara sitt namn ligger precis granne med staden, men man ser knappt gränsen. Då vi besöker platsen har MST just kallat samman unga människor för att utveckla sin produktion i området, det handlar i första hand om kakao. Här finns en del av regnskogen (Mata Atlantica) kvar, vilket betyder att klimatet är något mildare så att det är möjligt att producera frukt.

Det politiska läget i Wenceslau Guimarães är intressant; en allians bakom PT, bestående av MST och facket (lantarbetare och lärare), tror att de kan vinna borgmästarvalet 2012. Flera av de lokala aktivisterna kommer och besöker oss och alla är frikostigt öppna och generösa i sitt möte med oss.

Även i Bahia ter sig livet på vischan lugnare och enklare än vad det gör i storstaden, där fattigdomen sticker i ögonen mot det prunkande överflöd som också finns, och dessutom de stora problemen med knark och kriminalitet. En förmiddag har vi stämt möte med Ana Vaneska som helt ideellt arbetar för De taklösas rörelse (Sem Teto) inne i Salvador, i en serveringslokal som får visst stöd av den schweiziska organisationen Kök utan gränser. Där möter oss en tyngre verklighet präglad av brottslighet, arbetslöshet, droger och hotet från den våldsamma polisen.

Samma slags omgivning brottas Bagunçaço med, en kulturförening (namnet betyder ”det stora kaoset”) som arbetar med ungdomar i Salvadors utkant. Där får vi lära oss mycket om de problem barn och ungdomar har i Salvador och hur kulturen kan vara ett sätt att arbeta med problemen. Sedan starten är det Joselito Crispin som både styr och skapar utrymme för barnens och ungdomarnas lek och kreativitet.

– Jag vill ge barnen deras värdighet, man behöver en bra barndom för att bli en bra vuxen, säger Joselito med ett brett leende. Hans dröm är att skapa liknande hus i andra delar av Salvador och Brasilien.

I det tidigare så förfallna huset, som varit tillhåll för både droghandel och prostitution innan det ockuperades av unga entusiaster som ville ägna sig åt musik, sjuder det idag av olika aktiviteter även om resurserna är mindre än små: det trummas på oljefat och en saxofon finns till utlåning. En inspelningsstudio finns också, men framförallt en känsla av gemenskap och energi. Ett kreativt kaos helt enkelt.

I efterhand känns det som om vi från den rika delen av Europa skulle ha väldigt mycket att lära oss, men också att vi har massor gemensamt när det gäller att handskas med jordens resurser och att formera våra krafter. Eller som en av våra nya vänner uttryckte saken: ”Vi måste också kunna globalisera våra drömmar om en bättre värld, inte bara slås ner av de mäktigas makt”.

”Mötet med de jordlösa fyller oss med hopp”, artikel i Ny Tid (Fi),
text&foto Bengt Berg

Lästips:
Lennart Kjörling, Så länge det finns hunger.
De jordlösas rörelse i Brasilien (Ordfront, 2004).
Lennart Kjörling, Lula. Brasilien – hoppet och rädslan (Ordfront, 2005).
Eduardo Galeano: Omfamningarnas bok (Lindelöws, 2010. Övers. Kerstin Jonsson).

S V T P L A Y

2011-04-10T21:52:00.004+02:00

Ikväll och kvällen sig lik och jag
sitter med vänner som inte är här
Bordet som står framför mig är fyllt av de papper
som under dagen rann mellan fingrarna, mötet
tog hela dagen som själva dagen tog hand om skidföret
Därutanför med flödande vårvintersol
och bortom panoramafönstret
blånande berg, ja fjäll, och ni i kvällen har en fluga väckts till liv
och surrar runt i lampljuset; det är som du förstår den 12 mars,
helgen efter Vasaloppet, helgen före nästa helg
och på Japans nordöstkust har den stora vågen slagit till
mot människor och kärnkraftverk, den turbulenta tidens
obegripligavåldsamhet förstärkt av Kadaffi och andra
bepansrade despoter,
medan Claes Andersson berättar om en i Oslo spik nykter Saarikoski:
”när dagen grydde kunde jag inte minnas dikten”, säger Pentti
i virkad mössa och snart ska löven slå ut och
vårens första lärka sjunga.
Själv fick jag budet om hans död i en brant backe som jag gick uppför,
det var en sommar för månget år sedan, vi hade varit nere i stan
och gick uppför underbacken bland rallarros och vidjesnår, nu öppnar
Mia i gnistrande rött grinden till fågelsången och sista viloplatsen,
där jag själv bjöd myggen blod och på natten ringde mobilen, jag
trodde det var ett dödsbud från min far som levde då och var rätt skral,
men det var en berusad kvinna som ringt fel från Stockholm,
min enda natt i kloster, men mest minns jag bryggan nere vid sjön,
som gjord för en junidikt på finska språket.

(12 mars 2011)

Gertrud Gidlund, till minne

2011-03-05T15:55:00.007+01:00

Det är den tiden nu, när det vita blir svävande blått, vårvinterljuset som bländar så mjukt, som skickar iväg skuggor över snön, skuggor som tycks vilja fortsätta men som ändå stannar upp i kanten av sig själva.
Så icke döden, den fortsätter över kanten men från motsatt håll, den hämtar, jag skrev nästan hämtar hem men så är det väl inte, inte hem?
Vårvinterljuset, det skimrande blå. Jag ser på bilden som även den skimrar i blått och vitt, en akvarell, vitsippor som lagts på ett vått ark med varsam hand. Den är inte färdig, kommer aldrig att bli det, lika lite som allt annat. Men den visar sitt upphörande, sin gräns mellan blått och vitt. Och den skimrar.

Av en tillfällighet, i brist på bättre kallar vi sånt slump, fick jag en dikt under blicken, det är första gången jag läser dessa dikter i Gs bok.
De är skrivna på det vackra nynorska språket, dikten i min trevande översättning:

Dagarna fyllda till randen, svämmar över
Allt som hänt vänder tillbaka
Det är här
Det har hänt
och händer
och skall fortsätta med att hända
alltid

Ett saltkorn som genomtränger allt
med smaken av salt

Kroppens lilla etui. Ett hölje
genomlyst som vatten
Mitt i det verkliga
Tvärs genom det overkliga
Han fyller händerna
med det som är

och luften flyter mellan oss
som mjölk
som honung

Det är Paal Helge Haugen som skrivit dikten. Det är Gertrud Gidlund som målat bilden. Hans röst finns kvar, finns i en liten tingest om jag slår ett visst + 47-nummer. Gertruds röst finns också kvar, men hon svarar inte längre, men hennes röst finns tillsammans med de andra rösterna, de levande och de dödas röster, dem som vi bevarar närmast hjärtat.

De talar ännu till oss, både Krister och Gertrud, vi bär deras röster vidare när de själva bytt ut orden mot den stora tystnaden som också den finns mellan oss och de vårvinterblå skuggorna på snön en kväll i mars 2011.

Landet i väster

2011-03-04T21:25:00.004+01:00

Vi har glädjen att publicera en dikt ur Gunnar Balgårds nya dikt/fotobok, Landet i väster, som kommer ut i slutet av mars på Heidruns Förlag.

American Gothic

De sitter på den väggfasta bänken
som på sin gamla kuskbock,

hon blek, genomskinlig, beslutsam,
ett livslångt äktenskap har hon

tagit dem båda igenom, och han,
som tappat tömmarna för länge sedan,

lyssnar till henne och inflikar
något enstaka ord. Sonen har någon

synpunkt på sin far, sonhustrun är tyst.
Deras fordon kränger

inte längre. Han har redan tjocknat
av det söta iste de dricker,

på henne biter ingen sötma.
Bordet har grå perstorpsplatta.

Dessa människor byggde landet,
det är fel att säga att de förlorat det,

de vann. För många år sedan
kostade Hardees hamburgare 15 cent.

Sonen hämtar en ny servett.
Det är i Kings Mountain, N. C.

Skuggor från Bahia

2011-02-21T12:11:00.001+01:00

Timmarna är färskvara...

2011-02-20T11:52:00.003+01:00

-når monologen får napp bryt dialogen vassflata ringar oss inn.......................... ...................................................... Hjernen har millionar av ubrukte celler. Eg vil prøve å bruke ei av dei her på bloggen. Så her går eg ,svinsar,skrid,haltar,hoppar, flanerer i nærmiljøet (m/unntak). Kjem ein langt nok unna er dette ein eksotisk stad. Dessutan er det store å finne i alt smått og omvendt. Etter 40 års jobbing i psykiatrien veit eg og at -folk flest- ikkje finst og at -langt unna- ikkje er ein dimensjon for utspel verken av komedien, tragedien det surrealistiske.Heller ikkje for det ultimate vakre. Reprisar finst ikkje. Timane er ferskvare. Samstundes ER det lite nytt under den store sola og 40-watts-pæra er slik ho alltid har vore. Men vår eigen fiberoptikk tek heile tida nye vegar. Om vi hjelper litt til. Her legg eg ut heimelaga. Prøver i all beskjedenheit og skreddersy tekst til bilde. Skuldersaum. I beste fall ei strippa løgn som liknar noko sant...Glimt frå det verkelege,vanlege absurde...

Olava Bidtnes, Tromsø

Snön...

2011-02-19T15:04:00.008+01:00

Benny Andersen
Snö, snö, snö och åter snö

I
Det snöar från himlen över staden
det snöar på taken bakom parken i staden
det snöar på buskagen och på träden i parken
på tomma parkbänkar faller snön tätt
papperskorgen är snart fylld av snö
det snöar på folk som går genom parken
det snöar på folk som skyndar sig bort
från all den snö som snöar i parken
det snöar på de stående och på de sittande statyerna
det snöar på snögubben på gräsmattan
det snöar på gräsmattan mellan statyerna
det snöar på snön på gräsmattan
det bara fortsätter att snöa
det snöar på snön på snön på snögubben
i snön på gräsmattan i parken
det verkar som om det inte skulle bli något uppehåll
trots att rådhusklockan slår fem
tvärtom
det snöar på rådhuset och på klockan
det snöar på slaget fem
och lång tid efter
fram emot sex snöar det ännu mer
snö för alltid
överallt
så vitt man kan se
för all snö
himlen är fullständigt pulveriserad

II
Märkligt nog liknar ingen
av statyerna i parken
Jens August Schade
trots att det är han som skrivit
en av världens mest oförglömliga snödikter
Den börjar så här:
”Nå, så fick vi ju snö,
och jag, som trodde, att vi inte skulle få någon snö,
och så verkar det verkligen som om vi får rejäla drivor
så vi inte för evigt och alltid skall behöva gå
och tänka på snö, förgäves”.
Men även om nu en av statyerna i parken
i stället för att föreställa en eller annan torrboll till hjälte
föreställde Schade
skulle man inte kunna se det
på grund av all snö
Man kan bara hoppas
att det en vacker dag
när snön börjat smälta
blir han som dyker upp
ur all den snö han diktat om.

III
Medan barnen i parkens snö
leker med den nyligen nedfallna visdomen
kommer de vuxna
om ett år att patetiskt fråga sig
var finns den snö
som föll i fjol?
samma snö
som barnen leker med
i detta nu
den är inte något som ska klaras av
och senare ses tillbaka på
utan formas till konkreta bollar
kastas i nacken på sentimentala
och bättre vetande vuxna
joho
tjo
en snöboll i nacken är bättre
än de tio som föll i fjol.

IV
En liten flock domherrar
i en naken buske
i Asserbo, isvintern 1963
De knirrade lågmält med varandra
När de bytte fot för att hålla sin andra fot varm
föll det ner snö
från de snötunga grenarna
på snön därnere.

Sen dess har jag inte sett dem.
Sen dess har jag inte tänkt på dem.
Har varit upptagen av annat
Mina barn växte upp
blev stora
flög ur boet som man säger
Mitt liv kom att gå i
en annan riktning än den planlagda.
Jag var naturligtvis spänd på
den spännande upplösningen
och glömde därför
den lilla flocken tysta domherrar.

Eller trodde jag hade glömt dem
tills de nu dyker upp
mer än tjugo år efteråt.
Där sitter de plötsligt
utan vidare
samma stilla fåglar
precis lika tydliga
i samma nakna rosenbuske
på samma tid och plats i mitt inre
och när de byter fot för att värma sig
faller det lite snö från klorna som griper om grenen
ner på snön där nere.

Jag hade alltså trots allt inte glömt dem
eller de hade inte glömt mig
och jag tänker
var har jag månne varit under tiden?

