En strålande dag helt enkelt, som gjord för solekonomi. Inbjuden till Höljes och
kraftverksdammens 50-årskalas bär det iväg norröver. Vi tar vägen över Nyskoga,
Bograngen och Letafors, som en gång i fornstörre dagar var Värmlands
nordligaste bruk.
Det är ett storlaget landskap som Nordvärmland bjuder på:
vajande granskog och blånande berg, glittrande vatten och stänk av gult i
lövgläntorna. Värst mycket folk ser man dock inte till denna septembermorgon.
Vi möter på sin höjd fem bilar på tolv mil.
Inte är det någon konst att bli smått framtidsmelankolisk.
Den så kallade utvecklingen har slagit följe med Klarälven söderut, och med den
råvaran och arbetskraften. Kvar blir avveckling, Till Salu-skyltar och slytillväxt
i det som alltmer blivit ett Loppis-land.
Men som sagt, det vankas varm korv med bröd och visning av
bergakungens sal. Vi monterar på oss blå Fortum-hjälmar och självlysande västar
innan vi körs ner i underjorden. Vi blir väl omhändertagna och golven ser riktigt
nybonade ut.
Uppe på krönet skall den 400 meter breda dammen, som byggdes
under fem års tid mellan 1957-62, få ytterligare en dammlucka inlagd. Anläggningens
dimensioner kommer ytterligare att vidgas. Arbetet pågår och beräknas vara
slutfört fram till 2015.
Det norska vatten som Trysilelva förser den 12 km långa
Höljesdammen med utgör inte mindre än 270 miljoner kubikmeter, det är i detta
vackert blåskimrande vatten som guldfiskarna ynglar av sig! För med hjälp av en
fallhöjd på 88 meter förvandlas vatten till guld, till enorma penningsummor i
andra räkenskaper, än kommunens årsrapport. För där hamnar just ingenting,
förutom kommunalskatten från de tre dataskärmsövervakarna som behövs för att
hålla anläggningen igång, plus de sex vid ett annat ställe och säkert några
till.
Nej, de enorma ekonomiska summor som skapas här i den nordvärmländska vildmarken hamnar i Fortums bokslut – och i statens kassa, sedan fastighetsskatten är utplockad. Inte en spänn till den trakt och det folk som släpper till naturen och fiskevattnen. Så är det förstås i hela riket: de sju skogslänen – från Värmland och norrut – bidrar med runt 90 % av elproduktionen från vattenkraft.
Om vi tittar över de blånande bergen och ser på den norska
modellen, konstaterar stortinget att vattenkraften är en nationell resurs med
stark lokal tillhörighet. Detta medför i sin tur att de norska
vattenkraftkommunerna får sin beskärda del av kakan, vilket Sveriges 174
kraftverkskommuner inte får. Varje år strömmar 6,5 miljarder norska kronor
tillbaka motströms till kommunerna, medan det i Sverige bara handlar om 110
miljoner svenska kronor. Dessutom: i Norge går fastighetsskatten till kommunala
budgeten, liksom det för övrigt gör också i Finland, Tyskland, Österrike,
Frankrike … Så varför inte i Sverige? Hur länge ska vi stå där med mössan i
hand och tacka för bidrag till en eller annan laxtrappa?
I tider av klimathot och miljökatastrofer höjs med
nödvändighet horisonten en bit ovan våra kortsiktiga konsumtionsbehov. Man
pratar om solekonomi, under vars parasoll såväl sol och vind, som vatten och
biobränsle ska rymmas.
Göran Hult, som är Fortums forsknings- och utvecklingschef,
varnar i en debattartikel för att vattenkraften riskerar att skattas ihjäl, särskilt
den småskaliga elproduktionen. Det är en rörande omtanke av jätten Fortum, men
icke desto mindre värd att beakta.
Hur vore det om forskningen – i småskalighetens namn – kunde få fram små flyttbara och temporära energiutvinningsstationer att tas i bruk under högvattensflöden. Vi är många som sörjer all den förlorade energi som vårfloden också nu i början av september – bjuder på. Tänk att kunna sätta ut en ”motstånd” i forsen och få bygdens lampor att energisnålt lysa i höstmörkret!
Bengt Berg, riksdagsman för Vänsterpartiet
Inlägg
