torsdag 24 juli 2014

Gotlandsbilder / augusti


Gotlandsbilder/augusti, 1980

Ett vägkors sent på kvällen
vi är framme och kör in genom en syrenhäck,
in i trädgårdens gröna mörker
Från strålkastarkäglan leder en trappa
upp mot en vitmålad veranda, en dörr
vars vred väntar på handens värme
– ett Magrittehus fyllt av vänners tystnad,
till vänster under taket ett svalbo med skit på cementgolvet:
alltför brända popcorn, tror barnen!

In till tingen och tystnaden – en brant

Trappa upp till täcken, drömmar
En kran som droppar, ljud-
löst

Vaknar mitt i natten, pissträngd
Ute på gräset och syrsornas ihärdiga sprakande,
stjärnstrött himlavalv och en fladdermus som kastar sig
mellan taknocken och syrenbersån (där jag tömmer
min tunga blåsa mot nattsvalt gräs)

Ännu några drömturer kvar till morgon-
ljuset, bilder som flimrar i en inre/bortre rum
– avlägsna som navelsträngar, nära som svetten
inuti barnens knutna händer
                                                 innan morgonljuset

+

Hög blå himmel, håglösa moln
Utefter vägen märker vi de namnlösa blommorna:
först de blå (fast inte blåeld), cikorian
med sina vilseledande kronor – som om växten
saknade centralstyrning vart den är på väg …
Men vi är på väg till havet, genom vindtuktad barrskog,
mot vågors salta smak på våra barns tungor
och en strand av sand och människokroppar,
en låg kustremsa med vindsurfare och nyckelpigor
som landar på rygg i sanden
när man sprätter till dem
efter små bett i solhet hud,
en dag i het augustisol
vid Östersjöns fredliga vatten –

Jag läser i en bok som bländar mina ögon
om andra människor som återvänder från badstränderna
med sveda av lagrad sol i skymningen
Barn som lovats få se TV-underhållningen
när de kommer hem
somnar i baksätet på en miljon herrgårdsvagnar
– sand i håret, det ihärdiga bruset
från vågor i öronen.
De lyssnar inte.

(De kursiverade raderna är ur dikten ”Skuggor” av Denise Levertov 
i Reidar Ekners svenska tolkning  i Känna det okända, en urvalsvolym som kom 1977.)

+

I svalskymningen
sjunker solen
utan kvitter

Handdukar på tork
Cykelkärrornas mummel
bortom syrenhäcken

Förlåt magen!
Saften rinner nedåt,
Sara suckar –

Flickorna kastar överdelen
Männen sänder långa, glada blickar
Pojkarna överger inte sin ängslan,
bevarar stoiskt sin snoppblygsel
– Tänk om, tänk om, tänk om!
Väderkvarnarna längtar
efter en plötslig vind
och gamla vingar

Bilen är ingen trött häst,
behöver ändå vila
i det gröna stallet


+


(Dessa sommardikter från Gotland – ur samlingen Den blå containern, som utkom 1980 –
ingår i den volym med samlade dikter som skall komma ut i höst.)

torsdag 17 juli 2014

Gazas lidande – och vår vanmakt

Den här texten skrev jag 2009, men "sänder den nu i repris" med anledning av de mycket tragiska händelser som utspelar sig runt Gaza och den i kväll meddelade markoffensiven som israeliska regeringen vidtagit och som sägs vara ett svar på palestinsk raketbeskjutning av israeliska byar och städer. Det måste komma till stånd ett eld upphör och en fredlig lösning på denna konflikt!

Här följer texten från 2009:

Det som i dessa dagar pågår i Gaza är bortom allt sans och förnuft. Medan bombkrevaderna sliter människokroppar i stycken och inympar ett nästan genetiskt hat i de överlevande sitter vi på behörigt avstånd och tummar på våra gamla argument om skuld och straff, vem som bär skulden och vem som har rätt att utdela straff. Argumenten lånas ur såväl Bibeln som ur förra seklets historieböcker, men  respekten för ett människoliv väger mycket lätt. Skalan är i dagsläget 1/100, hundra döda palestinier per israel. Vattnet är slut, elektriciteten bruten, en och en halv miljon människor på en tunn landremsa…

            +

På sommaren 1942 påbörjades infångandet och deporteringen av människor från Warszawas judiska getto. Förintelsen hade påbörjats och skräcken spreds sig över Europa. Under den påföljande vintern hade vanmakt gått över i motstånd som organiserades av ZOB, en judisk kamporganisation. De tyska ockupanterna som hade den slutgiltiga lösningen för ögonen torde ha blivit både tagna på sängen och överraskade av den beskjutning, som en illa utrustad partisanstyrka satte igång den 19 april 1943, dagen före Hitlers födelsedag! Det gick förstås åt helvete, efter drygt tre veckor sprängdes synagogan i luften, en nog så tydlig signal på att upproret var kväst. Innan dess hade ockupanterna med eldens hjälp tvingat fram den del av civilbefolkningen som gått under jord.
Ja, vad gör man med sin vanmakt?