V
Det snöade på trettiotalet
det snöade jämt
ända från det att jag
knappt två månader gammal
trädde in
kravlade in
bars in i trettiotalet
till dess att jag
i slutet av trettiotalet
lämnade trettiotalet
men frågan är
om jag någonsin lämnat det

Det snöade på trettiotalet
det snöade hela tiden
och när man skulle ut
och äntligen hade skjutit upp dörren
och pressat snön åt sidan
gick den inte att stänga igen
så mycket snö var det
och till råga på allt
rasade det ner mer snö i huvudet på en
från takåsen
för all denna snö fick inte plats
på vårt lilla tak

Det var säkrast att stanna inomhus
när det föll så mycket snö
men det var det minsann ingen som tänkte på
Det snöade alltid på trettiotalet
bortsett från ett par sommardagar
eller en veckas regn om hösten
men annars föll snön
hela trettiotalet igenom

Visserligen erinrar jag mig
att jag tidigare erinrade mig
trettiotalet som en oändligt lång sommar
barfota och med myror
och grodyngel
bara med korta avbrott för ett par skollektioner
och enstaka snöflingor
men nu är det precis tvärtom
somrarna är fjärran pauser som dammet hunnit lägga sig tjockt på
men annars snöade det oavbrutet

Livet tog sig form av snö
men på trettiotalet kunde folk inte stå ut med
att i längden se all denna snö ligga där orörd
de var tvungna att skotta alla trottoarer fria
gräva farbara gångar från bakdörrar till vedbodar
göra snögubbar
grottor i snön
forma enorma snöbollar
det formlösa lockade fram människans skaparlusta

På samma gång
fanns det något puritanskt och ärbart
över trettiotalet
man såg inte gärna
att det rördes vid nyfallen snö
eller att man formade nakna snögubbar
med bara händer
Tjocka, luddiga vantar
omöjliga att leka i
skulle det vara
för de inspirerade snökonstnärerna
snön fastnade i ludden
stelnade till stora klumpar
till klasar av isknottror
det var inte: ”på med vantarna”
det var av med dem
och mitt i skaparglädjen
med snögubbens huvud mellan sina händer
började man dö

Dödsprocessen var en aning lömsk
först blev fingrarna onaturligt levande
röda och uppsvällda
dunkande, tickande, smärtande
som stuckna av getingar
ett sista bloss av liv
innan de gulnade och blev känslolösa
från naglarna rakt in mot hjärtat
där man stod kraftlös och såg
sig själv förvandlas till lik

Då skedde det oförklarliga
det underbara
då skedde undret
En vuxen i närheten
på trettiotalet fanns det alltid
en vuxen i närheten
när det snöade
och det snöade alltid på trettiotalet
en vuxen kom alltid fram
tillkallad av barnets dödsskrik
och började gnida och gno
de döda fingrarna
med vad
med SNÖ
och se
det kom liv
de döda vaknade
de livlösa fick liv igen
blev röda och ömmande och dunkande igen
men levande
de såg ut som
kändes som
VAR
fingrarna på ett barn med livet i behåll
rivet ur dödens käftar
med hjälp av den snö
som nästan tagit livet av det

Det finns inget i världen
som snö
snö gör mig nervös och trygg
snö gör mig varm och kall

I hela världen finns det inget
som snö

Av snö är jag kommen
snö skall jag möjligen åter varda
av snö är jag allaredan som barn
tills vidare återuppstånden.

(ur Världens sista dikt, Heidruns Förlag 2010.
tolkning Elisabeth Korndahl & Juris Kronbergs)

Upp till kamp för biblioteken i Nacka - och övriga Sverige!

2011-02-18T21:26:00.005+01:00

Låt boken lysa upp vintermörkret!

med en av Sveriges Författarförbund chartrad buss lämnade en rad biblioteksvänskapliga författare Stockholms central med destination Romanstorget och Forum Nacka, där en manifestation för ett folkbibliotek i allmänhetens tjänst gick av stapeln. Facklor och varma röster motade såväl februarikvällens och de vinststyrda moderatpolitikerna i grind. "INGEN BLIR GLAD AV ENTRPRENAD!" hojtades unisont med Siv Widerbergs som prima motora. Argument mot planerna att genomföra denna avkommunalisering av bibliotek och folkbildning anförs i nedanstående skrivelse som överlämnats till berörda politiker, undertecknat av SFF:s ordförande Mats Söderlund och biblioteksgruppens Jan Ristarp, båda medverkade för övrigt vid detta möte. Så även Solja Krapu och en taleskvinna för "Bibblans hjältar" som är en aktionsgrupp för folkbiblioteken och dess rum för demokrati och offentlighet. Även denna bloggs upprätthållare bidrog med ett st dikt och ett för kvällen specialsnidad devis:
VAD ÄR ETT BIBLIOTEK? JO, SJÄLENS APOTEK!

Här följer skrivelsen till:
Kommunstyrelsen och Kulturnämden i Nacka
Riv upp beslutet!
Sveriges Författarförbund har genom skrivelse till kommunen och genom många medlemmars direkta agerande starkt protesterat mot Nackas förslag att driva alla sina folkbibliotek genom entreprenad. Beslutet har också mött kraftiga protester i en livlig debatt i media. Kritikerna finns i alla politiska läger
I sitt policydokument från 2006 understryker Författarförbundet bibliotekens stora betydelse för den sociala och kulturella välfärden. ”De utgör en stark motvikt till den kommersiella dominansen inom media och skapar goda förebilder för unga människor; de fungerar som en öppen mötesplats, t.ex. för människor från olika kulturer och utgör en tillväxtfaktor både för det lokala samhället och nationellt. De skapar kort sagt tillit till samhället.”
Den ideologiska grunden för den svenska bibliotekslagen är Unescos folkbiblioteksmanifest. Av detta följer att folkbibliotekens samlingar och tjänster inte får vara föremål för någon form av ideologisk, politisk eller religiös censur. De ska heller inte utsättas för kommersiella påtryckningar.
Folkbiblioteken i Sverige är av hävd ett av de offentliga åtaganden som utgör grunden för en praktisk fungerande demokrati.
Denna grundval innebär att biblioteken verkar i ett sammanhang av yttrandefrihet, fri kunskapsförmedling och åsiktsbildning.
Den självklara konsekvensen av denna folkbibliotekens roll och värdegrund är att verksamheten bedrivs i kommunal och offentlig regi. Därigenom säkras medborgarnas inflytande över styrningen av biblioteken. Och därigenom kan biblioteken samverka i de starka nätverk som Sveriges offentliga bibliotek utgör och som ger användarna direkt tillgång till landets samtliga biblioteksresurser. Bibliotekens bestånd av böcker och annat material ska ha relevans över tid och ämnesområden och rikta sig till alla befolkningsgrupper. Detta är inte
förenligt med vinstmaximering.

Att avvika från denna hållning och låta, som i Nacka, biblioteken bli en del av en kommersiellt bedriven verksamhet får starkt negativa konsekvenser:
– kommunens möjlighet att styra och kontrollera verksamheten reduceras; – betoningen av konkurrens vid upphandlingen och i de sex bibliotekens inriktning motverkar själva tanken med en offentligt bedriven biblioteksverksamhet;
– samverkan biblioteken emellan, både lokalt och nationellt, riskerar försvagas och helt försvinna; – långsiktigheten och kontinuiteten i verksamheten undermineras genom tidsbegränsade avtal;
– offentlighetsprincipen och meddelarrätten är inte längre självklara; - kravet på korrekt och fortlöpande statistik kan åsidosättas; – det öppna medborgarrummet, utan krav på sina besökare, riskerar förvandlas till ännu ett kommersiellt centrum; – ett kommersiellt tänkande medför en uttalad satsning på den litteratur som dominerar försäljningslistorna och bokhandelns utbud; – den kvalitativa bredden i litteraturutbudet, som är ett av folkbibliotekens främsta kännetecken, riskerar att starkt försämras; – bibliotekens professionella kompetens kan komma att urholkas.
Sammantaget framstår beslutet som ett allvarligt tecken på en missriktad uppfattning och en grovt förenklad värdering av kärnan i den allmänna biblioteksverksamheten. Det leder till att bibliotekens roll som motvikt till det kommersiella utbudet och till marknadens kortsiktiga agerande sätts på spel.

Mot bakgrund av ovanstående kräver Sveriges Författarförbund av Nacka kommun:
Upphäv beslutet att upphandla driften av kommunens folkbibliotek!
Stockholm den 17 februari 2011
För Sveriges Författarförbund (SFF)
Mats Söderlund& Jan Ristarp
ordförande ordförande i SFF:s biblioteksråd
www.forfattarforbundet.se

Lissabon II

2011-01-30T09:38:00.020+01:00

Från promenaden med aning av vår, inte bara nytt år: 2011.

Brasilienresan 1 ... Lissabon

2011-01-29T21:09:00.017+01:00

Från den svenska mångminus-
vintern bär det iväg, rälsbussen mot Lissabon! I alla fall mot Karlstad > tåg mot Arlanda. Det är i slutet av 2010 och vårt resmål är Bahia i nordöstra Brasilien, Salvador närmare bestämt, en tremiljonersstad vid atlantkusten.

Men som en uppvärmning väntar Lissabon med vårvärme och fado, Tejofloden som breddats för att få plats med allt solglitter på nyårsaftonen. Vår taxichaffis, lystrande till det klämmiga namnet Américo H. Felix Galego, kör oss raskt genom en ännu julpyntad stad till ett hotell som visar sig vara både väl storslaget till våra reseambitioner och dessutom har en osedvanligt trist gubbe placerats bakom disken just denna kväll. Men det ordnar sig förstås och snart kan nyårsraketerna sprida sin meningslösa grannlåt över himlavalvet.
Årets första maskros skymtades redan igår, som årets sista i en park. Det känns som vår i luften, vi vandrar myllrande gator upp och ner, nuddar vid stadens atmosfär och på kvällen blir det en enklare middag på en restaurang nära gamla stan.
Dagen hade också ägnats åt inköp av portugisisk basker, i en butik med anor sedan 1886: Com os nossos cumprimentos...

Shakespeare i Prostgårdslagårn

2011-01-23T19:05:00.011+01:00

Efter årsmötet för Heidruns vänner var det dags för en munter föreställning med 123 Schtunk/Lasse Beischer på Prostgårdslagårn i Torsby. Fullsatt salong och en dryg timmes artisteri byggd på blixtrande associationsförmåga och ett kroppsspråk som i sig är ett uttryck för den folkliga underhållningen med hårfina gränser mellan allmänmuntert och plumpt. Men Beischer håller både tempot och avvägningen väl uppe.

Varken publiken eller hans medhjälpare går säker denna afton, som bjöd på såväl ironiska grimaser, respektlösa infall, naivistisk glädje som rappt tempo. Vi tackar och önskar 123 Schtunk lycka till med sina Shakespeare-turnéer.

Arrangör för kvällen var Heidruns vänner i samarbete med Torsby Teaterförening och kulturnämnden, samt ABF N Värmland.

Berättelsen måste få fortsätta!: Våra rötter finns i Savolax...

2011-01-16T12:40:00.003+01:00

När nya Värmlands Museum invigdes för något decennium sedan tillkom en viktig gren på det träd som förvaltar och vidareför vårt kulturarv och hela Värmlands historia. Jag hade äranochglädjen att delta i detta och även med att ta fram en paroll som lyder: Berättelsen går vidare. För att inte bli nutidsblind, historieglömsk och framtidsförvirrad är det viktigt med stabila institutioner som tar ansvar för vårt gemensamma minne i form av kulturhistrien bland annat. Till de mindre men för den skull nödvändiga grenar på vårt värmländska stamträd hör givetvis finnkulturen som också utvecklats till ett kulturcenter i sig i Torsby. Forskare från Finland och övriga Norden har kommit, människor har sökt sina rötter, kulturarrangemangen och annat i den allt viktigare besöksnäringen har avlöst varandra.

Och nu – som en blixt från klarblå och svinkall vinterhimmel kommer beskedet om uppsägningar och bortom vägkröken nedläggning när Värmlands Museum plötsligt frånsäger sig ansvaret. Så får det bara inte gå till! Kulturcentraliseringen i Sverige debatteras ofta med rätta, det måste även den värmländska göras. Att såga av denna för värmländsk och nordisk kulturhistoria så nödvändiga gren är verkligen att punktera en berättelse som vi alla, särskilt vi som lever och verkar i norra Värmland, är en del av. Vi känner oss in i själen stympade om så blir fallet!

Den gode berättaren och legendaren Linus Brodin sammanfattade det värmländska kynnet i en fiol, vars strängar var hämtade från olika håll: från norska sidan naturligtvis, från de vallonska smederna som lärde oss järnhanteringens svåra konst, resandefolket bidrog, värmlänningarna själva förstås och sist men inte minst – savolaxarna som kom vandrande genom granskogen för att skapa sig en framtid bland norra Värmlands blånande berg. Ur denna fiol kunde sedan strömma vidunderlig musik och skall så fortsättningsvis göra. Om savolaxsträngen kapas kommer det att skorra falskt och det är det väl ingen som önskar?

Nej, låt Torsby Finnkulturcentrum finnas kvar, utvecklas och bidra till att berättelsen går vidare!

Bengt Berg
nordvärmlänning och svensk riksdagsman (v).

Nu när bara...

2010-12-29T19:04:00.004+01:00

återstår några dagar av detta år, 2010. Vinter är verkligen och i grunden installerad sedan i november – med tjäle in i märgen, snö att pulsa i inte bara för rådjuren i skymning, kylan som förser kraftbolagen med miljardvinster och ger oss tvåbenta återbäring i form av röda rosor på kinderna.
Vad ska vi säga om detta, kära klimatkamrater?

Jo, jag vet, det är skillnad mellan väder och klimat och att Jordens uppvärmning fortsätter, att öknarna breder ut sig i samma takt som glaciärerna smälter, men just nu och här i detta vintriga barnperspektiv... Knarret under sulorna, tungan som fastnar i järnräcket, nog liknar det 50-talet? Före Gagarin och allt som skickades ut i rymden. Då skylldes det dåliga vädret på sputnikarna, nej, det kan aldrig vara nyttigt med så mycket skrot i rymden!

Hursomheslt, imorgon kliver jag på rälsbussen klockan sju i arla morgonstund. Mot Lissabon! Mot fadon och de vackra vokalerna.

Jag vill tillönska Ett Gott 2011, det är de oräknade dagarna som återstår att räkna... Och göra nånting av!

