lördag 24 november 2012

Vid dagens slut I






Är det inte så att vi bär med oss olika grundackord. Det kan vara stadens ljud och brus som strömmade mot en redan i moderslivet, eller kustlandskapets öppna horisont, många känner igen sig det uppodlade kulturlandskapet- För mig är det skogen som gäller, dit återvänder jag utan annan mening än att vara där. Utan krav, bara uppgå i det doftrike som skogen inbjudertill. Skogen väntar, tålmodig och ibland utmanande.

Skogen är fattigmans päls, sades det förr.
Skogen var ett nödårens skafferi, där man kunde hitta
om inte annat så bark till brödet, man satte ut snaror och grävde fångstgropar,
man plockade bär och örter.
Men skogen har också gett material för husbygge, handaslöjd och bränsle.
Och skogen har genom tiderna varit en viktig arbetsplats
för dem som gjorde jobbet – och en stor inkomstkälla för dem som ägde råvaran.
Skogen är vår gemensamma gröna lunga, ett välbehövligt andningshål
för stressade storstadsmänniskor.
Skogen är också vår nordliga katedral, där finns källan för stillhet och kontemplation.

I varje människa bor en skog, befolkad av liv och röster, av historia
och susande hemligheter. Vi är en skog av skogar, komna av skog, på väg att tids nog förskogas: Av skog är du kommen …

+

Och all denna nytta, denna kunskap, denna glädje som skogen bjuder på!
Artrikedomen, dofterna, gammelskogens berättelse om det förgångna.
Eller enbusken, som segt och trofast klänger ihop sig på de torra och näringsfattiga åsarna.
Enen, med ett så vackert namn på latin: Juniperus communis.
Enens barr och kvistar i äldre dagar, upphackade och strödda på golvet
– för hälsan, färgen och doften

+

I början av september, för drygt 30 år sedan, är jag ute i skogen, på bärplockning. Det är en obeskrivligt vacker sensommardag i norra Värmland, kaffekorgen står där på en mossbelupen stubbe, fylld med nybakade bullar, termos och min egen längtan: snart!
Då säger Sara, tre år:
– Jag vill vara ett träd som aldrig ska fällas… Vill du vara en gren?
Ja, vad svarar man på en sådan fråga?
– Jo, en gren vill jag vara, en gren på det träd som aldrig ska fällas.

fredag 23 november 2012

Petrarca på Medis

Mötte Petrarca i duggregnet, 
han så lite förvånad ut
som om han väntat sig snö 

i stället för duggregn.
När han korsade Medborgarplatsen 

flög plötsligt
en flock duvor upp, 

var och en med ett kristalliskt risgryn i näbben: 
som på en given signal öppnade de alla
och lät risgrynen dala mot diktaren 

som böjde på nacken
i ödmjuk tacksamhet. 

Plötsligt vilade en viss empati 
över det annars lite novemberdystra torget...

   (noterat 22/11 2012, kl 12, 47)

måndag 19 november 2012

No ve mb er






Det är rimfrost på dansbanans tak
Myren står grå mot svart, sångsvanarnas
krafsande i dyn är bortom nyss

Var det här som tangon halkade,
var det förra eller sommaren innan den?
Om detta tiger tallen

Vägen leder inte framåt, den går
sin egen väg, genom dagen, förbi
tallen, myren och dansbanan

lördag 3 november 2012

En oskriven dikt i november



















Tänkte så som så och si sådär                                           
Att något nytt jag skriva skulle
En novemberdikt kan hända
En oskriven rad att fylla i

Bokstav för bokstav, ord för ord
En mening utan mening kanske
Och en med lite mening mitt uti
En dikt som just nyss inte fanns

Det är den dikten som ni just nu hör
Vilken ära är det inte att läsa den för er
Så torrt den knastrar ut i munnen
Som tallkottar inne i en kakelugn

Nu kom i alla fall en liten bild
En pust av värme ut i rummet
Men hur blir det sen med denna dikt
Som nu nått fram till rad nr 16?

Allhelgona det är och höst så grå
November är en härlig månad
Kravlös, färglös utan dramatik
Ännu ingen tjäle mot en tappad spik!

Se där ett rim det kom i rättan tid
För nu är dikten nästan slut
Nu lyfter dikten av sig själv mot taket
Äntligen är denna prövning slut: titt ut!