            +

Hösten 1990 fick jag själv uppleva det Heliga landet, som jag mindes från Vasseruds folkskola. Tillsammans med ett par kollegor i kulturarbetarbranschen var vi inbjudna av Histadrut, den israeliska fackförening som bildades 1920. Det politiska läget var även då spänt, Kuwaitkriget pågick och av västerländska turister syntes knappt ett spår. Jag minns hur man kunde ströva nästan ensam vid Genesarets sjö. Vi besökte både den moderna staden Tel Aviv och klagomurens och Tempelbergets Jerusalem, vi var i Betlehem och vi träffade många fina människor. Några som arbetade aktivt i fredsrörelsen, en del kulturkollegor förstås och några enstaka palestinier. Och jag minns att jag på marknaden i Jaffa köpte mitt första ”mjällgarage”, en mössa som ursprungligen kom från Buchara i Uzbekistan, hopknåpad med den förfinade petit point-tekniken.
Det hade varit dagar fyllda av möten och upplevelser, dofter från en främmande värld, tankar som strandade i folkskolans gamla planscher med Galiléens berg och olivträdens skugga.
I ytterligare en ny värld, totalt befriad från annat än steril miljö och ofruktbar misstänksamhet, hamnade jag när jag skulle genom tullen vid flygplatsen i Tel Aviv. Orsaken till det lilla korsförhöret kom sig av ett tjogtal duvor i pärlemor, som jag stoppat ner i min väska.
– Vem hade jag träffat? Vad var det för syfte med resan? Plötsligt var jag en presumtiv terrorist, kändes det som. Dessa små, oskyldigt vackra fredsduvor, att de kunde utlösa ett sånt säkerhetsintresse…

+

Och nu bombar israelsikt stridsflyg Gaza-remsan, stridsvagnarna mullrar, människor lemlästas eller dör, hus rasar samman och den israeliske kaptenen Guy Spigelmann påstår: ”Allt vi använder är tillåtet enligt folkrätten”, när han anklagas för fosforbombning.  Som om det vore OK att döda barn, kvinnor, att bomba civila mål och förhindra att de skadade får hjälp!. Men all denna terror och förödelse, detta omänskliga lidande, motiveras enligt den israeliska sidan – och kristdemokraternas Alf Svensson – av de avfyrade Hamas-raketerna mot Ashkelon och andra städer i södra Israel.
USA:s avgående president är den som skulle kunna åstadkomma ett eld upphör  – om han nu önskade något sådant. FN:s säkerhetsråd är lamslaget och bakom ryggen på det palestinska folket pågår nån sorts diplomatisk kohandel mellan USA och Egypten, Saudiarabien och andra ekonomiska intressenter.

+

Häromdagen var vi ett hundratal människor på ett blåsigt torg i Karlstad som ville uttrycka vår medkänsla och solidaritet med det palestinska folket. Men också med det judiska folket, för detta är ett krig som ingen kan vinna. Förintelsen drabbar bägge parter, lika successivt som effektivt. En tvåstatslösning, respekt för FN:s resolutioner , de mänskliga rättigheterna  samt för humanitär rätt är vad som krävs för en möjlig framtid i fred. Vägen dit tycks längre än någonsin, men varje steg i rätt riktning för folken närmare det gemensamma målet.
Stoppa massakern i Gaza! Upphör med raketbeskjutningen mot civila mål i Israel!

Till  sist, några rader av den norske poeten Georg Johannessen, ur dikten ”Partisansång”, till minne av det judiska upproret i Warszawas getto i april 1943. Med nuets fruktansvärda situation kan texten lika gärna handla om Gaza, i januari 2009:
/---/

Det som dånar är kanoner, inte storm
Det som blixtrar är ett folk i uniform
Detta folk är inte folket, men en rest
Det är människor som dödar, inte pest

Denna sång är bara blod och inte bläck
Detta folk är ingen fågel som flyr väck
Detta krig är inget krig som kan ge fred    
Vi har rest oss och kan se, vi slagits ned

            (Sv. tolkn. Bengt Berg)


onsdag 16 juli 2014

Bruk av jord

Det här är första delen av en dikt, Bruk av jord, som jag skrev i slutet av 1970-talet och som ingår i boken Av skog är du kommen. Denna bok skrev jag tillsammans med Per Helge och fotograferna Kay Cuthbert och Staffan Jofjell bidrog med svartvita bilder från lands- och skogsbygderna runt om i Värmland. Jag håller på att ställa samman mitt mångåriga diktskrivande till en bok som beräknas utkomma i tidig höst: Dikter genom 40 år. Men bilderna är nytagna under kvällens promenad i min nuvarande hembygd, Fensbol i norra Värmland.


När klöverstjälken brister
är hässjan torr nog att köras in
Nattdaggen och åskskuren försinkar bara
ett par timmar; jordisk kunskap
är svår att uppbringa i böcker,
tumavtryck med koskit skämmer
uppslagsverken

Hagelskuren fick kornet på knä
som efter älgars nattviste

Efter en slåttersommar
har högaffelns träskaft
och skinnet i handflatan
hunnit bli goda, grova vänner

Arbetet har möjliggjort detta möte




måndag 14 juli 2014

Den här kvällen:



Går ut i duggregnet, behöver inte
anstränga mig för att ge brännässlorna ett handtag
Inte ett ljud, förutom dropparna som faller av egen tyngd
– och utan ansträngning; kejsarkronorna blommar
och guldriset är på väg, som vi alla är på väg
genom natt och morgon, ny dag med rasslande grusgång
och röster som verkar trivas med varann,
ett slags förtrolighet, nästan som en tröst
Det kanske är detta vi kallar sommar,
det är nu den finns runt om oss
och vi vet inte riktigt vart

vi skall ta vägen