Jungfrutalet, 3 nov. 2010

2010-11-14T10:15:00.005+01:00

Kära vänner, så har jag då hållit mitt jungfrutal i Sveriges Riksdag och det kom inte helt oväntat att kretsa kring kulturen i allmänhet, genom ett slags barnperspektiv. Sex minuter har man på sig och jag märkte efter en stund att jag inte riktigt skulle hinna i mål, utan fick nödlanda lite tidigare.

KULTUREN SOM DRIVKRAFT I LIV OCH SAMHÄLLE

Herr talman,
en av den värmländska berättelsens mest älskade röster tillhörde Göran Tunström, som i sin roman Tjuven skriver: ”Det högsta är att skåda Gud, det näst högsta är att stå på Tossebergsklätten och se ut över världen.”
Så kan det också kännas när man för första gången står i denna talarstol…

Eftersom jag hela mitt vuxna liv varit sysselsatt med ordbruk och bokstavsskötsel, tänkte jag ta mig friheten att säga något om kulturen som drivkraft i vårt samhälle och i våra liv.
Själv kommer jag från en provins i konungariket Sverige där kulturen sedan urminnes tider faktiskt tillhör de viktiga näringarna.
Värmland, liksom stora delar av det som brukar kallas Det Inre Stödområdet, har genom historien bidragit till landets välstånd och utveckling – genom malmen från gruvorna, vattenkraften från forsarna, virket från skogarna och arbetskraften från folket.
Men inte bara genom dessa s.k. produktiva näringar utan också genom kulturen – och den på senare tid allt viktigare besöksnäringen.

Kulturens själva väsen är i någon mening icke-mätbar. Författaren Agneta Pleijel har uttryckt det så här:
”Vetenskapen ger oss ny kunskap, informationsflödet är närmast enormt. Sämre ligger det till när det gäller kunskapen om vårt inre, våra hemliga fantasier, våra drömmar.
Konsten är en av de unika vägarna, ibland den enda vägen, till denna kunskap. Den är en del av ett folks medvetande om sig självt…”

Identitet… ja, kulturen som en spegel inte bara av dig själv som en unik individ utan också av oss alla – tillsammans – som delaktiga i den stora humanistiska gemenskapen. Vi behöver kulturen både för att ta reda på vilka vi är, men också för att både förstå och förändra det samhälle som vi lever och verkar i.

Herr talman,
Vänsterpartiet har sammanställt ett högst konkret och konstruktivt program i skriften Kulturkompassen där vi bland annat skriver: Kulturen är en avgörande del av demokratin när den värnar varje människas unika värde, rätten att vara olika, skilda gruppers, religioners och länders särpräglade traditioner. Alla medborgare skall ha tillgång till kultur i olika former, liksom var och en skall erbjudas möjlighet till eget kulturellt skapande på ett professionellt eller amatörmässigt plan.
Vi menar att det måste finnas ett övergripande nationellt ansvar för kulturen i hela landet, även när kulturens verkställighet decentraliseras till regionala nivåer. Det gäller att hävda både konstnärlig kvalitet och regional likvärdighet.

Kulturen gäller för alla i samhället, inte minst för barnen, barnen som äger allt, utom det man tar ifrån dem.
Barnen som föds lika runt hela jorden men som snart skall märka hur olika deras liv blir beroende på vem som är deras föräldrar och i vilken del av världen och i vilken samhällsklass de växer upp.

Den franske författaren JMG Le Clézio sade vid sin nobelföreläsning 2008 bland annat följande:
”Det är omöjligt att tala om jämställdhet och respekt för andra om man inte ser till att varje barn får tillgång till skriftspråket och till böckernas värld.”

+

En bild ur verkligheten... Vi befinner oss på en flygplats där ett barn står tillsammans med sin mamma och ser hur passagerarna stiger in i det väntande planet, som efter en stund lyfter och så småningom bara blir till en liten prick på himlen. Och plötsligt frågar barnet: Hur får dom plats nu?

Barnet har en förmåga att vända verkligheten ut och in och frimodigheten att ställa de frågor som vi vuxna lärt oss att inte ställa för vi tror att vi vet.
Och barnet är det också viktigt att alla får plats...

Så därför, herr talman, låt oss lära av barnen och låt oss investera för framtiden, låt oss satsa på kulturen, den färgsprakande och öppna kultur som gör vårt samhälle mer levande! Tack för ordet!

Stockholmsmorgon

2010-10-13T06:35:00.002+02:00

och ännu har ljuset inte sipprat ner över den lilla bakgården som är min fönsterutsikt från sjätte våningen i kanslihuset vid Mynttorget i Stockholm, där jag har min övernattningslägenhet. Den lilla frukosten är avklarad och nu gäller det att fortsätta plöja regeringspropositionen/kultur som serverades igår.
Det bhar verkligen blivit en rivstart, för mig som ny i riksdagen och förstås alla nya, denna oktober med nytt uppdrag. Och speciellt nu när det är allmän motionstid, vilket betyder intensiv 14 dagarsperiod med att få fram motionerna. Så en liten tur till COOP vid Järntorget i Gamla Stan är allt jag hunnit med av "utflykter".
Som stimulanslitteratur ligger dock Bengt Göranssons Tankar om politik på nattygsbordet, plus en samling Basho haikus och den trösterike poeten Stafford.
Och där ute väntar ny dag!

STOPP! Nu räcker det…

2010-09-15T08:24:00.002+02:00

Det har pågått ett sifferkrig de senaste veckorna ifrån de politiska skyttegravarna inför valet den 19 september. Inte minst Alliansen tycks vara helt införstådd med att ersätta hjärnan med en miniräknare och hjärtat med en plånbok.

Plötsligt har undersköterskorna stått som spön i moderatbacken, när det gäller att locka röster med skattesänkningar. Att inte borgarfronten tidigare stött undersköterskorna och andra som utför ett hederligt arbete inför nya löneavtal är märkligt. Att man heller inte vill se fler anställda i vården, i den offentliga sektorn, är också konstigt. I stället för skattesänkningar för alla både välbärgade och höginkomsttagare borde man rimligen stödja fler händer och mindre utbrändhet i just vården, omsorgen och skolan!
Jag har på outgrundliga vägar kommit över några hemligstämplade dokument, som pekar mot nya besparingar inom den privatiserade hälsosektorn:

– SJUKDOM ÄR INGEN FRÅNVAROORSAK! Läkarintyg accepteras inte längre. Kan du ta dig till doktorn så kan du också ta dig till arbetet.
– TJÄNSTLEDIGHET PGA. OPERATION. Beviljas ej. Anställd äger ej rätt att avlägsna någon del av sin kropp. Den utrustning som fanns vid anställningens början ska vara kvar och hållas i användbart skick. Om något avlägsnas sänks också den anställdes värde och lönen ska reduceras i motsvarande omfattning. Kvinnliga skönhetsoperationer som sker på semestern är däremot att betrakta som kontinuerligt underhåll.
Och så vidare. Besparingarna kommer att medföra ytterligare skattesänkningar…

+

Det pågår ett systemskifte i vårt samhälle, steg för steg och nog är det hög tid att säga STOPP! Det räcker, hit men inte längre. Privatiseringarna av vården, skolan, omsorgen genomförs av koncerner vars vinster betalas av ”det allmänna” via våra skattsedlar, men tas om hand av ansiktslösa riskkapitalister med bankfack inne i dimhöljda brittiska skatteparadis. Det som byggts upp i den en gång så beundrade ”Svenska modellen” rivs nu undan för undan ner och ersätts med mantrat ”valfrihet”. Men när de vinstsugna får härja fritt, påhejade av den borgerliga Alliansen; så slutar det snart med frihet från att välja, för sådan är Kapitalismen: mycket vill ha mer. Det offentligt ägda är en nagel i ögat och måste sprängas i bitar. Apoteket, Systembolaget, Bilprovningen… för att inte tala om Domänverket, järnvägen, posten, allt det som borde vara en statlig angelägenhet i folkflertalets intresse. Men när det krisar och bankerna säckar ihop, då ropar man på inte pappa men mamma Staten. Och så vidare. Lönsamma företag säljs ut, krisindustrierna behöver stöd från ”det allmänna”.
Det är inte bara i maktens och storfinansens korridorer som det händer saker, utan också i själva språket. Orden stjäls hejvilt och laddas med nya innebörder. Valaffischer plankas. Men makten lyser i ljusblått…

+

Den som vill åka buss i norra Värmland kan tvingas kliva ner i Jan-Evert Rådhströms innanmäte eftersom hela bussen är nerkladdad med Moderatreklam och Rådhströms nylle: FRAMÅT TILLSAMMANS, står det diagonalt över bussens sidor. Det handlar om makt, att visa sina ekonomiska muskler, samtidigt som man talar om att vara ”det enda arbetarpartiet”. Är det bara jag som tycker att det luktar illa? Det påminner om någonting annat…

+

Valet den 19 september står mellan de mångas behov av det nödvändiga för medborgarna: arbete, bostad, trygghet, vård, skola omsorg – och de fåtaligas omättliga hunger på vinst, ägande och makt.
Min farmor visste kanske inte så mycket om politik, men där det fanns orättvisor stod hon alltid på de fattigas sida. Jag vet en hel del om politik, jag har varit med under några decennier och upplevt både vänstervind och stiltje, men aldrig en sådan massiv högervåg som nu. STOPP, NU RÄCKER DET.
Det krävs en ny våg av folkbildning för att mota folkinbillningen i grind! Låt oss tillsammans dra igång, några dagar kvar till valet, många nya dagar efter den 19 september. Tillsammans har vi makt att upphäva makten. En röd-grön valseger innebär andrum och möjlighet till att rädda det som räddas kan!

Bengt Berg, 1:a namn på Vänsterpartiets riksdagslista.

Välfärdssituation – Nysvenska ord 3

2010-09-03T10:42:00.003+02:00

Romerna i Rumänien "kommer från en utsatt välfärdsituation" sa Reinfeldt. Fattigdom kopplas till välfärd. Det finns en fascinerande beröringsskräck för de tydliga sanna orden, klarspråket. Reinfeldt törs inte tala om fattigdom, utan får det att bli en form av välfärd, visserligen utsatt men ändå en "välfärdssituation".

(Inpass från Zoran Alagic)

Folkbildning – Nysvenska ordlistan 2

2010-09-03T07:47:00.002+02:00

Folkinbillning ersätter det föråldrade begreppet folkbildning. Detta för att de som inte känner igen sig i "verkligheten" ändå ska uppleva att de hör hemma bland verklighetens folk. Som t.ex. undersköterskorna (med mera i plånboken som det står nm på), pensionärerna, de nya arbetarna, de arbetslösa arbetarna, de meningslösa meningsmotståndarna, de friska som arbetar tack vare och motiverade av sänkt skatt, alla rutor och rotar, de sjuka som jagas för att de bidrar negativt till statistiken på ett för nationen osolidariskt sätt, de ensamstående mammorna somställt till det för sig och sina barn genom att inte hålla ihop kärnhusfamiljen och som i så fall hade kunna få vårdnadsbidrag och tid för virkning och andra hobbies. Och så vidare.

Förtroendekapital – Nysvenska ordlistan 1

2010-09-03T07:46:00.000+02:00

‎"Förtroendekapital" har den som äger de medier där ordet upprepas så ofta att det förlorar sin betydelse...

Sent en kväll…

2010-09-02T07:41:00.000+02:00

Det är strax före midnatt och vi är på väg hemöver. Eftersom det är tio mil kvar och det kurrar i magen svänger vi in på Nyängs-Rasta i Grums. Restaurangdelen stängd med servicebutiken öppen. Ett mindre snabbköp med korvochmosdisk och gott om folk under ljusrören. Unga och gamla som vill betala bensin, småhandla eller få sig en cabanoss. Och en busslast hungriga norrmän. Bakom disken en ung kvinna, som får kasta sig mellan kassan, kontokorten och mosbrickorna. Hon gör det utan uns av tidsspillan, hon orkar till och med vara vänlig, hennes fingrar dansar över tangenterna, hon frågar om man vill ha kvitto. Men ensam med allt detta; hur är det möjligt? Ensam runt midnatt med alla kunder, all stress, allt ansvar!
Hon är beundrans- men inte avundsvärd. Hon befinner sig ännu på banan i arbetslinjens Sverige. Hon gör tre personers jobb för en enda lön, som också den är för låg. Hon befinner sig hitom förslitningsskadorna och kanske att livets öppnar andra vägar för henne innan dess, får vi hoppas. Men hur kan man få hålla på så här?
+
Jag läser fina dikter av Jenny Wrangborg i nya numret av Folket i Bild. Det handlar om just detta, dessa människor som gör jobbet för låg lön, till ett högt pris för sig själva. Jenny är ovanlig som poet, eftersom hon samtidigt som hon skriver är förvärvsarbetande, jobbar som kallskänka. Tidigare hemtjänsten och säsongsanställd på Liseberg.
Som så många. Alla som delar på nådens korttidsvikariat och osäkra anställningsförhållanden. Dessa, de till hälften osynliga i samhället.
Jenny Wrangborg kommer snart ut med en diktsamling som heter Kallskänken, en av dikterna heter ”Vi som bär städerna”. Raderna blir som projektiler mot Alliansens av blå dunster uppblåsta ballonger, här ett citat:

Du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om snabb utförsäkring
Vi, vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och bär
de här städerna

Vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva

Det är vackert för det är sant. Och nödvändigt att skriva om. Dessutom glädjande att det finns någon som vågar skriva poesi om en verklighet som så många delar och som tyvärr är så orättvist fördelad. Som hon där i kassan på Nyängs-Rasta och alla andra överbelastade och underbetalda här i det svenska samhället, som bär inte bara städer utan också nätter på sina axlar.

En våg av värme...

2010-09-01T09:39:00.003+02:00

Vill du vara med i denna lilla, personliga
och ”som ringar på vattnet-rörelse”, för
att ge röst åt kulturen, solidariteten och
tron på andra värden än ökad tillväxt?

Jag kandiderar till riksdagen för
VÄNSTERPARTIET därför att jag tror
på rättvisa och solidaritet, på varje
människas lika värde och att vi har
allt att vinna, inget annat att förlora
än vår likgiltighet.

Mejla till bengt@heidruns.se
– så kommer mer information.
På X med Bengan

Framtiden kanske inte kommer från centrum...

2010-08-31T08:03:00.002+02:00

Nyskoga hembygdsgård minns jag från i somras, i början av juni och fullt med folk på tunet. Det fantastiska med skogs-/lands-/gles-/framtidsbygden är att alla som lever där verkligen behövs. Att det finns en samhörighet över milsvida skogar och stora avstånd. Igår kväll (30/8) var vi som kommunpolitiker inbjudna av Nyskoga byalag att lyssna och lära, att presentera våra partiers syn på våra trakters framtid. Visioner och realiteter. Ropen skalla: Bredband åt alla! Lösenordet är fiber. Och det är en demokratisk rättighet är det förstås, det där med infrastruktur också utanför tätorterna.

Nyskoga är mycket tätt på småföretag och längs vägen som löper genom Vitsand och norröver bor faktiskt 1/10-del av kommunens befolkning. Här spirar många idéer och kunnigt folk finns det gott om. Det gäller att ta till vara på kreativiteten, det var vi nog alla överens om.

De yttre, läs norra delarna av kommunen, är mycket viktiga för Torsby tätort. Utan dessa förbleknar till och med fartguppen i centrum. Vägarna i kommunens yttre geografi behöver inga dyra gatstensinfattningar. Där finns de helt naturliga, ofrånkomliga hålen i vägen.

Jag vill hoppas att dialogen mellan centrum-periferi skall fortsätta även i Torsby kommun. Det är nödvändigt och berikande. Häromkvällen hade Aktuellt ett landsbygdsreportage från Hällefors, som inte var alltför uppmuntrande. Avfolkning, nedläggning och missnöjda ungdomar.

Vänsterpartiet har ett fint och konkret program för landsbygdsutveckling. Det är mycket som kan göras bättre och framför allt mera rättvist. Vi lever alla i Sverige och enligt demokratins doktriner är vi lika mycket värde och har rätt till en rimlig del av det allmänna välståndet!

Men jag envisas med att påstå: Vi har en framtid på landsbygden, om vi blickar lite längre än en mandatperiod: Vi har friskt vatten, en otroligt viktig naturtillgång sett i ett globalt perspektiv. Vi har skogen som både råvara och rekreationsmiljö. Vi har livsmiljö, envetna människor, väldigt mycket! Låt oss slå vakt och förvalta detta, inte sälja ut och släppa ifrån oss som vi gjort med vattenkraften, som förvandlas till miljardvinster i kraftbolagens bokslut.

Vi har – liksom barnen – allt, utom det man tar ifrån oss.

Bengt Berg
1:a namn på Vänsterpartiets riksdags- och kommunlista

Dagen är slut...

2010-08-26T22:34:00.003+02:00

Dagen är slut,
en ny väntar.
Vad gör vi med det
som blev över,
som inte hanns med,
som glömdes bort,
som vi hade tänkt
men inte hann med?
Och i morgon väntar
nya stunder,
kanske en och annan insikt,
tistlarna blommar så vackert
på sensommaren,
gräset är svalt,
någonting annat tar vid
och mörkret låter oss förstå
vad som också finns
i det vi inte ser.

Livets broderi

2010-08-11T07:19:00.003+02:00

Tyvärr tillhör jag den efterkrigsgeneration skolbarn som förmenades syslöjd i skolan, men detta kompenserades av att min far höll sig med en så för män ovanlig syssla som att stoppa strumpor, vackert och omsorgsfullt. Min mor var en mycket textil människa, hon vävde, stickade (på en elektrisk stickmaskin), sydde och förstås: broderade.
Min egen praktik inskränker sig till en ofärdig julduk i korsstsygn på oblekt lakansväv, men i vuxen ålder blev jag hösten 1990 innehavare av en vacker huvudbonad från Buchara i Uzbekistan. Mitt första, men inte sista mjällgarage – i petit point!

Ordboken pekar mot franskan, det kunde man ju lätt föreställa sig: broderi(e)… Gustav III lång väg, silke och väldoft. Men ordet brodera har även fornnordiska rottrådar och då far den etymologiska flipperkulan iväg till Bayeux-tapeten som skildrar den normandiska erövringen av England och slaget vid Hastings 1066 på en 70 meter lång och 50 cm hög bonad i linneväv.
Denna turistiskt välbesökta attraktion har inspirerat tecknaren och alltmöjligtmannen Gunnar Svensson till den 40 meter lång bonad, Pilgrimstapeten, där ullgarnstråden löper från Vänern i söder till Nidaros i norr. Denna textila roadmovie utfördes av tio nordvärmländska kvinnor under två års tid och stod färdig 1997, lagom till Trondheims 1000-årsfirande och till åminnelse av Olav den Helige som stupade i slaget vid Stiklestad år 1030.

Från vaggan till graven har broderiernas tysta röster fört sina lågmälda samtal på dopklänningar, som monogram på brudkistelakan, i restbitar och allt som kunde tas tillvara genom livet och ända fram till jordfästningens sakrala uttryck. Alla dessa stygn!
Den norske poeten Rolf Jacobsen skrev till sin döda hustru Petra i en dikt, hur örngottets bokstäver spegelvänt fanns återgivet på kinden och hon blir faktiskt själv till ett broderi i ord, där hon ligger på sal 301, som skulle bli hennes sista rum i livet:

/---/
(Din hand, din lilla hand).
Den andra har de lagt över ditt bröst,
Böjd runt en ros. Rött mot vitt. En brud
Men inte min.
/---/

Det finns otroligt mycket att diskutera när det gäller handens tysta kunskap och allt det kvinnliga skapande som har med nål och tråd att göra. Denna genom generationer nedärvda syssla har också, som så mycket annat, genomgått en klassresa: petit point låter onekligen mera raffinerat än korsstygn…
Denna kvinnliga gemenskap har självklart många olika inramningar, från kaffedoftande kyrkliga syjuntor i det inre av Dalsland, till hemliga och livsnödvändiga sammankomster för radikala feminister i Theheran. Och allt tack vare nål och tråd.

En egen genre inom broderikonsten är alla dessa köksbonader som förmedlar drömmar, budskap, moral och livsvisdom som

Älska mig mest
när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst

Vissa sentenser skulle kunna vara lämpliga som parollparodier i valtider: Egen härd är guld värd (m). Eller varför inte arbetslinjen: MÖDA GER GLÄDJE OCH FÖDA.
En rödgrön replik: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Kanske även ett mera anarkistiskt inlägg: Hellre lite skit i hörnen, än ett rent helvete.

Det finns så många fina textila konstnärer som jag haft glädjen att lära känna i både liv och verk: Britta Marakatt Labba, som broderar sin samiska kultur och sitt lappländska landskap, Harald Edströms färgrika syn på tillvaron och förstås Elsa Agéliis bilder, tankar och arbete med att genom Täcklebo Broderiakademi lyfta fram denna försummade konstart.

Glad blir man av olikheterna i uttryck och tradition, som en Nils Holgersson kan man sväva över svensk nålkonst: Blekingesöm, Hallandssöm, Jämtlandssöm, Järvsösöm. Delsbosöm… you name it!
Än gladare blir man vid åsynen av den ungdomliga vildsintheten och den osignerade generositeten som ger liv åt järn och cement i våra stadsmiljöer, när huttrande lyktstolpar får regnbågsmuddar i alla dessa StreetART-projekt!

En slinga, en repa, en glimt… Och så blir allt broderi: från rådjurssömmen som drar fram över det vindsläta snölakanet till kejsarsnittärret på min dotters mage. Både det som är livsnödvändigt och det som bara fanns där – det plötsliga regnet mot köksfönstret, repan i den azurblå bildörren, de nästan försvunna kantstrecken längs riksväg 41 en sen höstkväll när ögonen svider till Gipsy Kings i bilstereon. Allt finns där ute i verkligheten, i det som möter vår blick när vi passerar livet, liksom av en tillfällighet.
Bengt Berg i tidskriften Hemslöjden, 4/2010 (temanr om broderi)

Sommaren, samtalen

2010-07-30T11:32:00.001+02:00

Sommaren är för mig en sorts samtalscentrifug. Människor tycks vara fria från de små ljudlösa kugghjul som annars utmäter gränserna för fritt strövande i tillvaron. Bland mycket annat är vårt café och inte minst trädgården en mötesplats för människor, tankar i enskildhet lika väl som just samtal, förtroliga stunder i päronträdets skugga. Dessa möten sker precis så planlöst och till synes slumpartat som tänkas kan. Och kasten blir därefter, mellan himmel och jord, på liv och död. Minnen som täcks av när en gammal klasskompis dyker upp. Gemensamma insikter som uppstår i ordbytet med en helt ny bekantskap. Skratten från jordgubbstårtebordet där en tysk familj firar dotterns födelsedag för tredje året i rad.

Regnet faller, fönstren immar. Under tak blir samtalen dovare, mindre förtroliga verkar det. Däremellan ringer telefonen, kulan i livets flipperspel tar en ny riktning och ett nästan inte avslutat samtal går över i ett nytt med en helt annan klangbotten.
Rallarrosen har snart blommat upp till toppen, älggräsets söta doft ska också den slockna och renfanan tar över i vägkanten. Också blommorna mäter vår tid genom sommaren.

Rösten som säger: ”… som en vandrande solfläck under träden”. En fin bild för våra liv, där vi bidrog med några ord i ett långt större samtal. Och tystnaden, den stora och förstående tystnaden. Varför är vi så rädda för den?

Bengt Berg | Glömskans manifest

2010-07-29T10:43:00.009+02:00

I ett hörn av tystnaden
brummar humlorna

Ljuset bromsas upp, doften
av älggräs skaver mot flagnad knut

Varför är det så ont om fjärilar i år?
– som om deras fladder kunde hjälpa

Vinden nuddar vid gardinfållen
som vi vid våra liv

Golvet har nästan glömt hur fötterna lät
innan de gick ut på vägen och försvann

Det som finns kvar av glömskan
kan vi ta på, och: vi kan leka
att våra tankar blir segel
för humlornas drömmar

Och snart, snart
kommer en människa
in i det som en gång var ett kök,
fyllt av röster och kaffedoft

En människa som vet hur man
gör när man, som daggen
lägger sin närvaro
i ögonblickets famn

[10 juli 2010]

Planeringsmöte inför sommarsöndagarna

2010-06-29T19:41:00.014+02:00

Bilderna, uppifrån:
Karin & Lasse, två säkra crew-kort!

Ständige sekreteraren Östlund, tillika ljusansvarig. (Vid inspektionen visade sig alla fem glödlamporna vara vid full lyskraft, trots den hårda vintern!

Ordföraren Vingren, tillika programansvarig.

Delar av styrelsen i rådslag, till mötet kom NWT:s lokalkorre Aron Eriksson för att fånga upp delar av det storstilade jubileumsprogrammet.

Nya, friskt trädoftande bänkar kommer att göra susen...

Nytt för året: kravallstaket, en nödvändighet med tanke på sommarens publiklockande program.

Söndagen 27 juni, på Heidruns

2010-06-28T07:49:00.008+02:00

Nu är vi i gång, med sommaren kommer vänner och gäster från när och fjärran. En jagga från Hammarö, en konstnär från Västkusten och en gammal vän från Berlin... Ser fram emot alla möten, förväntade som överraskande.
Och önskar alla en fortsatt fin sommar!

Gonatt, sovgott Marquez!

2010-06-13T09:52:00.002+02:00

Ja, det är inte ofta som man har tillfälle att säga gonatt till en Nobelpristagare, eller läsa en kortkort gonatt saga. Så välkommen att göra det nu, skriv och skicka en liten hälsning till herr Marquez!

2010-06-13T09:52:00.000+02:00

Sommaren står för dörren...

2010-05-30T12:38:00.001+02:00

Så här alldeles i slutet av maj, grönska och solvind. Hör spoven på förmiddagspromenaden och: de första liljekonvaljerna. Maskrosorna sprutar redan sin gula glädje över dikeskanterna. På Heidruns Bok & Bildcafé har vi öppet på lördag/söndag, men den 12 juni slår vi upp portarna för sommaren. Jag tror starkt på denna sommar, nr 20 i Heidrunshistoriken. Efter en sådan rejäl vinter, kan vi bara hoppas på en lika rejäl sommar!
Väl mött hälsar Bengt, som vilat på blogghanen ett tag, men som nu kommer igen...

Mäster...

2010-04-16T21:09:00.002+02:00

Fredagkväll (16/4), jag pratar med Elisabet och tackar för nya indiska mössor, de sitter i en läsecirkel och läser om Mäster Palm, Alexandra Coelho Ahndorils fina roman... Kommer på att jag skrivit om boken i Ny Tid, den likaledes fina finlandssvenska veckotidningen och här...

Mäster Palm, välkommen tillbaka!

Han hankar sig fram i tre månader, fram och tillbaka mellan tegelfasaderna där vätan kommit murbruket att mörkt fröande falla sönder, där droskorna ränner förbi honom medan han själv blir allt mer långsam, allt mer pappersskör när han går längs de skuggiga gatorna, anar sin bild i repiga metallskivor nere i hamnen.

Han som befinner sig på villkorslös arbetsvandring är den unge skräddarlärlingen August Palm i 1800-talets fattigsverige. Och Danmark, Tyskland. Han som med nål och tråd skall erövra sin titel, vilken också gett denna sällsynt vackra roman dess namn: Mäster.
August Palm, legendarisk gestalt i den svenska arbetarrörelsen. Hans levebröd (en bit in i romanen) är tillskärarens, men hans arbete blir socialismen. Och för sin övertygelse, som han förvärvat bland annat genom kontakten med Ferdinand Lassalles skrifter, men främst genom det egna livets hårda villkor, får han sona inpå bara kroppen – och själen.

Berättelsen drar igång i Kattarp i Skåne, året är 1859, kvav september. I eftermiddagen kommer en 10-årig pojke farande. Han är faderlös och skall nu bli skräddarlärling hos den gubbe som nyss grävt ner en säck med jamande kattungar i den skånska myllan. Pojkens syskon har modern varit nödd och tvungen att skingra, ja, ett par av dem fick följa henne till fattighuset, där hon snart dukar under och barnen går på sockenauktion. Den unge skräddargesällen August blir utsugen och misshandlad. Nattlogi och ett mål mat utgör lönen, plus skräddarmästarens signatur i gesällboken.
Vi får följa August Palm genom obegripligt hårdhänt vardag, en anstormande pubertet, skoningslösa barndomsminnen och den råa verkligheten. Genom hans möte med den småländska flickan Johanna Larsson från Oskarshamnstrakten inträder en ny dimension i romanen, som ytterligare gestaltar denna tids livsbetingelser för underklassen. Kärleken som upphäver allt, och dess gradvisa övergång till ett av bekymmer nedtyngt familjeliv med flera magar att mätta.

Men det lyser om språket. Poetiskt målar Alexandra Coelho Ahndoril den skoningslösa tillvaro som omger bokens huvudpersoner, den värld som tillhör alla hur olika förutsättningarna än må vara: ”Lever inte vi i de frön som utvecklas i mörker, som närs av det egendomliga ljus som finns i våra drömmar.”

Detta ljus är långtifrån självklart för Johanna som har ansvar för en ständigt växande barnaskara, medan August alltmera dras in i den politiska organiseringen och agitationen för arbetarnas rättigheter. Vart ska vi ta vägen? frågar hos sig mer än en gång, finns det någon möjlig framtid? Hur stora offer orkar man med…
De fattigas barn, tänker hon, bär alltid inom sig föreställningar om att det finns smaker, söta, salta eller sammansatta, som de aldrig får uppleva. /---/ Aningar om föremål som de aldrig har varit värda. Dofter som immat bort inför deras ansikten.

Den socialistiska kampen är ännu männens uppdrag. Först en generation senare skulle Kata Dahlström höja rösten, som en feminismens och demokratins pionjär. Men betänk: När Selma Lagerlöf som första kvinna fick sitt Nobelpris 1909, skulle det dröja ytterligare drygt tio år tills kvinnorna fick rösträtt i Sverige!
Hursomhelst, romanen Mäster slutar annandag jul 1881 i Lilljansskogen i Stockholm, där uppemot tusen människor väntar vid grindstugan. En resolution antas, om bildandet av en svensk arbetareförening, och i förlängningen genomförandet av allmän och lika rösträtt, fackföreningarnas organisering och kampen för ett demokratisk Sverige.

Genom sitt lätta, lyriska, måleriska språk kan författaren förflytta sig till synes helt naturligt mellan den råa, yttre verkligheten präglad av djupa orättvisor och miserabla villkor för de lägre klasserna – och den inre världen, där känslor och tankar byggt sina bon.
Det finns i Mäster mycket som kastar ljus över vår egen tid: utanförskapet, klassklyftorna, allt det som döljs av den skendemokratiska retoriken, där ekonomismen ersatt allt vad ideologi och utopi heter. Det skulle förvisso behövas en ny August Palm, men Alexandra Coelho Andhoril har i alla fall gett oss en roman, som i sig är mästerlig. Vid läsningen har ett ord kommit åter gång på gång: värdighet. Jag tror att kampen ytterst gäller det, att återerövra den mänskliga värdigheten, som är en rättighet – för oss alla.
I romanen Stjärneborg (2003, om Tycho Brahe) handlade det om vetenskap, medan Birgitta och Katarina (2006, om Heliga Birgitta) rörde teologin handlar Mäster om ideologin. Och än en gång: en nödvändig, vacker och trots allt hoppfull bok, som får oss att se vår samtid i ett historiskt perspektiv.

Bengt Berg

Det är nu det händer, och där, där nere på marken!

2010-04-10T09:16:00.003+02:00

Vi är på väg in i våren, snart är också de grå drivorna borta, tussilagon stiger fram och visar var skåpet ska stå.
Morsk, gul, trotsig där i vägdammet. Skiter i både avgaser och storslaget porslin, vill helst bli plockad av en knubbig barnhand, överräckt till en mormor och nedsatt i ett litet sprucket glas...

Vi är också på väg in i en valrörelse. Hittills har det mest handlat om siffror. Plånboken svävar som en gloria över Reinfeldt & Co. I stället för samhällsnyttiga och för alla nödvändiga jobb i äldrevården, på sjukhus och i skolor, spar man in på dem som utför dessa arbeten och kallar det "arbetslinjen"... Nej, sänk blicken till verklighetens nivå, det är vad som behövs. Tillsammans kan vi skapa ett bättre, rättvisare, roligare och mera mänskligt samhälle – kom igen!

KRYP

Välsignade de små i världen
som höll fast vid att vara små,
krypet som fortsatte krypa
den gången vi lärde oss gå.

Snigeln med hjorthorn
och eldigt knyckande nacke,
masken som korsar havet,
som de stora kallar en backe.

Skalbaggen gungar på bladet
som fiskaren i sin båt,
larven hänger i ljuset
som dykaren i sin tåt.

Den enda utväg som jag vet
när allting har gått i stå:
gå hela vägen tillbaka
och börja om hos de små.

Välsignade de små i världen –
åh, låt mig på djupet förstå:
det är nödvändigt att krypa
för den som vill lära sig gå.

(ur Den musikalske ål, 1960,
tolkn Bengt Berg)

Poeten heter Benny Andersen, en dansk legendarisk diktare, inte minst genom Svantes visor. Denna dikt ingår i en urval på svenska (i tolkning av Juris Kronbergs & Elisabeth Korndahl) som Heidruns Förlag ger ut under titeln Världens sista dikt.

Till Stockholm...

2010-03-16T16:41:00.003+01:00

BENGT BERG
möter våren i Stockholm med två program:

Måndag 22 mars 18.00
Hörbar med Öppen scen!
Sensus Salonger, Medborgarhuset 4, plan 5.

”Möt poeten Bengt Berg”
– värmlänning och kosmopolit, som läser och berättar.

Aktuell med CD:n ‘‘Sång till ingenting’’ och diktsamlingen ‘‘De gröna skuggornas sjö’’. (i samarbete med Bokbandet)

Efter paus: Öppen scen. Publiken framför egna texter eller sånger.
Alltid efterlängtat och alltid lika magiskt! Entré 80:- Pauspaj med pilsner 40:-
Föranmälan till: stockholmgotland@sensus.se – eller 08 615 57 00.

&

Torsdag 25 mars 18.00
ABF-huset, Sveav. 41 i Stockholm
Entré 50 kr

Värmland – världen, tur & retur
BENGT BERG, poet från Torsby bjuder på en resa till östan om skratt, västan om gråt. Världen är vår hembygd, detta är en hyllning till avstånd och olikheter…
De gröna skuggornas sjö, namnet på Bengt Bergs nya diktsamling, ligger som ett stormens öga i den brusande mångmiljonerstaden Hanoi. Kontrasten mel¬lan den stillsamma vardagen i norra Värmland är stor, men samtidigt finns och uppstår livskänslan där som här – känslan av nu, att livet pågår just nu, i denna stund.

Väl mött! Skicka gärna detta meddelande vidare till vänner och bekanta…

Konstvår i Karlstad

2010-03-15T08:42:00.002+01:00

Mitt i mars och frasande skarsnö, solblå himmel, nattfrost och dagsmeja. Det är en härlig tid, föränderligheten pågår, de bara fläckarna på byvägen påminner om kulspel för längesedan och hur allt pågår parallelllt: minnen och synintryck, då och nu.

Det blev en veritabel konstrunda för mig i lördags och Karlstadsvernissagerna stod s0m spön i backen (för att nu ta till en rejäl klyscha). Så fint att se att Jörgen Zetterquist är igång efter sin sjukdom, allt finns kvar i hans måleri kunde man se på de tre nya målningarna, även om tekniken också var avläsbar. Det är så med livets olika trösklar, man ska över dem för att komma vidare. Roligt också att se nya galleriet mittemot gamla saluhallen, trivsamt och centralt.

Sedan blev det Barbro Hemers drömska tuschlaveringar på Konstfrämjandet, som förmedlar drömlika tillstånd, liksom klippta ur en film. Tänkte att dessa bilder skulle kunna utgöra förunderliga fonder för en scen, en föreställning, där de skapar rum och samtidigt öppnar dessa rum.

På Värmlands Museum, Cyrillusrummen, finns Vildhjärtas figurer, skulpturer, mojänger, pinnar, tankar, dikter, mobiler, berättelser att beskåda fram till 18 april. I lördags var det inte lätt att se skogen för alla människor. Men så roligt med detta ”skogssug” som Maria Westerbergs arbeten och livshållning framkallar!

ALL MAKT ÅT SKOGEN, VÅREN och MYRORNA!

Vildhjärta på Värmlands Museum

2010-03-10T08:40:00.001+01:00

MARIA "VILDHJÄRTA" WESTERBERG I CYRILLUSRUMMEN
"Jag följer faunens flöjt och går ut i skogen med öppet sinne och tom korg och ser vilka pinnar som önskar hoppa i den. Sen täljer jag i trä och i ord det som berättas vill."

Så skapar Maria Westerberg - Vildhjärta sina figurer som inte liknar någonting annat. Personligheter mitt emellan människa och djur, mitt emellan tamt och vilt. Vackra varelser som man stannar vid, skrattar med och rörs av. Maria fångar som ingen annan det vilda ute i naturen och det vilda inom oss alla. Med stor värme skildrar hon det lätt igenkännbara i sina fantastiska skulpturer i stort och smått.

Sedan tio år är Maria bosatt i Brunskog. I de djupa skogarna runt hemmet finner hon både inspiration och arbetsmaterial som har resulterat i ett flertal uppmärksammade utställningar och en bok. Hon menar att vår egen överlevnad är beroende av skogens överlevnad, och förhållandet mellan människa och skog kan beskrivas som en kär lek. Hennes egen uppgift är att " i trä och språk tälja vidare på det som tål att berättas."

Lördag 13 mars kl 14
Vernissage
Invigning av Bengt Berg, författare och förläggare

Politiken är drömmarnas återvinningsstation

2010-03-03T08:41:00.002+01:00

Det finns vissa saker man bör undvika om man skall ha trevligt, sägs det. Man bör undvika att diskutera politik och religion, för om dessa stora ämnen kan vi ha delade meningar och delade meningar bör vi inte ha. Vi skall vara överens och om vi inte skulle vara det så är det bara att undvika till exempel ”politik” och ”religion”. Vare sig vi nu är politiskt engagerade eller ej, så lever vi inte i den bästa av världar men dock i det bästa av politiska system: demokratin. Vare sig vi är troende eller ej, så dör gör vi nog en vacker dag. Till våra inhemska traditioner hör begravning och klockringning och ett och annat ord av Paulus eller någon annan i Bibeln förekommande skriftställare. Jag vet, det finns alternativ och andra religioner, det finns minneslundar och det finns inte minst en massa konstiga symboler i dödsannonserna. Men ändå, vi ingår i ett sammanhang där korset lika mycket står för död som för uppväckelse och evigt liv, det finns en ”ram” av religion runt jordelivets slutpunkt, precis som det finns en ”ram” av politik runt det samhälle vi lever och verkar i.
Och – ? säger någon.
Jo, jag tänkte orda något om politik utan att gå in på värderingar och ideologier. Mera om politiken som en ingrediens i samhället. Rubriken, att politiken är en återvinningsstation för våra drömmar, kanske kräver ett något utförligare resonemang. Själva ordet politik leder oss tillbaka till den grekiske filosofen Platon. Man kan säga att politik, det är det som ”har med staten att skaffa”. Ett annat redan nämnt begrepp är demokrati, också det med antika språkrötter: folkvälde. Det är också vad som är inskrivet i vår svenska konstitution: all makt skall utgå från folket. Varje människas lika värde bevisas av att varje medborgares röst i offentliga val skall vara lika mycket värd. Och salig Verner von Heidenstam mullrade i dikten Medborgarsång:
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
att medborgarrätt heter pengar…

(En lite generande omständighet i den svenska nutidshistorien är att Selma Lagerlöf som första kvinna belönades med Nobelpriset i litteratur, tolv år innan hon fick rösträtt i Sverige, 1921.)

Vi går alla runt med våra drömmar, tankar, idéer och förhoppningar som vi genom den representativa demokratin (våra folkvalda i kommuner, landsting, riksdag och EU-parlament) hoppas få se kanaliserade och så småningom realiserade. I gamla dagar hade vi en ståndsriksdag som fram till dess avskaffande 1866 bestod av adel, präster, borgare och bönder. Någon generation senare representerade de olika partierna i Sveriges riksdag sina naturliga väljargrupper. I vår samtid har partipolitiken alltmera kommit att likna ett smörgåsbord, där väljarna erbjuds allehanda läckerheter i form av vallöften och recept som verkligen kan få snålvattnet att rinna till. Medan politiken tidigare präglades av tydliga ideologiska kännetecken och verkliga diskussioner mellan folk och förtroendekandidater, har dagens televiserade ”valmöten” mera kommit att likna en dragkamp mellan två olika ”regeringsalternativ” där svenska folket utgör hejaklack och det lag vinner som får de högsta hejaropen. Väljaren reduceras till åskådare till en tävling mellan två lag, som duellerar mot varann i rutan och där TV-kommentatorerna för säkerhets skull talar om vem som ”vann” duellen just denna kväll. Opinionssiffror och kvällstidningsrubriker påverkar valvindens riktning lika mycket som verkliga argument och samhällsanalyser.
Vart tar då våra drömmar och visioner vägen? Vackra tankar om rättvisa och solidaritet. Dragkampen om våra röster gäller mer än hur mycket du och ni och vi och de tjänar på det eller det vallöftet. Ett samhälle består inte enbart av siffror, utan av människor fyllda av skratt och gråt, längtan, vrede och kärlek.
Själv skulle jag vilja ge ett råd till oss alla: Använd din röst varje dag, inte bara vart fjärde år.

Om mörkret i vit vinter...

2010-01-23T22:27:00.000+01:00

Januari… är en lång månad. I ena änden hänger julen kvar, inte till påska men tills granen har släppt sitt sista barr. Så det där lite högtidliga runt nyåret, innan vardagen och almanackan hinner ikapp.

I detta tysta vita landskap lever vi en tid. Lådbilsrallyt weekendringlar mot norr och söder, ett tusental jägare drar ut i skogen för att jaga gråben, en kråka kavar iväg med skymningen i släptåg. Så plötsligt brister jordskorpan, inte här men där, långt borta i karibiska vatten: Haiti. Förödelsen är total, fattigdomen redan förut katastrofal och nu – vad skall man kalla detta?
Allt fortsätter och ingenting blir som förut. Vintern, snön, spåren i snön, djuren som gjorde spåren. Tystnaden, gryningens gråa kornighet, nya väderleksrapporter. Kaffebryggaren, tidningen och katten som vill ut. Ur TV:n väller bilderna från katastrofen, bilderna är verkliga men vi befinner oss i en overklig vit tystnad: vad kan vi göra?

Det händer åter och återigen, det obegripliga. Krig och katastrofer. För ett år sedan handlade det om Gaza. Nu Haiti. Men det är inga svarta hål i världsrymden det handlar om. Det är visserligen svarta hål som uppstår, men de är fyllda av människor. En del är redan döda, andra skadade och många trots allt vid liv.
Vi kan stödja Rädda Barnen, Röda Korset, Läkare utan gränser och andra organisationer som samlar in pengar till de nödlidande. Hjälpen kommer att behövas också när TV-kamerorna har lämnat Haiti för andra katastrofer.
Det är möjligt också för oss att göra något, i stort och i smått. Allt, kan vi göra, men inte blunda!

Gott och Nytt och Vitt och Vackert 2010!

2010-01-05T12:47:00.000+01:00

ETT NYTT ÅR

Ett nytt år kommer sällan ensamt,
i släptåg hänger alla de föregående
dagarna, som snäckor trädda
på ett snöre av vind, fyllda av
bortglömda sjömansvisor

Ett nytt år är datumstämplat och försett
med årsringens sigill; efter några månader
kan man köpa det nyss nya årets almanacka
till halva priset

Ett nytt år förser oss med ögonbindel
för att vi skall försonas med gnistregnet
från nyårsraketerna som försöker överträffa Karlavagnen,
medan champagneklirret alltmer låter som någons hemväg över nattgammal is

Ett nytt år gör oss till vuxna på nytt,
precis som julen nyss gjorde oss till barn
– på nytt. (Skillnaden är att barnen ser sin längtan
tillfälligt gå i uppfyllelse medan
vi vuxna ser till att de levande
ljusen inte brinner ända ner)

Ett nytt år får oss att hoppas att det
som vi inte vill skall hända, inte skall hända,
att det nya årets morgnar skall vara lika skinande nya
som oliverna innan de landat
i Quattro Stagioni-ugnen

Ett nytt år som vi redan vet en hel del om,
som att oförmodade leenden kommer att dyka upp
i gatuvimlet, att idiotiska omkörningar kommer att äga rum,
att vårdagjämningen, att den blomstertid,
att strax åter dags för dubbdäcken

Ett nytt år att stiga in i, för att där mötas
av den alltid lika aktuella frågan:
Vad är det som hindrar dig från att bli lycklig?

Bengt Berg

Ser du stjärnan?

2009-12-24T09:40:00.008+01:00

Jag blir uppringd av en äldre kvinna från södra Värmland. Hon har några frågor och mot slutet av samtalet vill hon tacka. Och jag får en tidig och helt underbar julklapp. Så här säger hon:
– Om du går ut och ställer dig ikväll, nu när det blivit kallt och klart, så skall du titta över din högra axel, upp mot himlavalvet och du skall se en vacker stjärna som blinkar – den får du!

Trots att det är så dunkelt upplyst, att det stiger en frän lukt av åsnepiss och sur ull, att vi befinner oss bortom det ombonade och välbärgade så är detta ett av vår kulturs mest besökta rum, tack vare att det ligger en liten pöjkonge där på halmmadrassen. Under stjärnan över Judéen:
De feck gå milvis på kejsorns order
Igenom ökner fra sta å gårder
Å väl i Betlehem fanns inget rum
Så står dä skrev i vanjelium

Men i ett stall kunn de få e vrå
Ilag mä åsna på halm å strå
Å Josef knyter fôll grimskaftslänken
Men längter hem å te hövelbänken

Sen sker fôll detta, all vala vet
Sôm ä å blir uttå evihet
Å hôlls en tänker, å hôlls en grunner
Ett nyfött barn ä fôll än ett unner

Å vettskrämd herder frå jal kom kutnes
Å vismän stog över pôjken lutnes
Å natta blknen i stjärnas ljus
– en kong va född utti Davids hus

Lukasevangeliet, här i Gunnar Ehnes tolkning…

Det som hände sig vid den tiden, händer varje år. Utan att vi kanske tänker så mycket på det, när vi sätter upp våra mer eller mindre tillknycklade adventsstjärnor i fönstret. Ett ljus i mörkret. Tänd ett ljus och låt den skina…

Jag sitter i bilen och styr genom mörkret mellan älgstängslen, radion är påslagen och rösten som tillhör en kvinnlig astronom berättar vad världsrymdens stjärnor betyder – hur allting ingår i ett enormt, oöverskådligt kretslopp. All jordisk energi, nästan alla grundämnen som är tyngre än väte och helium, är skapade i stjärnors centrum. Vi drivs med stjärnkraft helt enkelt!
Snöns stjärna är föremål för pilgrimsvandringar på flera tusen meters höjd i Anderna, när bönderna från Cusco och andra inka-ättlingar vandrar uppför glaciären i gryningen. De bär på drömmen om att det omöjliga ska bli möjligt, och de vet att himmel och jord hör samman.

Så är det åter dags för Karl Bertil Jonssons glöggnöjda pappa att ställa sig på stolen för att placera den glittrande stjärnan i granens topp samtidigt som Viktor Rydbergs tomte
Står där så grå vid ladgårdsdörr,  
grå mot den vita driva,  
tittar, som många vintrar förr,
 upp emot månens skiva,
 tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,  
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

GOD JULGRÖT!

Storytelling

2009-12-08T21:50:00.004+01:00

Det finns ett arv att förvalta, berättandets. Ikväll fick vi lyssna till Amanda Ooms som berättade, läste, visade målningar och skapade en stark närvaro runt sin gröna fåtölj för oss i hörsalen på nyfina biblioteket i Sunne. Sara Broos, Broby Grafiska, är en av de drivande bakom storytellingen.

Lettiska ambassaden

2009-11-30T22:21:00.004+01:00

Juris Kronbergs, brobyggaren över Östersjön och introduktören i bägge riktningarna mellan Sverige och Lettland berättar om böcker som hittat vägen över vattnet, bland annat Knuts Skujenieks dikter i boken Som ekens rot till vatten. Skalden Tobias Berggren läser två opublicerade dikter från Venspils och Lettland.

Hockeyn ger utdelning...

2009-11-16T16:55:00.000+01:00

... och Sunne slår Tranås med 9 - 3.

En hösttur till böckernas Stockholm

2009-11-12T19:58:00.006+01:00

Måste upp före ottan, innan jag vaknat, innan tidningarna klämts ner i lådan. Före ljuset och före kaffet, men både är på gång. Så rullar rälsbussen ut från Torsby C, halvfullt och först i Sunne blir det fullsatt, mest ungdomar. Utmed Fryken, snart Karlstad och påtår på stationen. Så långtåg mot Stockholm och några inplanerade möten, det första i biblioteksgruppen, författarförbundets. Vi försöker värna om de fyrtorn för bildning och kultur som biblioteken fortfarande utgör, även om risken för nedsläckning här och var föreligger. Stefan de Vylder, nationalekonomen, pratar begripligt om den ekonomiska overkligheten i världen. Sedan Inga Lundén, från Stadsbiblioteket, om visioner och idéer inför sam- och framtiden. Inspirerande och konstruktivt, känns det.

Det finns sådana finna bokbutiker i Stockholm. Till dem hör inte längre Akademibokhandeln, vars sortiment rensats ut i den enkelspåriga lönsamhetens namn. Men inne i Söderbokhandelns lätt otidsenliga och långsträckta lokal är mångfalden rådande och synlig, till förströdd jazzmusik ur någon högtalare högt däruppe. Innehavaren Bo Greider är också uppflugen i en stege, men kommer ner och vi får oss en pratstund om bokens väg på hälleberget.
En annan oas ligger vid Mariatorget, St Pauls Bok & Papper, där Anneli Ljung Nordenskiöld och hennes vänner och supporters finns i ett skapligt kaos av poesi, kalendrar, thailändskt konsthantverk och förstås specialiteten: en hörbar, där man kan njuta av inspelad poesi. Läget är bästa tänkbara, skyltningen oftast mycket ambitiös och fantasifull.

En tredje utpost, Stockholms mest välsorterade, är förstås Hedengrens vid Stureplan. Här finns allt, svenskt och utrikiskt, skönlitteratur, poesi, konst, fackböcker, allt... Inte långt därifrån, nere i Östermalmtorgs T-banestation, finns en oväntad bokhylla, som man kan stiga in i, ett slags filial och ett andningsrum för stressade storstadsmänniskor. Temat för dagen är New York, man kan låna en T-påse, fylld av NY-läsning.

Så har vi förstås det vackra Stockholms Stadsbibliotek med annexet Internationella Biblioteket. Dit kan man förstås vandra genom ett höstligt Stockholm, söka efter det man inte visste att man behövde, kanske finna det eller nånting annat. Låt boken lysa genom hösten!

Himmel över Helsingfors...

2009-10-28T17:10:00.003+01:00

...och bokmässan ute i Böle, ett konferenscentrum dit man lämpligen kommer med gröngul spårvagn n:o 7, åtminstone om man bor på det 50-talsaktiga oensionatet på Snellmansgatan, alldeles nära domkyrkan, Senatstorget och Alexander II:s staty, där självmordkandidaterna i Paasilinnas Kollektivt självmord samlas för vidare färd norröver… Jo, så är det.
Vi, Heidruns och andra förlag – från Bonniers till de något mindre förlagen – finns samlade i ett ljusupplyst torg döpt till SVERIGE/RUOTSI, i anledning av märkesåret. Lyssnade på roliga och inspirerande författare för mindre och större människor: Gunna Grähs, som skrivit ett slags kollektivroman för små barn och miljön är för ovanlighetens skull förorten. Och Ulf Stark, den fine berättaren, som undrade vart kulturministern höll hus (hon svepte snabbt genom montern utan att notera vare sig eller), men Stark menar att inte minst politiker har mycket att lära av barnen, deras fantasi och glädje till exempel: kanske skulle politiken kunna bli lite roligare med denna inspiration?
Heidruns bidrag till scenprogrammet denna första dag var att berätta om Åsa och Håkan Wettres bok Det Blå, och jag läste ur min nya diktsamling De gröna skuggornas sjö.

Kul att träffa gamla bekanta som den gode Anders Eriksson, kulturens ansvarsman i Helsingfors – och Fagerås, sommartid. Liksom många andra finska och finlandssvenska vänner och kollegor på Bokmässan i Helsingfors förlöpte utan större dramatik, allt är mindre och lugnare än i Göteborg, fast det finska språket dominerar, vilket ju är helt på sin plats. Själv deltog jag i en poesikarusell på Tottiscenen, vars namn är lånat från en av Edtih Södergrans katter. Träffar också förlagskollegor från den finländska provinsen, som det österbottniska förlaget Scriptum och PQR från Åland. Vi kommer att satsa på en del samarbete framöver. Agneta Pleijel berättar om sina romaner och PO Enquist och Märta Tikkanen språkar på samma scen. Kvällen samlar två hundra personer på Svenska Ambassaden på Norra Esplanaden nere vid Salutorget, med utsikt mot Sveaborg.
Så den tredje dagen, lördag och nu börjar folket flöda till. Intresset är verkligen stort, men jag förundras över de höga (finska) bokpriserna.
En lustig programövergång blev det i svenska montern när jag berättade om Österboms öden och äventyr utmed slingrande utterbyvägarna och följdes av Ingmar Simonsson som skrivit en bok om Fenrik Stål sägner – Österbom och Fänrik Stål, det är sådant man kallar ett möte! Senare på dagen kör Krister Gidlund en liten poesishow och läser ur spridda delar av Heidruns utgivning.
Det som slår en är att det är de mindre förlagen som livliggör Sverige-montern med sin personliga närvaro. Bonniers hylla, liksom Norstedts och andra lite större förlag, är obemannad, böckerna ligger tysta och övergivna på hyllorna.
Denna monter – Märkesåret 2009 – skulle manifestera mångfalden och brokigheten i den svenska samtidslitteraturen. Vilket skulle bevisas?

Dagens tema: älg.

2009-10-18T13:51:00.002+02:00

Vid bönhuset står en husvagn och utanför den står en man, som ser nöjd och lite trött ut.
– Hur har det gått? Jag chansar på att han är jägare. Det har väl varit
kanonväder, fortsätter jag.
– Inte i fredags, men annars, kanon. Vi sköt tre stora tjurar första dagen. Så fint kött som vi får nu tror jag aldrig att vi fått. Nu har vi bara två kalvar kvar och dom spar vi till dubbelhelgen...
– Vad bra, säger jag, ha det!

Jag fortsätter min vandring och på stigen ner mot badstranden, sedan jag korsat 45:an, upptäcker jag dem en bit fram, ko med fjolårskalv. De står där mitt i hösten, ser åt mitt håll, orörliga.
Börjar fundera på om jag befinner mig inom jaktområdet. Känner en plötslig lojalitet med de två kreaturen där framme. Så vänder jag och tar stigen tillbaka, också de ruggar iväg åt motsatt håll. Jag tvärar över ett gärde, lyssnar efter smällen.

Uppe vid byvägen står det ett par gubbar och ackorderar intill en mur av ännu inte pålastade ensilagebalar.
– Det är uppror i byn, säger Nisse. Styrelsen har avbrutit jakten.
– Varför då?
– Ja, den som det visste... Jaktlaget hade licens på 10 plus 10 och nu sätter styrelsen stopp efter 3 plus 3! Det är obegripligt. Och de är så förbannade i jaktlaget. Det finns ju fyrtio älgar i Fensbol.
– Ja, MINST, säger den andre, han med traktorn.
Därför ingen smäll, alltså, tänker jag:
– Ha det!

Poesihöst I

2009-10-07T17:42:00.003+02:00

I Ånge finns torg och tomrum och butiksfönster som och lokalredaktioner som och fint bibliotek och en alldeles för ödslig järnvägsstation med tanke på knutpunktsstatusen... Och ikväll poesi på bibblan – som dubbar för en sparkstöttingresenär på blankis! Qui vivra, verra... Hotellet heter Mittlandia, ligger som en fond bakom COOP. Men här bor och verkar den fine barn- och ungdomsboksförfattaren, biblioteksvärnaren mm, Bengt Ingelstam. Sverige är mycket och många, ibland knyter avstånden oss samman. Vem sjunger en sång för Ånge?

Bokmässan i Göteborg III

2009-10-03T12:32:00.004+02:00

Den som kastar en äppelskrutt över Anderna får önska sig nånting, det gjorde jag och så kom hon:

Isabel Allende och det blev fest i byn... Korridoren fylldes, festklädda människor dansade och glädjen spred sig som en latinsk energi. Och vid sidan om det värmländska kvarteret ligger den vidsträckta spanska montern, där böckerna står i tyst givakt i hyllorna och det för övrigt inte händer så mycket...

Bokmässan i Göteborg II

2009-10-02T20:44:00.003+02:00

Och här är vad som blev kvar av Heidruns Förlag när bokmässan stängde och monter C03:40 försvann...

Bokmässan i Göteborg I

2009-09-30T22:16:00.001+02:00

Dagens fråga: vad föreställer bilden?

Och rätt som det regnar kommer det en skur…

2009-09-16T07:51:00.000+02:00

När nu rönndruvan glöder och de festglada sidensvansarna är på ingång kan sommaren sammanfattas i fyra bokstäver: r e g n. Vilken tur det ändå är, att man inte i förväg vet hur sommarvädret kommer att gestalta sig! Efter värmeböljan i juni/juli-skarven har vi fått uppleva en fenomenal provkarta på olika regn, när lågtrycken har trängt ut varann över vårt allt blötare Sommarvärmland. En tillbakablick …

De kommer glidande våra vänner molnen
på låg höjd över våra hustak, kanske
lägger de sig lättjefullt tillrätta
fyller oss med lätt vånda,
vet så väl som något
vad ett paraply förmår
När som helst kan regnets regel
dras åt sidan och molnet tömmer sin last
rakt ner över det rangliga långbordet
med omaka porslin och ännu inte framställt kallskuret,
men salladen och de snittade tomaterna får sig en sköljning
Vi kallar detta svensk sommar, så typiskt!
säger vi med både mun och blick
när vi står där på verandan och ser
pappersdukens nyss vitblanka yta
skrumpna av vätan
Bara barnen, i färggranna gummistövlar,
vet hur man deltar i väderleken,
de stampar och skvätter, de skrattar
så de kiknar, men en vacker dag
kommer också de att stå där
med händerna i sidorna och stöna:
Så typiskt, svensk sommar!

+

För många år sedan, drygt 20, gjorde jag en liten poetisk bok tillsammans med Lars Lerin, vars tuschlaveringar i ett enkelt asiatiskt uttryck ackompanjerade den tunna texten: Regnskrift. Texterna hade molnen, dropparna och en och annan skur som tema, kunde liknas vid olika temperament i livet och tillvaron. Sinnestillstånd, stämningslägen.
Allt med örat mot naturen, jorden, landsbygdslivet, som i en av dikterna:

tung fotboll i skymningen
mjärdens duns i vattnet
under insjöytan
dit inga skurar når

ett ynka regn, stort nog
att rymmas på klädstreckets kalsongrad

Regn och poesi, visst hör de ihop. Långt senare deltar jag i en internationell poesifestival i Medellín, Colombia. Alla läser på sitt modersmål, och dikterna tolkas sedan på spanska för den tusenhövdade publiken. Där, i dessa dikter som strömmar ut från scenen, är det ett mycket frekvent ord som återkommer på nytt och på nytt: lluvia, som betyder regn. Ett stilla, poetiskt regn av ord rakt ut i den ljumma latinamerikanska kvällen.

+

Men tillbaka till vår egen paraplysommar, som nu glider över i höst. Det känns inte helt fel. Så låt oss hoppas på soliga september, källklara oktober och med tillförsikt invänta novembers första frost på vindrutan en tidig morgon!

Bengt Berg

Syksy | Höst

2009-09-14T12:03:00.001+02:00

Allt är sig likt, förväntningarna före och virvelvinden, benrangel
och spunnet socker, halvtomt i kålsoppetältet och kö framför kebaben,
sikherna med sina syntetgalgar och svarta turbaner, idrottsföreningarnas
armkrokstombolor, barnvagnarna som kryssas fram och den där
knepiga känslan av att här kommer jag!
Efter Oxhälja kommer Torsby-Mârten, sedan Årjäng?
Än har inte Helppo-Heikki packat ihop för helgen.
Karusellerna drivs av musiken, som popcorn av hetta.

En fanfar och löven börjar falla. Det har pågått länge,
har liksom legat på tungan, som en nödvändighet,
en lätt suck och sen: Ja, nu är det höst.

Så sant som det är sagt och löven som föll kunde inte ha gjort det bättre:
höst. Det är bara att öppna sina sinnen, ta in den underbara doften av
förmultning och dunkel glömska. Och det obegripliga ljus
som rudbeckiorna fyrar av från kompostens allra högsta topp
strax innan skymningen: vi finns,
mörkret är inte förgäves!

De gröna skuggornas sjö

2009-09-03T16:51:00.003+02:00

Bokmässan i Göteborg rycker allt närmare, om tre veckor smäller det. Samma spänning varje år för att se om böckerna hinner ut ur tryckpressarna och över hav och land för att nå fram i rättan tid...
De gröna skuggornas sjö ligger mitt i Hanoi, där också ena benet vilar i denna nya diktsamling. Det andra är förankrat i norra Värmland, sommarlandskapet. Plus en del ströverier däremellan.
Ett smakprov:

Nu blommar kabbelekan, björklöven
slår ut, eken vägrar. Spoven punktlig denna
nystuvade förmiddag. Sedan är det dags
för refrängen, börja om från början,
börja om på nytt.

Ännu ett par bilder från Honduras...

2009-09-02T17:10:00.004+02:00

Mitt i augusti

2009-08-15T07:52:00.000+02:00

... och det sista glöder i rallarrosens topp.
Så är ännu en sommar snart till ända
och svalorna samlas för avfärd.
Vackert är sensommarljuset,
sval är kvällen,
med dimma dukas en ny dag fram.

tisdagkväll i stockholm,

2009-08-11T20:03:00.002+02:00

och regnblanka gator, vandrade från Mariatorget till Tjärhovsgatan, blev sköljd av augustiskuren. Regnet följde med hit från Värmland, tydligtvis för där skiner nu solen. Sista sommarkvällen i trädgården överstånden (utan regn), nu återstår ordinarie öppettider till och med 30 augusti.

Gräsmoln

2009-08-05T20:25:00.000+02:00

I början av augusti och...

2009-08-04T07:48:00.001+02:00

det är händelsefulla dagar, i förgår läste jag dikter på ett sidenblankt vatten ombord på M/S Dalsland och sju timmar senare drar vi igång femte sommarkvällen i trädgården med Taube och värmländska folkvisor, med Claes Andersson och sol och 100 pers och igår kväll var det bröllop i Alma Löv-ladan när Margot W vigde Lars L och hans Manoel i vacker augustikväll... Snart måste jag lägga in rycket på mina dikter, men jag tror det ska gå ihop. Hoppas att ni alla har det bra mellan skurarna. Nästa söndag är sjätte och sista – om ni kommer är ni varmt välkomna!

Världen kommer till Heidruns...

2009-07-31T07:09:00.002+02:00

I hällande regn kom en buss med studenter från olika länder i Europa och USA för att göra ett stopp i en värmländsk kultursafari. Det är unga, alerta människor som läser sommarsvenska på Malungs folkhögskola, med litterär inriktning. Det känns som en frisk fläkt när man får läsa dikter för unga, lyssnande öron och dessutom få ens egna dikter upplästa på t.ex. lettiska och slovakiska!
Annars håller sommaren på att inte bara regna bort och sjunka undan, renfanan har tagit över stafettpinnen från rallarrosen, döttrar och barnbarn skall vinkas av vid järnvägsstationen i Torsby och i morgon bär det av till Håverud för Bokdagar i Dalsland, ett litteraturkalas av grandiosa mått.
På Heidruns fortsätter vi oförtrutet att hålla liv i såväl sommaren som böckerna. Gurli finns i bokavdelningen med lästips för både olästa och lästa böcker, konstutställningen kan beskådas ännu en hel månad och... ja, välkommen!

Fjärde sommarkvällen i Heidruns trädgård...

2009-07-29T11:46:00.004+02:00

Den fjärde sommarkvällen i Heidruns trädgård blev rent magisk. Inne i den gröna oasen hade så många människor samlats och molnen höll tätt! Första halvlek drogs igång av Leif Hultin/Birger Sjöberg. West of Eden gav oss irländska visor, egna och andras. Poesi lästes av Gunilla Witt och Sven Smedberg. Men den stora anledningen till nytt publikrekord var förstås Theresa Andersson som bjöd på ett så vidunderligt program, med en enastående närvaro och publikkontakt.
Hänförda blev vi och tacksamma över detta möte mellan kulturen-naturen-människorna…

Heidrun hälsar på hos Heidruns...

2009-07-24T07:38:00.006+02:00

Ibland får man finfrämmande. Någon som cyklat från Nya Zeeland eller en barnfamilj från Mellerud. Igår kom en vidunderlig farkost, husvagnen airbrushad med flygande hundar mot afrikansk solnedgång och ett muntert, skinnklätt par i övremedelåldern. Efter deras välförtjänta kaffepaus får vi en liten pratstund. Damen i fråga visar sig heta Heidrun, men om sin mytlogiska bakgrund och sin namne, geten på Valhalls tak, hade hon ingen aning. Glad blev hon och vinkade muntert när ekipaget styrde söderut länmgs den gamla landsvägen mot Utterbyn och övriga världen. God tur, önskar vi...

en molndikt

2009-07-21T09:21:00.002+02:00

svensk sommar

de kommer glidande våra vänner molnen
på låg höjd över våra hustak, kanske
lägger de sig lättjefullt tillrätta
fyller oss med lätt vånda,
vet så väl som något
vad ett paraply förmår
när som helst kan regnets regel
dras åt sidan och molnet tömmer sin last
rakt ner över det rangliga långbordet
med omaka porslin och ännu inte framställt kallskuret,
men salladen och de snittade tomaterna får sig en sköljning
vi kallar detta svensk sommar, så typiskt!
säger vi med både mun och blick
när vi står där på verandan och ser
pappersdukens nyss vitblanka yta
skrumpna av vätan
bara barnen, i färggranna gummistövlar,
vet hur man deltar i väderleken,
de stampar och skvätter, de skrattar
så de kiknar, men en vacker dag
kommer också de att stå där
med händerna i sidorna och stöna:
Så typiskt, svensk sommar!

(21/7 2009)

HEIJASTUKSIA...

2009-07-16T10:02:00.010+02:00

... betyder å t e r s e e n d e och är det samlande namnet på en spännande, omfångsrik, varierad och mycket vacker konstutställning som i sommar visas på Bryggeriet (fd) i Nora. Det handlar om konst från finnbygder i Sverige och svenskbygder i Finland, allt inom kulturprojektet NORDIC DELIGHTs ramar.
Våning för våning i den gamla och vackra fabriksbyggnaden är laddad med konstnärliga arbeten i olika tekniker. Själva miljön blir en självklar del av upplevelsen. Man stannar till, tanken bär iväg, man fylls av undran och förundran.
Lena Hellström och Sune Högberg har fungerat som inspirerade och inspirerande sammanhållare av arbetet, ända fram till Sunes plötsliga bortgång i påskhelgen. Hans sista keramikfat finns med i utställningen, märkligt fyllda av en sorts bristning av den tunna strängen mellan liv och död. Som besökare kännr man en stor tacksamhet över den kraft och enrergi som här lagts ned och som resulterat i detta fina heijastuksia/återseende.

Tillsammans med viskonstnären Benny Granberg hade jag förmånen att få ge en solbenådad publik ett dikt/visprogram "Fensbol–Finland ToR" samma dag (15/7) som jag besökte utställningen i Bryggeriet.

Andra söndagen i trädgården...

2009-07-14T10:45:00.011+02:00

Det händer mycket på en och samma gång i Heidruns gröna oas. Molnen skingras när Cookies n´Beans kliver upp på scenen. Innan dess har den talrika publiken fått njuta av såväl Bellman som Bo Anderssons dikter. Och Kenneth Thorstensson från anrika Arvika Gammeldans Orkester sjöng så vackert tillsammans med sin Anna, att intet öra syntes torrt... Barn satt på trappan och läste böcker, kaffebryggaren på högtryck, ja, alla lycktes trivas.

Kulturhuset i Paris, det svenska

2009-07-13T08:34:00.001+02:00

Stäng inte!

Paris är och har varit en självklar destination för alla kulturintresserade svenskar och väl där tar man sig en spatsertur genom de trivsamma Marais-kvarteren, kanske till Picassos eget museum där det längst inne i salarna står en vacker get, inte alldeles olik den Heidrun som stod på taket till Valhall och åt av världsträdet Yggdrasils frodiga grönska. Men i dessa kvarter ligger också det SVENSKA KULTURHUSET (Institut Suédois), som en gång i tiden införskaffades av Gunnar Sträng, salig i åminnelse. Nu hotas detta Sveriges enda kulturhus utomlands av skrotning! Vad tänker regeringen (i så fall) på? Kulturskymning i globaliseringens och den europeiska gemenskapens namn?

Genom detta svenska kulturhus mitt i den brusande franska huvudstaden möter varje år över 100.000 parisare svensk konst, musik, teater, design, film, foto, forskning mm. Svenskkurser ges på kvällarna. Svenska företag presenterar sig och arrangerar möten i de vackra salarna. Där finns ett tiotal gästbostäder för svenska forskare och konstnärer. Caféet på den vackra gården är ett av de populäraste för söndagsflanerande franska familjer.

Nu övervägs alltså stängning - trots att CCS (Centre Culturel Suédois), med en struntbudget, har en omätbar betydelse för svensk-franskt kulturellt och vetenskapligt utbyte och för en långsiktig förståelse och sympati mellan länderna.

UD, vakna! Det duger inte bara med svenska krusbär!

Österbomdagen 11 juli 2009

2009-07-12T09:33:00.010+02:00

Under regntunga skyar strömmade folk till och inte kunde vi ana att Helmer Österbom, det cyklande originalet från Utterbyn, skulle ha så många oinskrivna medlemmar i sin fanclub. Han lämnade trots allt det jordiska för drygt 20 år sedan, men de flesta från trakten har minnen och anekdoter att berätta om Helmer. Inte minst hans närmaste vän, Håkan Larsson, som genomförde en "Österbom-show" tillsammans med en säck välgrodda sättpotäter.
Anledningen till dagen var att barnboken ÖSTERBOMS ÖDEN OCH ÄVENTYR just kommit från trycket. Annelie Finne, Torsbybördig bildpedagog och konstnär (numera bosatt i Falun) och Bengt Berg som svarar för bokens text berättade om bakgrunden och det åttaåriga arbetet med denna bok som fick en rykande åtgång denna släppfestdag.
(Fotograf: Gurli Grönqvist)

Österboms öden och äventyr

Detta är ett slags äreminne om ett original som många människor i Torsby-trakten ännu minns och kan berätta märkliga historier om. Den där märklige mannen som åker omkring på sin svarta cykel längs slingrande vägar i norra Värmland. Och som samlar på saker, på stort och på smått… Han hette Helmer Österbom och kom från Utterbyn i norra Värmland.
Detta är första boken om denna lite ovanliga människa, som lever sitt eget liv på sitt eget sätt.

Annelie Finne, som gjort bokens bilder, är ursprungligen från denna trakt, men lever och arbetar som bildpedagog och konstnär i Falun.
Bengt Berg bor i Fensbol, har gett ut ett flertal diktsamlingar och andra böcker. Han brukar dessutom cykla genom samma byar och förbi samma sjöar som Österbom. Kanske lyssnar de på samma fågelsång?

Bilder från Honduras

2009-07-07T12:44:00.004+02:00

Från en poetkollega i Honduras kom ett knippe bilder, tagna i söndags, då Tegucigalpas gator och torg fylldes av människor som ville visa sitt stöd för demokratin och landets folkvalde president Manuel Zelaya. Som så vanligt i Latinamerika är det på gatan som maktmätningen pågår. Läget verkar vara ovisst och risken för polarisering mellan olika läger är överhängande. Men som vanligt utbryter också en krativitet i all villrådighet och gränserna mellan manifestation, gatuteater och karneval suddas ut.
Låt oss hoppas att det lilla landet på navelsträngen mellan de amerikanska kontinenterna inte drabbas av inbördeskrig.

Första sommarkvällen i Heidruns trädgård...

2009-07-06T14:37:00.008+02:00

... under regntunga skyar och några rejäla skurar redan tömda över grönskan.

"Alltid på en söndag kl 17", lyder vår maning och folk kommer från när och fjärran: Från Paris ett par, från Västergötland två andra, från Norge förstås, ja, dessa sommarkvällar i Heidruns trädgård har blivit ett måste för många av våra vänner, nya som gamla.
Gurli Grönqvist, som vanligtvis förestår Heidruns bokhandel, är även utrustad med händig kamera och t.v. kan ni ana stämningen i trädgården. Runt hundra i publiken och ett 15-tal medverkande på scenen, plus Heidruns praktiskt arbetande vänner i för dagen splitter nya gröna kepsar.
Publiken bjöds på allt från Ernst Rolf-presentation av Leif Hultin, via visor, krönikor av Håkan Jäder till en konsert med môra-Per från Arvika, ett kärkommet återbesök i vår hage. Dessutom berättade Maria Elander om den egensinniga flickan Vilda, huvudpersonen i hennes första barnbok: Flickan som inte ville klippa sig. Ja, det blev trots vädret en riktigt fin afton – och intet öra syntes torrt...

Geta Poesi och Visa

2009-07-04T09:41:00.004+02:00

ägde rum på norra Åland i stekande sol och god stämning 26-28 juni 2009.
Bilden här intill visar en stämning från Emil Jensens enmansshow "Mellansnack! Allt! Rubbet!" i den vackert installerade scenen i Norsträsk, Östergeta. Sedan följda soldränkta sagar och på en arena döpt till Trollens fotbollsplan (på Getabergens heta miljardgamla klippor läste jag själv några vinterdikter (i ca + 35°) tillsammans med festivalens prima motora poeten Katarina Gäddnäs och Helsingforspoeten Birgitta Boucht, musikaliskt understödd av Kjell Frisk.
Lucas Stark & Bruksorkestern gav ett fullödigt program med skillingstryck och sjömansvisor vid Sjöbodarna på Isaksö.
På söndagen avslutade Sanna Tahvanainen/dikt och Johanna Grüssner/sång på Eneby kafé, Långö.
Åland är ju svenskare än vilken annan svensk kommun som helst och fyllt av både sjöfartshistoria och skepparhistorier. En av öns traditionsbärande är Karl-Erik Bergman som vi också hade glädjen att träffa.
Och mycket därtill...

Midsommar

2009-06-20T10:20:00.003+02:00

Alla dessa regnskurar som vi inte väntat på,
och alla dessa regnskurar som vi lyssnat till
under doftande masurbjörk; all denna längtan
efter ljussmedens egen natt, som förmår sätta
7 och 70 vaggor igång.

I vår vilsenhet drar vi runt och letar väderstreck,
följer de ringlande barrmjuka stigarna, korsar
de källklara bäckarna, går allt djupare in i den nordiska
sommaren där det inte finns någon återvändo:
hit men inte längre!

Invigning av sommaren

2009-06-16T08:47:00.004+02:00

Nu har sommaren kommit till Heidruns Bok & Bildcafé, den 19:e i ordningen. Vi invigde i lördags (13/6) den dubbelutställning som vi döpt till "ÖST MÖTER VÄST" med konstnärer från Finland: Elina Sorainen, karamik både bruks- och skulpturalt, och Kitty Tennberg, måleri. Från svenska västkusten kommer Nina Bondeson, Britt-Marie Jern och Jim Berggren – med måleri, broderi, bok- och annan konst. Nu har tangons lockande toner farit iväg mot öster, men kvar finns en myckenhet av spännande konst. Hela tillställningen invigdes av ambassadör Anja-Riitta Ketokoski-Rexed. På öppningnen höll även Nina Bondeson ett tal (bilden är också hennes), vilket vi gärna vill dela med oss av:

När Heidruns Bok- och bildcafé den 13 juni öppnade för sommaren:
Heidruns är en mötesplats, ett handlingsutrymme.

I de här rummen vissas ting som bär på berättelser. Som skapar mening genom en ordlös kommunikation. Föremålen, bilderna – men också böckernas skrivna gestaltningar ingår i den ordlösa kommunikationen. När jag säger ordlös så menar jag att den kan söka sig fram mellan raderna, vid sidan av det som redan är uttolkat och bestämt, formulerat i orden och sorterat i bestämda kategorier.

Genom att tillverka och bearbeta ting på olika sätt kan vi således förmå dem att visa fram mänskliga erfarenheter och insikter. Förmå dem att vara farkoster för det subjektiva och allmängiltiga samtidigt. I denna samtidighet pågår konsten. Den pågår inom räckhåll för våra mellanmänskliga kontakter. Den pågår i behovet av våra mellanmänskliga kontakter. På så sätt kan man säga att konsten är ett evigt värde.
Där människor finns och reflekterar över meningen med livet, där pågår konst.
”Alla människor är intellektuella och filosofer, fast man intalat dem att de inte är det.” Det står att läsa i boken ”Stad i ljus. Antonio Gramscis slutsatser.”
(Anders Ehnmark, Norstedts Förlag, 2005)

Alla deltar vi i sökandet efter mening.
”Vår kunskap är ett flätverk av gissningar och förslag”, sa Xenofanes för flera tusen år sedan. Vi ingår med honom i en kunskapstradition som alltjämt flätar och föreslår och konsten erbjuder sig själv som ett existentiellt verktyg i ett vidsträckt och mångskiftande kunskapsområde. Om vi ger den handlingsutrymme. Heidruns Bok- och bildcafé är ett sådant handlingsutrymme. En mötesplats. För kommunikationen mellan ting och människor. Mellan tanke och handling. Således en omistlig plats i ett samhälle som vill vara ett samhälle för människorna.

Jag är så glad över att få vara en mötesdeltagare i det här handlingsutrymmet sommaren 2009!

Nina Bondeson

Alma Löv mitt i grönskan

2009-06-11T09:04:00.006+02:00

Det är och finns och överallt: konst konst konst och däremellan natur natur natur; efter en stunds vandring mellan paviljonger och installationer, över den vackra ladans vackra skuggspel på golvet, längs igenvuxna stigar och över grönklädda fält glider det ena över i det tredje, ens blick blir inställd på ett slags upplevelsenivå där man tolkar och tar in...det är alltså sommarutställninge på ALma Löv Museum i Östra Ämtervik jag talar om och som varmt och grönt kan rekommenderas!

Öppettider: 6 juni - 22 aug dagl. 12.00 - 18.00
VÄRMLAND WOOD FESTIVAL
Stockholm med sitt vatten - Stockholm Vattenfestival. Värmland har skogen som största tillgång. Värmland Wood Festival är första ansatsen till planerad länsomfattande Värmland Wood Festival längre fram.
DEDIKATION SELMA
Med anledning av att det ar 100 år sen Selma Lagerlöf som första kvinna fick Nobelpriset i litteratur.
"Jag har ju en stor begåvning, det är inte värt att krusa med, men min själ är just därför i en ständig hunger och den behöver allt det stränga arbetets spänning för att vara i ro. Om jag inte har arbete så behöver jag kärlek eller stor framgång." * Under Kulturveckan 9-16 aug planeras en alternativ NOBELMIDDAG i Paleis Oranjestraat.